mlesliek

Jag lyssna just på Kalle Moreus nyaste låt. (Om du fanns kvar)
Ju längre in i låten jag kom, ju mer tårar rann ner för min kind.
Vill så gärna att det ska vara som han sjunger, vill att min pappa är stolt över mig.!
Allt handlar om kärleken till min pappa ju, ja jag älskar min mamma och mina syskon minst lika mycket.
Men just nu är det kärleken till min pappa som gör ont i mig och därför lägger jag mest fokus på det just nu, för vem vet hur länge till han finns fysiskt? Jag vet i vilket fall inte, jag har föreläst ett antal gånger nu. Jag vill förmedla hur ont det gör att se nån förtvina framför ens ögon. Och många tårar har rullat när jag berättar min historia.(och inte bara mina) Efter jag går där ifrån så känner jag mig alltid lättad och glad även om jag just berättat min tyngsta historia någonsin.

Jag har undrat mycket varför jag känner så varje gång, efter en föreläsning.
Nu vet jag varför! Det är för att det är enda gången jag får berätta min historia om mina känslor och om hur jag mår, utan att bli avbryten! När man försöker berätta för folk annars så kommer det alltid nåt inlägg som säkert känns bra för dom, men som får mig att bli avbryten. Även om dom menar så väl så kan det skära i mitt hjärta när dom bara avbryter mig, vissa saker dom sagt har gjort mig illa långt in i själen. Men efter som jag vet att dom menar väl vill jag inte visa hur ont det gör i mig. Så jag väljer att inte säga nåt eller fortsätta att prata. Ingen kan förstå oss som befinner oss mitt i detta. Kanske det kommer en dag då jag skrattar åt hur känslig jag var, men den dagen är inte här än! 


I morgon ska jag föreläsa igen, i Hedemora på en demens mässa. (om jag fatta rätt)
Känner mig lite nervös inför det, vet ju inte hur mycket folk som dyker upp, eller vilken sorts folk.
Det enda jag vet är att jag ska förmedla min kärlek till min far, och hur ont det gör att förlora han mer och mer för varje dag! Detta är en obotlig sjukdom!!!! Cancer går att bota idag!!!
Varför finns det inga tv galor?? 
Varför finns det ingen mustach kamp för detta??
Varför glöms detta bort, är man mindre värd om man har en sjukdom i hjärnan??
Blir så arg när jag ställer mig dessa frågor!!!

Hur som.. älska, krama och visa dina närmaste att du finns där! 

Nu lägger jag ner!
Jag orkar inte längre!
Jag vill så mycket men kan så lite, jag har försökt att få mig själv upp mörkret flera flera gånger.
Men denna gång kommer jag inte lyckas om jag inte lägger allt och alla åt sidan ett tag.
Jag tänker göra det jag mår bra av, inget annat.
Annars vet jag inte ens om jag kommer orka med mig själv till slut.
Men men så kan livet vara ibland, man måste vara egoistisk och bara vara ett tag för att lyckas komma framåt i livet.

När jag kommer börja få energi för att skriva igen det vet jag ej.
Men jag hoppas nån kan läsa det jag skrivit och bli lite hjälpt.

Jag känner mig så vilsen nu, vet inte vilken väg jag ska välja längre. Önskar det fanns en karta som visade vägen till den totala lyckan. I mitt arbete med att finna ro i denna jobbiga tid, stöter jag på många hinder. Det är svårt att få nån hjälp av andra när man jobbar med sig själv. Det är inget man kan kräva heller, hur ska folk förstå hur jag känner inne i mitt hjärta. Det har gått några veckor nu då mitt hjärta känns tungt och jobbigt som om det är en sten som är där inne nu. Det känns inte som det finns nått varmt rött och vackert där inne längre. Jag önskar jag fick känna den värmen igen, snart igen!!
Mina tankar vandrar fram och tillbaka, jag funderar mycket på min framtid med pappa. Han försvinner mer och mer för varje dag som går, önskar jag hade mer tid att lägga på han. Men men jag gör mitt bästa för att vi ska ha trevligt när jag träffar han. Men sakerna vi kan göra blir ju bara färre och färre.
Jag hoppas allt mer på ett liv utan smärta och sorg men det känns så långt bort nu.

Jag har gått och funderat mycket på vart min pappa befinner sig just nu. Jag har tänkt mycket på själen och livet efter detta. Det är många djupa märkliga tankar som passerar, om det finns ett liv efter detta vart befinner sig min pappa nu? Han är ju vad jag kallar levande död, befinner han sig i nåt mellan skickt då? Men ibland ser jag hans riktiga jag skina rakt genom denna jobbiga sjukdom. Tex som nu när pappas gamla arbets kamrater hade hälsa på han, jag såg glädjen över att dom kom ihåg han. Jag är dom evigt tack samma för det, dom växte i mina ögon jag vet vilket mod som krävs av en person för att våga hälsa på, det är ju inte den dom kände förr som finns där men ändå är det precis vad det är.
Vad kommer jag fram till då?
Ja jag har inga svar, men jag vill tro att själen finns där inne. Den kan bara inte visa sig så bra pga att sjukdomen låser den inne. Jag tror att den dag den får lämna kroppen kommer pappa att känna sig fri igen. Jag tänkte idag att den dagen pappa får lämna sin kropp kommer han följa med mig ut och jaga igen, jag kommer inte se att han är där men jag kommer känna han inom mig. Jag önskar så att pappa får bli fri och att det är så livet ser ut efter att kroppen säger upp sig. För om det är så är ju detta bara ännu ett hinder att ta sig över.

När dagen kommer ska jag viska i min pappas öra, Jag älskar dig du är fri nu.

Jag har inte skrivit mycket på ett tag nu, men jag har haft dom fyra jobbigaste veckorna i hela mitt liv precis nu!!
Jag har slitits mellan hopp och förtvivlan, mellan hat och kärlek. Men jag tror jag äntligen börjar känna fast mark under mina fötter igen. Livet vore säkert inte lika kul om man inte upplevde allt detta tunga, men fan så mycket enklare! Men men det är valen i livet som visar vilken person man är!!
Jag väljer att kämpa på och se solen gå upp varje morgon med ett leende på läpparna även om hjärtat känns svart och krossat. Kärleken till alla människor i världen gör livet underbart!
Jag har lagt mycket på is den sista tiden men nu väljer jag att börja ta tag i allt igen.
Ibland kan man behöva lägga allt åt sidan för en stund för att själv kunna samla sig, det är inget fel i att göra så.
Där emot måste man ta tag i det ganska snart så man inte får allt för mycket hängade på sina axlar.
Livet ska levas närvarande i nuet, för om jag tänker för mycket på det som varit går jag med ryggen in i framtiden!
Det vill jag inte! Nej jag vill känna framtiden smeka mitt ansikte samtidigt som jag upplever den.

Ser fram emot en underbar sommar med mycket värme och kärlek!
Mattias