mlesliek

Ja snart ska jag och pappa åka, jag har en knut i min magen. Hur ska detta gå? Jah hoppas och drömmer om att det ska bli en härlig tid med min far. Jag hoppas och jag vill att allt ska gå bra, men ändå sitter jag här med en knut i magen och känner mig lite små rädd. Känslorna för vad som skulle kunna hända tar över min glädje att jag faktiskt kommer få en helg i Stockholm med min pappa. Men jag kan vinna över mina rädslor, det har jag gjort hela mitt liv! Jag och pappa åker senast på fredag förmiddag, med det ska jag le och ge han all kärlek jag orkar för vem vet det kan bli sista gången.

Männskor sätts på prov genom hela livet,det är inget konstigt med det.
Det som är skillnaden på alla är vilken väg man väljer att ta, jag väljer den som känns jobbigast just nu.
Men jag vet att jag gör det av kärlek till min far och där för kommer få tillbaka tusen fallt i framtiden.
För det är i mina minnen jag kommer vara rik!!!

En sak som är riktigt bra med att vi ska åka.
Det är att min mamma får vara ensam och samla sig lite, en helg kan kännas som lite för lite tid. Men det är bra mycket mer än ingenting, hon ska få ha kul och njuta av livet en hel helg. Med min syster och sambo ska hon festa och ha skoj.

Men det jag ser fram emot mest med att åka ner är att få träffa Nina och prata av mig lite. Hon har en mamma som är drabbad och även fast vi inte känner varann än, känns det så lätt att prata med nån som befinner sig i samma kaos. Hon var upp för ett tag sen och hälsa på uppe i ulvshyttan och vi skratta och prata och ja det kändes lätt, kändes skönt i min kropp när jag somnade den kvällen. Det kändes som om jag var fri igen, det kändes verkligen hur lätt allt är när man inte är ensam. När man har en vän(ny som gammal) som kan förstå.


Ja önska mig lycka till håll tummarna och gå inte under några stegar för min och pappas skull. Så ska vi alla se hur bra detta kommer att gå:)

Ja i tisdags krockade jag med en stor älg och ca 100 km/h. Jag hade inte en chans att stanna, tät snår skog och mörkt ute. Den kom som flygande ur skogen och rakt in i mitt tak. Jag kände hur glaset regna över mig och hur jag fick som grus i munnen, det enda jag han tänka när jag såg den var ÄLG!!!!!
Jag höll i ratten och tröck mig bak i sätet och hoppades på det bästa. Direkt smällen var över så var min enda tanke att hålla bilken på vägen och rätt sida. Svårt att se vart jag var då taket var i vägen taket var intryck ända mot min näsa. Jag fick stop på bilen och hoppade ur den, ringde 112 vart på jag såg bilen börja rulla igen. Jag hoppade in i bilen och drog i handbromsen och riktade hjulen mot snö drivan. Vart på jag fick kontakt med 112. Jag berättade att jag kört på en älg och att den låg kvar, men jag var inte säker på om dom var 2. Minuten efter att jag ringt 112 kom min sambo, jag stannade henne och berätta att en älg var på körd och att hon skulle hjälpa mig stanna bilar. Så hon slog på varnings blinkers helt oberörd, sjukt lugn om jag får säga det själv. Hon stoppade några bilar och hade tydligen sagt, en älg är på körd men den som kört på den måste ha smitit. Hon gick och plockade upp lite delar för att hjälpa bilarna förbi. Och då hör jag ÄLSKLING!!! ÄR DET DU!!!! Men är det du som kört på den. Jag trodde hon redan förståt det men icke..
Min bil såg ju hel ut bakifrån pluss att den var igång med varnings blinkers och allt. Men när hon kom fram såg hon den var mos.
ja vad ska man säga jag hade ängla vakt några skrubbsår på handen bara.
Men fy och usch vad fort livet kan ta slut.
Men det var inte riktigt min tur än, och glad är jag för det.

Nu har jag gjort allvar av det som jag tänkt på dom sista månaderna, jag ska uppleva och njuta av livet med min pappa istället för att sörja han. Så den andra april tar vi en resa till stor stan och träffa hans barndoms kamrat. Vi ska åka ner på fredag morgon och hem på söndag kväll. Jag tänker njuta av varenda sekund jag får med pappa, från och med nu! Han finns ju där även om sjukdomen kopplar sitt grepp mer och mer för varje dag. Jag ser hela tiden hur han går in i ett djupare mörker av osäkerhet och förtvivlan. Jag ser hur han kämpar för att fixa den enklaste grej, som nu blivit så svår för han. Visst det gör ont i hela min själ när jag ser hur jobbigt det är för han. Det går som små riv sår över hela ryggen rakt genom min själ, en känsla man inte vill uppleva men när man väl känner den så vet jag att jag överlever den. Jag tröstar mig med att han inte behöver känna av denna oro så länge till för som en kvinna sa till mig, det blir bättre när det blir sämre. Men jag måste hela tiden tänka på att jag kommer minnas allt jag gör och upplever. Så varför inte göra det bästa utav denna situation? Jag tänker hjälpa pappa nu att leva så fullt ut det bara går med den tid jag kan ge han. Jag ska se till att han känner av min kärlek till han, han ska känna att jag alltid kommer finnas för han och vara hans son förevigt. Jag önskar jag kunde gråta mot hans axel och berätta hur mycket jag saknar han emellan åt. Men jag kan ju inte lägga över min smärta på han, därför väljer jag att skratta med han och njuta av livet tillsammans med han.

Med evig kärlek ska jag krama min pappa och aldrig släppa taget. Han finns inom mig nu och för alltid!  

Jag har bråkat med min farmor så många gånger under denna tid min pappa vart sjuk.
Hon vräker ur sig dom dummaste komentarena gång på gång, sist handlade det om att jag är delaktig i Alzheimerföreningen i dalarnas län. Jag försökte förklara för henne att jag faktiskt får kontakt med andra människor som sitter i samma sitts. Jag försökte få henne att förstå att jag älskar min pappa så mycket så jag inte klarar detta på egen hand. Jag sa till henne att mitt skrivande hjälper mig att få ur mig alla mina känslor, jag sa till henne att även jag hjälper många andra att inte känna sig ensamma genom att jag berättar mina tankar och min smärta.

Svaren jag får från henne är hela tiden under bältet på mig. Hon säger att jag inte kan nåt, hon förklarar för mig att jag som ensam person inte kan hjälpa nån. Hon säger att jag sårar min pappa med att göra det jag gör. Hon får mig att tveka i mitt handlade, jag funderade starkt på att lägga ner hela denna blogg och sluta engagera mig mer. Hon får mina tårar att rinna och en ilska att koka. Jag känner en ilska på hur hon behandlar resten av min familj, hon tror verkligenatt det bara är henne som det gör ont i. Jag sa högt till henne elaka ord jag snabbt ångra, dra åt helvete du är ju helt dum i huvu mig behöver du aldrig träffa igen!


Jag hoppade in i bilen åkte dom 500 meterna som det är till mina föräldrar.
Dom var inte hemma satt och ångra vad jag sagt samtidigt som det känndes så rätt. Varför ska jag överhuvudtaget prata med henne igen när hon bara är så dum. Efter ett tag fick jag svaret, jag ska stå ut med detta för att hon är min farmor och jag älskar henne för den hon är. Även om jag inte klarar av den person hon blir ibland. En sida jag aldrig upplevt hos henne förens pappa blev sjuk.

Sen skrev jag ut dom första fyra inläggen i bloggen och satt ihop och åkte hem till henne.
Sa till henne här är några sidor ur det jag skrivit läs det sen kan du säga att jag inte gör detta för att jag älskar min pappa. Hon kramade om mig och sa vi ska inte vara osams, nej det ska vi inte svarade jag med gråten i halsen. Tårar och ilska som bara ville ut, ville bara berätta för henne hur illa hon gör mig/oss. Men jag lät bli för hon har nog ont ändå, jag krama om henne och åkte.

När jag åkte funderade jag fortfarande på om jag skulle lägga ner allt.
Sen funderade jag på vad min friska pappa skulle ha sagt, även om han inte finns där så kände jag hans svar.
Du ska göra allt du kan Mattias allt du kan för att må bättre och om det innebär att du skriver och är engagerad så ska du göra det. Om min sjukdom och ditt skrivande hjälper andra ännu bättre. Jag älskar dig min son glöm aldrig det. Jag svara högt i min bil, jag älskar dig med pappa och jag saknar dig så sjukt mycket och snyftande fortsatte jag min färd hem.

Nuet är det enda som exicterar glöm aldrig det...
Mattias

Japp idag känner jag av våren i hela min kropp. Gud så skönt det känns, livet är härligt just nu och jag går runt med ett leende på läpparna. Denna sommar ska jag ta vara på vareviga sekund jag får med min familj. Jag ska ta med pappa ut och meta gå i skogen, bada och göra allt som han tycker är kul. Ska fan i mej sätta i hans ögonsten i sjön, en liten snipa som heter lady. Vi ska ut med den så jag får se hans njutnigs leende.
Ja jag ska njuta av denna sommar med pappa, en sommar jag inte trodde jag skulle få med min pappa i höstas. Heeregud vad glad jag är för att han hållt sig så pass bra under denna vinter, känns knappt som det skett en förändring under vintern. Men jag vet att det beror på mig, mitt tanke sätt har ändrats under denna vinter. Jag ser ljusare på allt, jag glädjs åt det jag har och får istället för att sörja det jag aldrig får.
Jag har min pappa och jag ska göra denna sommar med han minnes värd.

Jag ska skappa ett minne för livet.!!!!
Försök du också :)
Mattias