mlesliek

Ja idag är det jul!
Jag ska hem till min mor och far och fira, funderar blir det sista julen??
Mycket känslor i min kropp, haft en klump i magen dom sista dagarna.
Jag hoppas det kommer gå fint och att man får ett underbart minne till med familjen.
Men jag törs nästan inte hoppas, rädd saknaden ska bli för stor.
Jag tar mig i kragen och tänker, nej nu ska jag glädjas åt det jag har.
Inte sörja det jag förlorat, jag har ju en underbar familj.
Min syster som är bäst i världensom man bara kan älska.
Min bror som jag bara vill att det ska gå bra för och som jag älskar i massor.
Min mamma som jag beundrar och älskar mest av allt!
Min Therese som betyder mer för mig än mitt egna liv, hon gör allt för mig och jag tänker älska henne och finnas för henne för resten av mitt liv.
Min pappa som finns där på nåt vis men ändå inte som jag älskar och saknar om vart annat.
Han har gett mig så mycket i mitt liv så jag kan inte ens sätta ord på det.

Ja jag ska älska det jag har och glömma allt det andra idag. Det ska jag!

Godjul på er alla/Mattias

Hej igår var det julbords ätar dags på världens bästa företag, Dalarnas äventyrs centrum i det magnifika bergrummet. The best julbord ever :) Det är så mysigt där och såååååååå god mat man fylls av julstämning ända ut i finger spettsarna. Jag hade så trevligt och min älskling var med och det värmer hela mig att hon var med. Men när jag satt där och åt så fylldes min tankar av min far, det är ju tack vare hans initsiativ som jag sitter där.
Det var nämligen så att för 12 år sen behövde jag en praktik plats och min far ser detta ställe på väg till jakten. Ja vi hade sett det många gånger på väg till och från jakten.

Men i alla fall så bestämde sig min pappa en dag för att stövla in där och fråga om jag kunde få en praktik plats.
Och det gjorde han med besked, han stövla in och fråga rakt ut till min nuvarande vän och ägare av däc.
Kan min son få en praktik plats och det fick jag, jag kom hem från skolan och min far sa att han fixat det åt mig.
Peter har berättat för mig i efter hand hur en stor grön klädd gubbe med en bössa på axeln kom in och fråga om praktik plats, han sa att hur f-n ska man våga säga nej till det:)
Jag hade i afall min praktik där och fick genom det jobb på företaget. Det företaget är bland det bästa som har hänt mig dom har hjälpt mig i massor. Hade inte dom funnits för mig så vet jag inte vad.

Så jag funderar och tänker på min pappa ibland och hans beslut att gå in där.
Hans beslut att gå in där har format hela mitt liv det har gjort mig till den jag är idag.

Jag undrar, räddade min pappa mitt liv den dagen!!!!

Ja i natt är en natt som alla andra, helt enkelt utan sömn.
Tankarna snurrar och spinner stora hål i min skalle.
Saknaden och längtan tar över min själ.
Jag är elak förbannad och besviken på livets vägar.
Men jag måste lära mig att tänka i rätt banor.
Göra det som är bäst för mig och inte alla andra.
Jag måste annars fixar jag inte detta.

Jag har bestämt idag för att skriva ner 10 saker som jag minns med min pappa som jag är glad över.
Det är en jobbig men glädjande uppgift jag gett mig själv. Jag har hitills lyckats få ner två på papper. Med massor med tårar men ändå ett leende på läpparna forstätter jag. Jag vill minnas pappa och inte sjukdomen precis nu. Så mitt slit med detta fortsätter och kommer ut så snart det är färdigt:)

Livet är en resa som måste upplevas.

Jag försöker leva och njuta av varje dag men livet bara sårar mig gång på gång. Redan som barn blev jag ner tryckt och stampad på. Mobbning är det värsta ett barn kan uppleva, skolan ska ju vara ett skyddat område. Men så var det inte för mig glop ord och tjuvslag var en del av min vardag. Det enda som jag hade i mitt liv som gjorde mig riktigt lycklig var jakten. Älgjakten då fick man vara borta en hel vecka från skolan, en veckas frihet skulle man kunna säga. Jag delade jakten med min far vi var ofta ute och jaga vi sköt dock aldrig nåt. Men jag fick egen tid med min far. Den tiden försöker jag leva på nu men jag glömmer allt mer för varje dag som går, den där underbara känslan som jag hade. Då jag och min pappa var i skogen bara jag och han. Bara tanken gör mig ledsen tårarna rinner ner för min kind och det känns som om jag vill spy. Jag sörjer min pappa varje dag som går, varje timme var eviga minut och även varenda sekund som går. Jag vill känna glädjen för stunden jag vill le och skratta men inombords gråter jag hela hela tiden. För varje liten sak som min pappa glömmer och inte klarar av dör en del av mig. Alzheimers är en obotlig sjukdom som är hemskare än allt jag någonsin upplevt. Min pappa har det, han lever mitt i det hela hela tiden. Jag lever mitt i det varje dag. Jag hade ett år då jag trodde jag skulle gå under. Men sen träffade jag den mest underbara personen jag någonsin träffat. Kärlek uppstod och jag blev lycklig igen. Jag är så glad att jag fått träffa henne, hon är den bästa. Ett år gick och min pappa blev drastiskt mycket sämre och mina smärtor började göra sig påminda. Innan dess hade jag startat min blogg och börjat gå på anhörig möten osv. Min tanke var att jag kanske kunde hjälpa en eller några att inte känna sig så ensam som jag gjorde. Ensamheten är värst vet inte hur många gånger jag gråtit mig till söms under åren som gått. Men nu när min far blev sämre så började jag må dåligt som f-n om man säger så. Då försökte jag söka tröst hos min underbara flickvän hon läkte mina sår sist och fick mig på fötter igen. Men allt blev så fel jag vart sur och grinig och alla mina jobbiga känslor gick ut över henne. Jag blev inte mig lik nånstans allt gjorde ont och jag kände en panik. En panik över att förlora allt som jag håller kärt, spec panik över att förlora min sambo. Jag förneka mina panik känslor för mig själv och lossades inte om att dom fanns där. Ju mer tiden gick ju mer skadade jag den jag älskar mest i hela världen. Varför går det ut över dom närmaste när man mår dåligt??

Jag önskar jag hade gjort så mycket annorlunda nu med facit i hand, först och främst skulle jag sökt hjälp långt tidigare. Jag skulle sökt hjälp direkt jag fick reda på sjukdomen, jag hade behövt det. Då hade inte hon min kärlek behövt jobbat så hårt med mig. Då hade jag säkert kunnat tackla detta på ett helt annat sätt. Jag hade kunnat fokusera på min kärlek till henne istället för mitt hat mot livet och dess orättvisor. Jag hade säkert kunnat prata om min sorg nu och inte bara skriva om den. Jag tycker att om du som läser detta och känner som jag en djup sorg. En djup förtvivlan, ilska, hat ett stort mörker. Sök hjälp så slipper du förlora fler du tycker om i ditt liv. Jag kommer ringa min läkare nu och se till att få en tid. Måste ske en förändring jag klarar inte detta på egen hand. Jag har försökt nu i flera år men det går inte.

Jag måste vara riktigt dum i huvu kommer jag fram till nu, för som einstein sa.

Om du försöker med samma sak tio gånger och förväntar dig ett annat resultat den tionde gången då måste du va dum i huvudet J  

 

Jag ska söka hjälp nu för att kunna ge all min kärlek till alla dom som förtjänar den och behöver den. Jag ska börja fokusera på det som är bra nu!

Mer kärlek! Mer värme! Mer glädje! Mer av allt som är bra ska jag göra.

Mattias 091213

Idag är dagen som blir resten av mitt liv!
Idag ska det ske en förändring idag ska jag ta tag i mitt liv idag ska mina smärtor kanaliseras och tas hand om!!
Idag ska jag släppa på allt som jag bundit fast, idag ska jag lära mig att älska på rätt sätt igen.

Ja så är det, nu är det dags nu ska jag lära mig att visa vad jag känner och sluta vara så arg.


Jag vill leva nu!!

Min pappa blir bara sämre och sämre, det smärtar i hela mig.
Han var till läkaren i förra veckan och fick tillsagt att inte får köra nå mer bil. Först tänkte jag att läkaren gjort ett jätte bra jobb som hjälpte oss med det. Sen reflekterade jag över att han blivit sämre. Man går ju hela tiden mellan hopp och förtvivlan, hoppet ger man ju aldrig upp. Men när läkaren säger att pappa inte får köra bil längre för han är för sjuk blir det som ett slag i ansiktet. Pappa min pappa har blivit sämre så sjuk så han inte ens får köra bil!! Även om jag hela tiden vetat att denna dag skulle komma, slet det en stor del av mitt hjärta.
Han får inte bli sämre nu han får inte det, jag har lust att ta tag i han ruska om han och vråla.
VAKNA FÖR HELVETE!!! det är inte roligt längre du gör mig bara illa.
Han finns ju där nånstans, men ändå inte.
Livet är orättvist ibland eller hela hela tiden.

Jag kommer inte ens ihåg pappa längre, i afall inte den pappan han har varit. Nu ser jag bara sjukdomen när jag ser på han. Varje gång jag hälsar på han gör det ont i hela mig jag ser han ju inte hur mycket jag än tittar. Jag försöker verkligen se han nånstans där under yrseln. Men jag tror inte han finns där längre! Men som sagt jag hoppas att träffa min pappa igen nån dag.

Jag älskar han och jag saknar han så jag blir galen.
Hur ska man orka med detta??
Jag vet inte.

Smärtan blir bara större och större!
Jag orkar knappt kliva ur sängen på morgonen, jag gråter mig till sömms alldelens för ofta. Mina tankar snurrar runt i mitt huvud, livet är inte lätt. Jag harklar mig ser mig i spegeln och klistrar på ett leende för omvärlden. Men jag börjar känna att smärtan börjar lysa egenom. Hur jag än gör så skär det i mitt bröst av saknad till min egen far. Jag kan känna ibland att jag inte orkar längre, att mitt liv är slut. Jag funderar på hur i hela världen jag ska orka resa mig igen. Är livet bara en massa prövningar rakt egenom?? Jag vill ju bara älska och bli älskad men hur gör man?? Jag kan inte komma på hur man gör för att bli lycklig igen. Min kärlek håller på att gå förlorad pga mig och mitt problem med all smärta. Hon är det enda som fått mig att må ok. Men jag märker hur jag kväver henne mer och mer varje dag. Jag vill ju bara att hon ska få vara lycklig! Jag har inga svar längre bara en massa funderingar. Jag bestämde mig idag för att söka hjälp, jag vill ha en psykolog. Och det är snabbt innan jag förlorar mig själv i ett mörker som jag aldrig mer tar mig upp ur. Jag måste resa mig  jag måste, jag vill känna att jag duger till nått. Nånting annat än detta, jag vill kunna dela med mig av min kärlek på ett hälsosamt sätt.

Varför blir det så här??
Kan inte jag på nått vis lära känna mig själv på ett sånt sätt så jag kan hjälpa mig själv?
Det verkar inte som det jag har försökt så många gånger nu, men utan nått bra resultat.
Det enda jag kan komma fram till nu är en psykolog, nån som lyssnar och kan reflektera mina känslor.

Jag har dragit mig undan en hel del, jag vill inte visa min kärlek hur dåligt jag mår. Jag har fått för mig att jag bespar henne en massa smärta. Men jag förstår nu att det skadar henne varje gång jag väljer att sova på soffan istället för att ligga breve henne. När jag väljer soffan så är det för att jag känner hur nära min gråt är. Mina tårar börjar fylla mina ögon hållor, jag drar mig undan och slår på tvn. Jag gråter i min ensamhet, döljt av ljudet från tvn. Vad vinner jag egentligen på det??
När jag ligger där i min ensamhet så funderar jag, hur mycket kan man gråta egentligen.
Tvn har varit min tröst i många ensamma nätter, men den läker inga sår.
Jag vill sluta gråta nu!!
Jag vill ha hjälp!!

Fy fan vad ont det gör!!!!

Hej nu har vi alla en grupp på facebook där vi alla kan, om vi vill dela med oss av varann till varann.
Gå in på grupper och sök på.
Alzheimerföreningen i Dalarnas län.
Alla är välkomna! Ju fler vi är, ju starkare blir vi.
Nu har jag kommit upp på fötter igen och i helgen kommer det nya inlägg om saker som hänt och pågår i mitt liv.

Kom ihåg bara att allt vi känner, hat,sorg förtvivlan och allt annat gör vi av kärlek till våra närmaste.
Som drabbats av denna hemska sjukdom.

Kram på er alla Mvh Mattias