mlesliek

Hej hej bra dag idag med mycket glädje i mina ögon.
Men jag sitter och funderar lite över livet och tänker tillbaka på allt som hänt under den senaste tiden alla tidningar och den stora föreläsningen. Tänk att det kan bli så stort att en person visar och berättar om sina känslor, tänk att det ska vara så svårt för så många. Så när väl en gör det blir det jätte uppmärksammat, själv tycker jag inte jag gör så mycket. Det är ju bara så här mitt liv är just nu, en kamp hela tiden med smärtan i mitt bröst. Den bittra sanningen om min far men även alla härliga goda fina minnen jag har med han. Det är för mig en jobbig balansgång varje dag att känna saknaden men ändå hela tiden tänka på det goda jag fått i livet av min far och familj. Tanken slår mig att det är han som hela tiden stöttat mig och knuffat mig framåt och fått mig att tro på mig själv. Jag startade denna blogg för min egen skull, för jag behövde skriva av mig nånstans och kanske jag skulle finna nån mer där ute som satt i samma jobbiga sitts. Och jag har tack vare denna blogg, pratat och skrivit med massor med andra långt över minna förväntningar. Vi är såååå många som är drabbade av detta, denna hemska sjukdom som får mig att tänka så konstiga tankar i bland så man nästan blir helt galen. 

Ja jag säger det livet är bra märkligt när man tänker på hur det kan gå. Vissa kan leva hela liv friska och må bra fysiskt, men kan ha behandlat folk som skit hela vägen ner i graven. Medans andra som är glada, positiva, ger av sig själva och bara skapar glädje vart dom än kommer. Ja dom får ett kort liv och drabbas av nåt fruktansvärt. För mig känns det som att min pappa innefattar just den sista kategorin. Han skrattade jämt gillade att umgås med folk hjälpte alla som bad om hjälp. Han var bara för snäll och go, han har skapat några av mina finaste minnen. Men vart är alla som han hjälpt idag? Alla som skrattat med han? Alla som sa att dom var hans vänner? Ja inte finns dom där hos han i afall varför ska det vara så svårt att bara komma hem till han och ta en kaffe så pappa får skratta och le igen. Varför kan dom inte göra det, massor med folk som inte gjort det än. Men jag önskar dom kunde göra det nu pappa behöver det, han behöver den sociala biten för att finnas kvar så länge som möjligt. Jag tycker att det inte är för mycket begärt av mig att tycka att dom behandlar min pappa illa jag tycker fan dom behandlar mig och min familj illa. Om dom kunde ta sig den lilla tiden nån gång ibland så skulle jag och min familj få behålla pappa längre. Jag vill ha pappa så länge som möjligt och så frisk som möjligt önskar dom kunde fatta vilken skillnad dom skulle göra för oss alla. 

Ja jag funderar och tänker vet inte om det finns nå vet och reson i det jag skriver jag vet inte heller om nån förstår mig. Men jag gör mitt bästa för att utrycka mina känlor och tankar.

Om du kände min pappa ta dig tid hälsa på gör han glad så får jag ha han en dag till i livet.
Vill inte förlora han än vill älska han i livet så länge som möjligt.

Mattias son till världens bästa Lasse!! ( i mina ögon) Ber dig snälla ge min pappa den tiden innan det är försent. 

Ja vad ska jag skriva, det finns så många stunder då jag skulle vilja skriva av mig men inte har nån dator i min närhet. Sitter nu och funderar över att skaffa mig en bärbar dator, men har jag råd med detta. Köpte ju nyss en ny leksak för att ha lite glädje i livet. Skrivandet för mig är inte lätt nånstans, när jag skriver så är det när jag känner och då vet jag knappt vad jag skriver. Måste själv läsa genom det för att veta vad som blivit skrivet. Och många gånger när mina tankar väller över så har jag ingen dator.
Så det får nog bli en helt enkelt, för jag vet att alla som jag har många tankar som är svåra tt hantera just då dom kommer. Jag skulle vilja få med dom precis när dom är där.
Eller så ska jag önska mig en av mina snälla familj när jag fyller år ;) hehe

Ja vi hade en föreläsning här i måndags i galaxen i Borlänge närmare 500 pax kom. Helt sjukt bra att vi kan sprida ut till så pass många vad denna sjukdom är för nåt. Jag skulle säga några inledande ord , var jätte nervös sjukt nervös. Men när jag väl stod där kände jag hur jag vill dela med mig av mina känslor live, jag hade kunnat pratat dom där 3 timmarna själv. Jag hade skratta gråtit och visat vad sjukdomen gör med en nära anhörig. Mina tankar rusade iväg jag ville så gärna berätta mer, men jag visste att tiden var pressad och att jag inte hade tiden. Så nu har jag ett nytt mål som jag ska ta tag i strax, jag vill föreläsa om hur ont detta gör, och det tänker jag göra.

Jag tänker på er alla som finns där ute, med kärlek i mitt hjärta.
Kram på er alla

Min farmor kom hem i förr går från uppsala där hon genom gått en cancer behandling. Dom sista vad jag kan förstå, i alla fall var det längesen jag träffade henne hon hade vart borta i 14 dagar. Plus att jag inte orkat med hennes negativa sätt och henne oförståelse i att det inte bara är hon som är drabbad av att pappa har alzheimer.
Hon tjatar och tjatar om hur synd det är om henne och i många fall är hon rent av dum mot min pappa och säger så fula komentarer till min mamma. Så jag har helt enkelt ingen lust att hälsa på henne, men jag vet ju innerst inne hur go och kärleks full hon faktiskt är.

Jag åkte i afall dit igår och skulle hälsa på henne, och höra hur allt gått. Jag satt där och lyssnade på henne och berätta att jag köpt en nyare/bättre bil och även en 00ans skoter nu på slutet. Då börjar hon gnälla om att jag inte hade nå pengar för jag har ju inget riktigt jobb. Jag är helt enkelt dålig i hennes ögon då jag inte står på en fabrik och borrar muttrar eller vad man gör på en fabrik. Jag har följt mitt hjärta och gjort det jag kännt för i mitt liv, haft dom jobben jag har valt och inte tvärt om. Så jag är inge bra inget att vara stolt över eller hur hon nu tänker.
Det smärtar i mig i vilket fall där ser jag ju anledningen till att min pappa aldrig gjort nåt åt sina ideer. Han har säkert fått höra att han inte skulle klara nått under hela sitt liv. Då spelar det ju ingen roll hur bra ideer man har om man aldrig får prova att fixa dom. Jag blir lite arg irriterad och förbannad när jag tänker på detta men mest ledsen, ledsen för min far skull han som alltid haft tusen ideer om en massa saker. Men han blev ner tvingad på ABBs golv för att jobba 16 år gammal han ville bli kock på en båt och åka land och rike runt. Men han har berättat för mig hur min farfar hade hotat med att sälja huset och göra han arvslös och föräldralös om han gjorde nåt sånt.
Och nu sitter pappa där, vad har han fått upplevt vad har han fått gjort? Hur många bromsar har han haft i sitt liv just pga sina föräldrar?

Jag förstår varför han alltid sagt att jag ska göra vad jag vill, att han alltid ska stödja mig. Jag är en ganska energi fylld själ som är lika vild som en otämjd tiger. Så jag säger bara att det är tur att mamma funnits med hela vägen. För endast gud vet hur fri min själ varit om inte mamma bromsat mig lite. Dom två har tagit ut varann så bra, dom har hjälpt mig att forma min personlighet.

Pappas sätt att berätta för mig att jag ska göra allt jag vill, att jag kan allt jag vill.
Mammas sätt att se lite mer runt i kring, vad som kan hända hur man ska göra och ja helt enkelt sakta ner lite så man inte stampar på nåns tår.

Därför sitter jag här idag skriver min blogg blivit ordförande i Alzheimerföreningen i Dalarnas län med två härliga jobb som jag älskar osv. Hade det inte varit för pappas du vill om du kan hade jag aldrig fixat detta med alla känslor. Och hade det inte varit för mamma eftertänksamhet så hade jag vrålat ut det i en blogg kanske på ett sätt som kunnat skada mina syskon min mamma och andra inblandade.

Jag är så glad att jag är jag och att pappa är min pappa och att mamma bara är så underbar och bara är min mamma.

Jag älskar dom mer än jag kan förklara.
För att inte glömma Ida och Rikard dom är bäst <3

Ja tiden går och jag hinner inte med mycket nu!
Har ju inte ens skrivit ner mina tankar på ett bra tag, men jag har ett gilltigt själ. Jag höll på att trilla ner för ett högt stup rakt ner mot ett djupt mörker. Mina sorgekänslor hade tagit över, men så en dag bestämde jag mig för att jag inte ville ha det så. Så jag kolla på blocket efter stora jätte stora vingar som jag hittade och fick snabbare än jag kunnat tänkt mig och började flaxa för att ta mig upp igen. Det tog bra lång tid innan jag upptäckte att farten började stanna upp och vet du jag började glida och sen började jag lyfta. Äntligen kunde jag se mitt liv min själ mitt hopp igen. Tänk så lätt det är att trilla!!

Precis lika lätt är det att hamna i en ond cirkel av själv destrutiva tankar, speciellt när en man älskar drabbas av en obotlig sjukdom. Det gjorde jag och fort gick det, från att verkligen vilja fram åt och göra allt för att komma vidare till att inte vilja nåt alls. Jag är glad att jag har så härliga inteligenta människor i kring mig som kan få mig att öppna ögona. Jag ringde till vård centralen och sa som det var, JAG ORKAR INTE LÄNGRE!!
Jag fick tid bara nån dag efter, sen fick jag en remis till en psykolog. Jag kände direkt att jag tagit ett stort steg i rätt riktning. Men fortfarande tänkte jag fel, det visste jag inte om själv men fick det svart på vit samma dag.
Jag satt mig och berätta för en av dom största människorna jag träffat. Peter Andersson på Dalarnas äventyrs centrum. Jag berättade för han att jag äntligen hade tagit tag i mitt liv men att jag önskade att jag hade sökt hjälp tidigare. Hans svar var varför då!? Jag sa va? Vad menar du?? Med stora stora ögon tittade jag på han och tänkte och tänkte men fatta inte hade jag gjort för fel nu. Då frågade han, varför tänker du så negativt förstår du inte att det är jätte bra att du kommit så långt så du förstår själv att du behöver hjälp. Så varför nedvärderar du dig med att du skulle gjort det tidigare, varför går du runt och är ledsen för det du inte har gjort i stället för att vara glad för det du verkligen gör.
Samma sak med din pappa varför sörjer du det ni aldrig kommer få uppleva istället för att glädjas åt det underbara liv ni haft tillsammans.

Det fick mig att tänka, herregud hur tänker jag egentligen. Varför tänker jag så, Jag vill inte tänka så.
Tack vare Peter så hade jag rdean tagit dom stora stegen när jag kom till psykologen.

Så efter det så har jag bestämt mig. Jag lever här och nu och jag lever bara mitt liv ingen annans.
Jag tänker minnas allt det underbara och goda som min pappa gett mig genom livet.
När jag är med min pappa tänker jag fånga just den dagen och göra den till ett underbart minne med en massa kärlek.

Jag älskar min pappa och det är det jag tänker visa han och ge han.. all min kärlek får han bära!