Du skulle vara stolt om du fanns kvar!

Jag lyssna just på Kalle Moreus nyaste låt. (Om du fanns kvar)
Ju längre in i låten jag kom, ju mer tårar rann ner för min kind.
Vill så gärna att det ska vara som han sjunger, vill att min pappa är stolt över mig.!
Allt handlar om kärleken till min pappa ju, ja jag älskar min mamma och mina syskon minst lika mycket.
Men just nu är det kärleken till min pappa som gör ont i mig och därför lägger jag mest fokus på det just nu, för vem vet hur länge till han finns fysiskt? Jag vet i vilket fall inte, jag har föreläst ett antal gånger nu. Jag vill förmedla hur ont det gör att se nån förtvina framför ens ögon. Och många tårar har rullat när jag berättar min historia.(och inte bara mina) Efter jag går där ifrån så känner jag mig alltid lättad och glad även om jag just berättat min tyngsta historia någonsin.

Jag har undrat mycket varför jag känner så varje gång, efter en föreläsning.
Nu vet jag varför! Det är för att det är enda gången jag får berätta min historia om mina känslor och om hur jag mår, utan att bli avbryten! När man försöker berätta för folk annars så kommer det alltid nåt inlägg som säkert känns bra för dom, men som får mig att bli avbryten. Även om dom menar så väl så kan det skära i mitt hjärta när dom bara avbryter mig, vissa saker dom sagt har gjort mig illa långt in i själen. Men efter som jag vet att dom menar väl vill jag inte visa hur ont det gör i mig. Så jag väljer att inte säga nåt eller fortsätta att prata. Ingen kan förstå oss som befinner oss mitt i detta. Kanske det kommer en dag då jag skrattar åt hur känslig jag var, men den dagen är inte här än! 


I morgon ska jag föreläsa igen, i Hedemora på en demens mässa. (om jag fatta rätt)
Känner mig lite nervös inför det, vet ju inte hur mycket folk som dyker upp, eller vilken sorts folk.
Det enda jag vet är att jag ska förmedla min kärlek till min far, och hur ont det gör att förlora han mer och mer för varje dag! Detta är en obotlig sjukdom!!!! Cancer går att bota idag!!!
Varför finns det inga tv galor?? 
Varför finns det ingen mustach kamp för detta??
Varför glöms detta bort, är man mindre värd om man har en sjukdom i hjärnan??
Blir så arg när jag ställer mig dessa frågor!!!

Hur som.. älska, krama och visa dina närmaste att du finns där! 

Kommentarer
Postat av: L

tufft, kollade runt på nätet - hamnade bl.a. här, ska träffa mamma imorron, för att prata ssk boende! hur kul är det?

keep up the good spirit!

2010-05-26 @ 23:20:13
URL: http://sundsvall.webblogg.se/
Postat av: potti

hej jag förstår din smärta<3 jag är 52 år gammal, min mamma har haft alzimer sedan 7 år tillbaka. hon är 76 år...det är en otrolig sorg och smärta som jag får lära mig att hantera nu när pappa lämnats kvar ensam och se han hur han oxå förtvinar av sorg att hans maka sedan 55 år förtvinar från honom. mamma är på boende i sandviken och vi besöker henne så ofta som möjligt. vi spelar fiol sjunger och gör det för det har vi alltid gjort i mitt i allt stortjuter vi. pappa som aldrig har gråtit förut så ngn sett det gråter. jag ser det som att vi helar oss tillsammans och gör det som är rätt för oss trots att mamma är så sjuk som hon är. jag säger till henne för första gångerna i mitt liv att jag älskar dig mamma och då säger hon det samma till mig . så mkt kan hon förmedla ibland. oftast sitter hon och sover eller bara skrattar av medicinerna hon får och jag säger ge hon så mkt som möjligt så hon slipper ha sina panikattacker. ja detta är verkligen en anhörigsjukdom. jag bor i falun..ring om du vill 0765864888 så kan vi ses..ta sen bort detta nr...skickar all kraft till dig....mvh potti

2010-05-27 @ 18:30:08
Postat av: Eva

Hej Mattias och ett stort tack för en jätteintressant föreläsning du hade för eleverna på komvux som läste demenskursen. Efter det så har jag börjat följa din blogg. Fortsätt och föreläs tycker att du gör en kanoninsats. Lycka till mvh Eva



2010-05-28 @ 00:43:37

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0