Orkar inte längre!
Jag orkar inte längre!
Jag vill så mycket men kan så lite, jag har försökt att få mig själv upp mörkret flera flera gånger.
Men denna gång kommer jag inte lyckas om jag inte lägger allt och alla åt sidan ett tag.
Jag tänker göra det jag mår bra av, inget annat.
Annars vet jag inte ens om jag kommer orka med mig själv till slut.
Men men så kan livet vara ibland, man måste vara egoistisk och bara vara ett tag för att lyckas komma framåt i livet.
När jag kommer börja få energi för att skriva igen det vet jag ej.
Men jag hoppas nån kan läsa det jag skrivit och bli lite hjälpt.
Har alldeles nyss hittat din blogg sida,mycket intressant att läsa vad du skriver.Men jag kan förstå att det kan kännas svårt många gånger.Jag som skriver jobbar med dementa,har många gånger tänkt på hur det är att ha en dement anhörig.Blev så djupt berörd av det du skriver så att jag måste gå in o läsa varje dag.Hoppas att du hittar en bra utväg så att du mår bra och orkar Hälsningar Marie
Hej Mattias! Jag kan förstå dig att du vill dra dig tillbaka. Är själv anhörig, min fru har A. Tänkte bara säga dig att jag själv mitt i allt det svåra går i samtal sedan ett halvår. Det hjälper en del, men det är svårt ändå. Jag tror och vet att många läser din blogg, och kan känna igen sig i mycket.
Tack Mattias, var rädd om dig. Hälsar Peter
Mattias, du går igenom något fruktansvärt just nu och det gör ont att läsa det du skriver. Har själv varit där och sett min mamma försvinna bort och jag önskar det fanns något att säga som gjorde allt bra men verkligheten är en annan och det måste få ta tid. Jag bor i Gävle och har du vägarna förbi är du så välkommen att hälsa på. Ta hand om dig!
Hej Mattias!
Nu är det ett bra tag sedan jag var hit och läste hos dig, och jag förstår att du har det svårt nu. Eller rättare sagt, svårare.
Jag önskar jag hade några peppande ord till styrka och tröst för dig, men det enda jag kommer på är: DU ÄR EN KÄMPE, MATTIAS!!
Rakt igenom så är du "ett skimrande trots" som försöker att trotsa allt det elände som du måste gå igenom nu... och försöker skimra så gott du bara kan ändå. Därför är du en kämpe, Mattias!
Tänk så många som liksom du och jag går igenom detta svåra... och än värre för dig. Du bär din pappa med sådan heder genom dina ord, och jag är helt säker, utan att känna vare sig dig eller din pappa, att han någonstans är mycket mycket stolt över dig!
Ge aldrig upp - vi är många som tror på dig!
Varm kram..
