mlesliek

Ja hur många av oss har känt av ensamheten?
Jag vet i alla fall att den gör sig påmind hela tiden.
Även om jag sitter på en fest med en massa goda vänner så kan ensamheten skölja över mig som en mörk skugga.
Det är en känsla som jag har fått över mig mer nu än nånsin, sen jag fick reda på pappas sjukdom. Men ibland vill man bara vara ensam också och sålla ut alla sina tankar, som nu sitter jag hemma helt själv. Rensar mina tankar och funderar lite över livets mening, får dock inget bra svar:) . Men så är det känslan av ensamhet kan vara skön också. Men det jag tänker skriva om är en annan ensamhet den där ensamheten som man inte riktigt förstår sig på. Ensamheten som går hand i hand med saknaden efter nått annat eller nån annan. Som jag skrev förut så har jag hittat en av världens bästa tjejer, om jag inte hade haft henne hade jag nog kännt den här jobbiga ensamheten bra mycket oftare.

Men i alla fall när man sitter i ett rum med massor med folk och den här känslan tar över, hur ska man göra då? Tidigare gick jag hem eller tog mig bara där ifrån. Orkade inte med att berätta om mina känslor, orkade heller inte med att folk försökte förstå. Så jag drog bara helt enkelt, alla som var på samma ställe som mig reagerade på olika sätt. Vissa undrade varför och hur det var med mig, medans andra inte brydde sig alls och sa bara AHH han gör så ibland. Jag vet faktiskt inte vad jag uppskattade mest, det är så svårt det där med dom dolda känslorna som man inte riktigt vet vad man ska göra med själv. Hur ska andra kunna förstå, och hur ska jag kunna utrycka mig så dom förstår. Känns mest som det är bäst att hålla käft. Men samtidigt undrar jag om det verkligen är bäst att hålla ...., så jag bestämde mig för att öppna mig lite, ge lite mer av mig själv. Men då upptäckte man snart att det kunde vara för jobbigt för vissa att lyssna på. Så där fick man börja göra en av vägning om vem man skulle dra hela historien för och vem man bara skulle säga, tja han blir sämre. Det här tror jag är jobbigt för oss alla som har nära anhöriga just ensamheten man kan känna, mitt bland alla. Men även behovet av att få berätta för nån, nån enda som lyssnar så man inte är helt själv. Jag finns här för alla, bara att skriva på min mail jag lovar att svara när jag får tid. Skriv gärna ett inlägg här också men vill du ha ett svar från mig skriv på min mail. [email protected] jag lovar än en gång att svara.

Själv har jag en underbar vän, bättre vän får man leta efter. Jag bestämde mig för att berätta för han om min pappas sjukdom direkt, även om min far hade förbjudit oss alla. Ingen skulle ju veta att han var sjuk, det fick vi absolut inte berätta för nån. Men jag kände att jag behövde lätta mitt hjärta hos nån så jag gjorde det, jag berättade att min far fått ahlzimers och att det inte kändes så kul mm. Efter åt kändes det jätte skönt att nån lyssnat på mig och ja verkligen lyssnat, dessutom så har han också växt upp med mina föräldrar. Så han förstår ju mig bättre än många andra, men han gjorde ett misstag som skulle visa sig bli ett bra misstag!

Han följde med hem till mina föräldrar och vi satt och drack kaffe så sa han plötsligt, jaha du Lasse hörde du fått ahlzimers. Jag såg hur alla ryggade tillbaka och väntade på svar, pappa svara bara att så var inte fallet och min vän kände sig genast lite dum. Efter åt fick jag mig världens utskällning av min far, jag väntade tills han skällt klart. När han hade gjort det så frågade jag han bara, men vem ska hjälpa mig med min smärta om jag inte ens får prata med min bästa vän som du kännt sen han var 10år. Va! vem ska hjälpa mig i min sorg, genast vart min pappa tyst och gick till tvn och satt sig. Ja han satt väll där och fundera ett tag, för efter åt så har han acceptera att vi pratar med våra vänner. Även om han inte riktigt gillar det så accepterar han det. Så det som kunde blivit en riktig flopp blev kanon för oss anhöriga.

Jag tror vi alla tjänar på att dela med oss lite av oss själva till andra.
Både i det goda och onda. Jag väljer att dela med mig så mycket jag kan så andra som har en nära anhörig inte behöver känna sig lika ensam som jag gjort. Men det är klart även om jag pratar med folk, skriver här eller befinner mig nån annanstans i världen. Så kommer den känslan alltid förfölja mig. Jag har ju förlorat nån jag älskar till denna sjukdom, men jag väljer att göra det bästa utav det.

Ta hand om er alla och Jani du är i mitt hjärta för alltid my brother from an other mother eller hur det nu ska stavas;) hehe