mlesliek

Det börjar kännas som jag gjort mitt nu!
Jobbet med denna sjukdom tar för mycket av min tid, funderar att leva i nuet igen.
Så som jag alltid gjorde förr, min tanke var att andra som drabbas av detta skulle kunna vända sig nånstans.
Det har dom/ni/du nu, jag har skrivit av mig så många tårar här så det är helt fantastiskt!
Tänker börja det nya året med en välbehövlig sol semester, sen ska jag börja fokusera på att prata om sjukdomen istället.
Föreläsa!!
Det är enda sättet att nå ut till dom drabbade och mest behövande.
Om jag hade varit i tonåren så hade jag aldrig vetat vart jag skulle vända mig, skammen hade nog varit för stor.
Har startat en liten enskild firma nu, med den kan jag få det att gå ihop lite!
Även om jag önskade jag vore mångmiljonär så jag kunde åka runt och göra detta gratis.
Men som allt annat i världen kostar det för mig att åka runt, både i mat, bensin och timmar.
Anledningen till att jag tappade lusten var att en kvinna ville jag skulle komma och föreläsa.
Hon ville jag skulle komma och öppna mitt hjärta för en massa människor.
Och jag sa en summa, då ville hon inte ens bet för milen! Hon tyckte jag skulle göra det gratis för att jag var med i Alzheimer föreningen i dalarnas län. Mitt svar blev att jag kan komma och berätta att vi finns, föreningen alltså.
Jag sa att det inte skulle kosta nåt!
Så nu känner jag att jag ska lägga ner all denna gratis hjälp!!!
Alla minuter jag kan få med min far är ovärderliga, så varför berätta om det??
Jag kan gå hos en psykolog istället för att få sån skit!


Jag har i afall gjort nåt, kanske nån blir hjälpt!
Jag kommer alltid finnas för dom som behöver mig på riktigt, som har det jobbigt även om jag dom inte känner.
Min resa är och har varit sjukt jobbig!
Men min resa med att dela med mig av mig själv slutar här!
Pga en enhets chef som visar än en gång hur dåligt insatta dom är!
I hela sjukdoms bilden!!


Det sjukaste av allt är att hon sa att hon lyssnat på mig själv och blivit så berörd.
Helt klart fattas nåt där!!!!

Min resa med pappa fortsätter.. Men här är den slut!!
Den som vill nå mig skicka ett mail!!

Älska
Livets enda mening!!

I livet får vi alla rida ut små och stora stormar, där vågorna är så stora så man tror man ska drunkna.
Men plötsligt när stormen är som värst och man chippar efter luft, tanken slår en jag orkar inte mer.
Då lugnar livet ner sig igen och allt känns så lätt! Man går som på rosa moln och allt luktar lilljekonvalj.
Hela kroppen spritter och det känns som sommar.
Men mina vågor har vågat ch vågat, min luft är slut för längesen!
Denna storm verkar det inte finnas nåt slut på, jag är glad att jag håller mig flytande!
Men i bland sjuker jag och för varje gång jag sjunker blir det allt svårare att ta sig upp.
Varje gång kommer jag djupare och djupare, men jag kämpar mig upp för att kunna andas igen.
Jag hade tur i mitt liv!
Min pappa gav mig den största flyt västen man kan ge nån, han gav mig kärleken!
Hans kärlek gör att jag många gånger håller mig ovanför ytan, men nu är det jag som försöker ge tillbaka denna flytväst. Men han har svårt för att ta emot den! Jag försöker hålla oss båda flytande med denna flytväst men det är kämpigt. Men tänk vilken tur jag har som fått denna flytväst. Så här befinner vi oss min pappa och jag mitt i livet och delar på en enda stor flyt väst. Kämpande och slitande för att klara oss genom denna satans storm!
Låt mig kalla denna flytväst för kärleken!!

Yes!!
Jag ser det snöar jag ser det snöar !!
Äntligen är vintern här så det slipper vara så mörkt grått och kallt.
Med snön kommer lite mer ljus lite mer mys faktor och lite mer kärlek.
Sitter hos mina föräldrar nu och funderar på hur jag ska lösa min boende situation, vill ju bo så nära dom som möjligt. Jag vill kunna finnas på armlängds avstånd ungefär, nog nära för att alltid kunna ställa upp men ändå nog långt ifrån för att kunna låsa om mig. Jag kom på att det finns ett hus som står tomt, men det låter som om dom använder det som gäst stuga. Vore perfekt att bo där då kan jag göra sånt som behövs när det behövs. Tycker pappa tillbringar lite för mycket tid ensam, då skulle han kunna komma till mig och jag vise värsa. Jag skulle kunna hjälpa farmor oftare med allt hon behöver hjälp med på gården.
Jag tänkte jag skulle åka dit nu och försöka flörta till mig att få hyra huset nu, håll tummarna för mig.
Livet skulle bli så mycket enklare om jag kunde bo där!!

Igår hade pappa en dålig dag!
Jag åkte förbi för att heja bara en snabbis, som vanligt blev han glad av att se mig.
Men när jag försökte prata med han fick han inte fram ett helt ord ens!
Jag och min älskade sambo stannade ett litet tag för att sen åka hem.
När jag satt i bilen kände jag hur jobbigt allt kändes och hur värdelöst livet blir med denna sjukdom.
Jag kände hur irritationen spreds i min kropp, hur jag bara ville skrika rakt ut.
Jag märker själv hur jag snäser av min älskade Therese, jag märker hur jag påverkar henne.
När vi kom hem la jag mig i soffan och kände det där underliga trycket över bröstet, jag låg där och väste och var dum. Visst jag och min sambo hade diskutera lite på vägen hem om en sak där vi inte riktigt förstod varann. Men i vanliga fall så blir jag inte arg för det, men pappas tillstånd påverkar mig så mycket. Medans jag ligger där och väser i soffan så tar hon fram mat ur frysen och börjar tina. Efter ett tag tar jag mig kraft och börjar hjälpa till med maten, det hela slutade i en helt underbar kväll. Om hållen av den jag älskar mest, hon är så underbar som orkar med mig dessa jobbiga stunder. Jag är så glad att hon finns där!
Jag älskar henne mer och mer för varje dag, min underbara älskade Therese!
Natten kom och vi la oss, prata lite och sen somna hon och drömde om nåt bra. ( vet det för hon låg och små fnissa) Själv kunde jag inte sova i natt, så många tankar! Så mycket smärta!
Jag önskar det fanns nåt jag kunde göra för att ändra pappas levnads situation, men det går inte!
Jag älskar min pappa och saknar honom sjukt mycket.
Hoppas jag får sova i natt!

Vad tänker du nu du hör orden alzheimers eller demens?
Jag vet att jag tänkte gamla människor på ett hem nånstans.
Aldrig slog tanken mig att personer som är 35 kan drabbas av det, heller kunde jag aldrig tänka mig in i hur det skulle vara för dom drabbade. Men det jag ana minst av allt det var hur jobbigt det är för alla anhöriga.
Jag som person har ganska enkelt för att utrycka mig, att hitta nya lösningar för en bättre värld.
Men under min resa har jag förståt att jag är ganska unik, inte många som har styrkan och orken till det.
Jag tänker ofta på dom som sitter hemma i ett mörker!
Vad tänker dom, skäms dom eller känner dom sig ensamma. Vad kan vi göra för dom som inte vågar berätta för sina vänner, arbetskamrater,den nya kärleken? Hur ska man få ut dom ur mörkret och känna solen värma deras kind igen? Hur får man en person att släppa på smärtan som den låst inom sig så länge?
Varför är inte denna sjukdom så pass accepterad, så folk slipper skämmas?
Jag tror att jag kommit en bit på vägen, dels skriver jag denna blogg där alla som läser är anonyma om dom vill.
Dessutom är jag ute och föreläser om all smärta, hjälper jag en är det värt alla tårar jag fäller!
Alla ensamma nätter när jag haft ett tryck över mitt bröst och gråten har varit min enda vän.
För varje gång jag släppte lite på mitt tryck, kom jag närmare en lösning!
Som ett stormigt hav har det kännts i min själ, för att sen ebba ut i ett totalt lugn.
Av alla resor jag tagit i mitt liv så detta den jobbigaste resan. Vissa stunder vill jag inget annat än jobba för att få ut budskapet om denna otäcka sjukdom, för att sen deppa ihop och känna att allt är meningslöst!
Vad kan jag göra? Jag är ju bara en ensam individ. Det finns ju ingen där ute som vill lyssna på en ledsen sörjande människa som mig. Jag är ju bara en vanlig kille från Dalarna, jag kan inte göra nån skillnad.!
Eller kan jag?!!!!!
Jag kan om jag vill! Det sa alltid pappa, Mattias allt du vill det kan du!
Och om du nån gång tvekar så ska jag hjälpa dig!
Mattias när du känner att du inte fixar nåt eller orkar mer, då vet jag att du kan.
Allt du vill ska du göra, vet du jag vill göra en förändring.
Jag ska lyckas få hela j-vla Sverige att öppna ögona för denna j-vla sjukdom!!!
Jag gör det för dig pappa för allt du gett mig, för all kärlek du visat.
Pappa du är min bäste vän! Nu då och föralltid <3

Ja det är vad jag tror jag måste göra för att alla ska våga prata om detta.
Om 10 år ska jag ha lyckats, på nåt vis ska jag lyckas och allt är pappas förtjänst.
Tv sändningar, tidningar,olika mässor. Överallt ska demensens sjukdomar synas!!!
Överallt!!
Pappa jag älskar dig! Hela Sverige kommer att få höra om hur underbar du varit mot mig.
Hela Sverige kommer veta vem du var!
Där du slutar tar jag vid, pappa du saknas mig.



Japp!!!
Nu precis nu börjar framtiden för Alzheimers!!
Precis nu!!
Wish me luck!!

Såg på efterlyst precis nu!!
Hur dom utnyttjat en demet och stulit hans pengar!!
Vilka idioter gör sånt? Jag blir så förbannad!!
Som vi säger där hemma, Jag blir skogs tokig!!!!