mlesliek

Yes imorgon händer det grejer, som jag sagt förut så måste man förtsätta roa sig. Man måste verkligen roa sig i mörkret och jag gör det jag kan, paddlar fors åker cross jagar och fiskar. Men nu festivalen kommit till stan, men jag hade inte tänkt gå alls. Men så igår såg min älskade flickvän på mig och sa att jag ska fan köpa dig en biljett. För du vill verkligen gå och du behöver det, kan du förstå hon vet vad jag behöver. Och ja! nu är jag såååååå lycklig, lyckligare än på länge.
Sol,öl och en massa massa människor och inga tankar på min pappa (får jag hoppas).
Peace and love heter festivalen med si så där 35000 besökare med en massa go musik.

Nu ska jag bara sova så det blir i morgon nån gång.
Hehehe känner mig som ett litet barn på julafton.

Take care

Ja hur många av oss har känt av ensamheten?
Jag vet i alla fall att den gör sig påmind hela tiden.
Även om jag sitter på en fest med en massa goda vänner så kan ensamheten skölja över mig som en mörk skugga.
Det är en känsla som jag har fått över mig mer nu än nånsin, sen jag fick reda på pappas sjukdom. Men ibland vill man bara vara ensam också och sålla ut alla sina tankar, som nu sitter jag hemma helt själv. Rensar mina tankar och funderar lite över livets mening, får dock inget bra svar:) . Men så är det känslan av ensamhet kan vara skön också. Men det jag tänker skriva om är en annan ensamhet den där ensamheten som man inte riktigt förstår sig på. Ensamheten som går hand i hand med saknaden efter nått annat eller nån annan. Som jag skrev förut så har jag hittat en av världens bästa tjejer, om jag inte hade haft henne hade jag nog kännt den här jobbiga ensamheten bra mycket oftare.

Men i alla fall när man sitter i ett rum med massor med folk och den här känslan tar över, hur ska man göra då? Tidigare gick jag hem eller tog mig bara där ifrån. Orkade inte med att berätta om mina känslor, orkade heller inte med att folk försökte förstå. Så jag drog bara helt enkelt, alla som var på samma ställe som mig reagerade på olika sätt. Vissa undrade varför och hur det var med mig, medans andra inte brydde sig alls och sa bara AHH han gör så ibland. Jag vet faktiskt inte vad jag uppskattade mest, det är så svårt det där med dom dolda känslorna som man inte riktigt vet vad man ska göra med själv. Hur ska andra kunna förstå, och hur ska jag kunna utrycka mig så dom förstår. Känns mest som det är bäst att hålla käft. Men samtidigt undrar jag om det verkligen är bäst att hålla ...., så jag bestämde mig för att öppna mig lite, ge lite mer av mig själv. Men då upptäckte man snart att det kunde vara för jobbigt för vissa att lyssna på. Så där fick man börja göra en av vägning om vem man skulle dra hela historien för och vem man bara skulle säga, tja han blir sämre. Det här tror jag är jobbigt för oss alla som har nära anhöriga just ensamheten man kan känna, mitt bland alla. Men även behovet av att få berätta för nån, nån enda som lyssnar så man inte är helt själv. Jag finns här för alla, bara att skriva på min mail jag lovar att svara när jag får tid. Skriv gärna ett inlägg här också men vill du ha ett svar från mig skriv på min mail. [email protected] jag lovar än en gång att svara.

Själv har jag en underbar vän, bättre vän får man leta efter. Jag bestämde mig för att berätta för han om min pappas sjukdom direkt, även om min far hade förbjudit oss alla. Ingen skulle ju veta att han var sjuk, det fick vi absolut inte berätta för nån. Men jag kände att jag behövde lätta mitt hjärta hos nån så jag gjorde det, jag berättade att min far fått ahlzimers och att det inte kändes så kul mm. Efter åt kändes det jätte skönt att nån lyssnat på mig och ja verkligen lyssnat, dessutom så har han också växt upp med mina föräldrar. Så han förstår ju mig bättre än många andra, men han gjorde ett misstag som skulle visa sig bli ett bra misstag!

Han följde med hem till mina föräldrar och vi satt och drack kaffe så sa han plötsligt, jaha du Lasse hörde du fått ahlzimers. Jag såg hur alla ryggade tillbaka och väntade på svar, pappa svara bara att så var inte fallet och min vän kände sig genast lite dum. Efter åt fick jag mig världens utskällning av min far, jag väntade tills han skällt klart. När han hade gjort det så frågade jag han bara, men vem ska hjälpa mig med min smärta om jag inte ens får prata med min bästa vän som du kännt sen han var 10år. Va! vem ska hjälpa mig i min sorg, genast vart min pappa tyst och gick till tvn och satt sig. Ja han satt väll där och fundera ett tag, för efter åt så har han acceptera att vi pratar med våra vänner. Även om han inte riktigt gillar det så accepterar han det. Så det som kunde blivit en riktig flopp blev kanon för oss anhöriga.

Jag tror vi alla tjänar på att dela med oss lite av oss själva till andra.
Både i det goda och onda. Jag väljer att dela med mig så mycket jag kan så andra som har en nära anhörig inte behöver känna sig lika ensam som jag gjort. Men det är klart även om jag pratar med folk, skriver här eller befinner mig nån annanstans i världen. Så kommer den känslan alltid förfölja mig. Jag har ju förlorat nån jag älskar till denna sjukdom, men jag väljer att göra det bästa utav det.

Ta hand om er alla och Jani du är i mitt hjärta för alltid my brother from an other mother eller hur det nu ska stavas;) hehe

Ja det är nog det viktigaste för oss som har en nära anhörig eller förälder med denna sjukdom.
Att få ventilera sina tankar och prata av sig med nån som förstår. Om man har svårt för att prata hur gör man då, brukar jag fundera. Jag själv har ju väldigt lätt för att prata med folk och berätta om vad som händer. Men att berätta gör inte att jag bearbetar mina känslor. Nej för att bearbeta mina känslor måste man ha nåt att luta sig emot, nån som lyssnar och förstår dina innersta känslor. För mig tog det lång tid innan jag hitta nån som jag verkligen kunde prata med. Nån som verkligen lyssnade på mina innersta tankar, innan jag hade det så sökte jag hjälp på annat vis. Jag följde med min mor till en anhörighets grupp i Borlänge, där det satt ett gäng kvinnor som antingen redan upplevt hela proceduren eller som också var mitt uppe i det. När jag gick dit kändes det som att det kunde vara bort kastad tid, men samtidigt så kände jag att jag provar vad som helst bara jag får börja bearbeta allt. Ja så kom vi in där jag och min mamma och jag vart varmt mottagen, sen började dom prata en efter en hur dom hade det hemma och hur det var med deras nära anhörig. Och allt eftersom en efter en prata kände jag hur det börja brista i mitt hjärta. Minnen dök upp jag började minnas varför jag saknade min pappa så mycket, efter ett tag kände jag hur min första tår börja rinna ner för min kind och sen kunde jag inte hålla mig längre. Jag berättade för dessa kvinnor hur jag saknade min pappa och grät samtidigt och på nåt konstigt sätt förstod dom mig, smärtan som jag kände just då var större än nånsin förr. Jag kände känslan av att bara resa mig upp gå ut genom dörren och aldrig komma tebax, men dom förstod mig så bra så jag ville samtidigt aldrig lämna det rummet. Jag ville sitta där och prata lyssna och lära mig, för allt dom sa stämmde så bra. Så när mötet väl var över så gick jag ut där ifrån med min mor och kände en sån lättnad inom bords. Gången efter när jag träffade min far så kunde jag krama han utan att det smärtade i hela min kropp. Jag kunde börja le åt han sätt att vara, jag kunde ge mer av mig själv till han helt enkelt. Det var den bästa känslan på hur längesen som helst, och allt tack vare kvinnorna på anhörighets gruppen ni är kanon:)


Ja sen har ju jag turen att ha min familj men det har kännts lite som att mina syskon inte riktigt vet vad dom ska ta sig till med det hela, men jag försöker stötta dom så mycket det går hela tiden. Men sen har jag turen att ha en flickvän som är bäst i hela världen. Hon kan ju inte riktigt förstå mina känslor det förstår jag. Men hon försöker det ska gudarna veta hon försöker verkligen, I bland brukar jag fundera över vad jag gjort för gott för att förtjäna en sån underbar person i mitt liv. Men jag kan inte komma på vad jag gjort eller varför hon vill vara med mig, så jag försöker så gott jag kan att göra henne lycklig. Jag skulle inte klara av att bo och leva annars om jag inte hade henne att krypa ner i soffan och hålla om. Att krypa ner i soffan och hålla om henne innebär för mig att alla mina problem i världen försvinner för en stund, så jag kan ladda mina batterin. När jag är ledsen så håller hon om mig och viskar i mitt öra att hon älskar mig och det är det bästa jag vet. Hon säger aldrig att hon förstår mig eller vet vad jag går igenom, hon förstår själv att hon aldrig kan veta det. Det tycker jag är så skönt, hon säger bara att hon tycker att det lilla hon sett. Gör att hon tycker det är jobbigt, nej gud vilken tur jag har som fått henne. Många många andra som frågar hur det är med min pappa dom säger en massa som dom inte vet ett skit om. (ursäkta utrycket) Men det känns verkligen så i bland, men det är helt klart svårt för dom också att försöka säga dom rätta sakerna. Dom försöker förstå eller dom säger att dom förstår, det kräver jag inte av nån.

Ingen kan förstå om dom inte befinner sig mitt uppe i det själva.
Men det är inget krav heller, om man inte har det nära kan man aldrig förstå smärtan ilskan och sorgen.

Ja nu är det måndag och jag har knappt sovit en blund i natt.
Vi hade jätte trevligt igår , dock väldigt tråkigt att min systers familj inte kunde närvara.
Min syster och hennes yngsta dotter hade fått magsjuka tydligen och låg hemma och tog sig ett snack med toaletten.
Men vi var och åt jag min bror med tjej min mor och far och min underbara flickvän.
Jag hade bokat mat åt oss på ulvshyttans buddist tempel, kanon god thaimat.
Den bästa jag ätit tror jag faktiskt, bättre än maten jag fick i thailand när jag var där.
Vi åt och prata, skratta och hade riktigt trevligt. Men min far hängde inte med i mycket heller, men han verkade uppskatta stället och atmosfären. Det som är jobbigt när man drar iväg så där är ju att sjudom syns så tydligt då. Allt blir väldigt yrt för han och vi får hjälpa han med allt. Jag ser även då vilket jobb min mamma gör med han och kan bara föreställa mig det enorma arbete hon gör varje dag varje minut varje sekund hon är med pappa. Man förstår varför honkan vara lite trött och gring i mellan åt. Men hon blir för varje dag som går en av mina största idoler. Hon är helt fantastisk tycker jag. Hon hjälpte han att ta mat och peka ut vad det var för mat och även allt annat, bara en sån sak som att dom äter med gaffel och sked thailändarna. Det blev en väldigt svår grej för min far, så mamma fixa fram en kniv till han. Tänk att en sån liten sak kan bli så svårt, flera gånger såg jag hur han inte kunde lösa det enkla saken att äta för det var en liten sak som var annorlunda. Samma sak när vi hade ätit druckit kaffe och började bli klara, då ville min far gå ut och röka. Så han reste sig upp och skulle gå ut, men han kom tebax efter nån sekund. Sen satt han och sa säkert fem gånger till min mor att dom skulle gå och röka, han hittade helt enkelt inte ut av den enkla anledningen att vi gick ner en trappa till matsalen när vi kom dit. Det känns så jobbigt att se, han som aldrig gått vilse ute i skogen när vi jagat. Han har alltid hittat tebax när alla andra ståt och kliat sig i huvu och funderat vart vi ska.

Jag har sovit dåligt i natt pga alla tankar o hur länge till han kan klara sig ensam. Han behöver förmodligen hjälp snart hela dagarna. För vem vet när han inte hittar hem själv längre när han är ute med hundarna och går. Men hur ska vi göra för att få hjälp och hur ska man bemöta pappa med det. Många tankar i huvu som jag inte kan svara på själv, som bara framtiden kan ge svar på. Men målet är att pappa ska få det så bra som möjligt och att min mor ska få koppla av. Så jag ser målet och jag ska ta oss dit, fokusera planera och utföra. Det är det som gäller!

Ja men jag tycker i vilket fall att vi hade det bra igår och att även om det är jobbigt att se min far så uppskattar jag varje sekund jag kan få med han hur jobbigt det än är. Dessutom lär jag mig hela tiden att uppskatta allt i kring mig mer. Mina vänner och framför allt min familj.

Lev och njut om du är vis
Ditt liv går inte i repris