mlesliek

Japp då har vi vart hos doktorn!
Nu ska vi trappa av medicinen, får se hur det går. När vi åkte dit var jag mest rädd för hur pappa skulle reagera.
men läkarn är bra så det blir en ner trappning som pappa inte märker. Nu får vi hålla ögona öppna om det blir snabbt sämre, för då ska medecinen sättas in igen. Japp tiden får avgöra pappas framtid och hur livet kommer se ut.

Men men nu till nåt riktigt roligt, men ändå så jobbigt!
Min släkting på pappas sida fyllde 30 och det firades i Rämshyttans bygdegård.
Vi gick dit allihop tom pappa var bjuden, vi åt och skratta och fira Bengan för fulla muggar.
Allt var skoj, pappa blev som vanligt öl törstig och ville vara med i gemenskapen. Inte tänker jag göra hans kväll sämre för att han inte får dricka öl, tänker heller inte göra mammas kväll till skit för att pappa blir full. Så jag sprang och hällde ut halva burken och fyllde på med vatten och gav pappa, varje gång han fick en ny burk svara han mmm det här va gött det!!
På detta vis behöver inte pappa känna sig utanför, för om han inte får hålla i den där burken blir han ledsen och deprimerad och känner sig inte vuxen eller hur man ska säga.
Jag vet inte hur många öl jag hällde ut för att han skulle få ha så kul som möjligt, men kosta vad det vill bara jag får se pappas leende. När kvällen kom och vi tog undan alla bord så spela bengan lite och det vart allmän all sång. Efter det börja vi alla dansa, skratta och le!
Pappa börja tjata på mamma, jag vill dansa kan vi inte prova jag tror det går bra. Jag såg hur min mamma drog sig för att prova. Men dom gick väll upp och dansa och pappa som alltid vart duktig på att dansa gjorde det bästa han kunde under buggen. Han förde fram och tillbaka med armarna och snurra mamma, men han fick inte med sig fötterna. Jag stod och titta och mina tårar började rinna ner för min kind, samtidigt som jag var överlycklig för att pappa var med gjorde det ont att se än en gång hur han blir sämre. Jag gick ut en stund samla mina krafter och samla hela min själ för en stund. Gick in igen och skratta och log, försökte att inte tänka på det jag just upplevt, vilket gick skit bra faktiskt!!
Senare på kvällen kom pappa till mig och tacka för att jag vart så snäll mot han under kvällen.
Jag krama om pappa och sa, klart jag är snäll mot dig det har ju du alltid vart mot mig.
Jag älskar dig pappa du är den bästa pappa man kan ha och jag kommer alltid älska oavsett vad som händer.
Min pappa börja gråta och jag lika så medans vi stod där och kramades kände jag hur mycket jag saknar han men även hur varm och hur mycket kärlek det fortfarande fanns i hans kram.
Jag kände att jag aldrig ville släppa taget jag hade kunnat ståt där hur länge som helst, med tårar i ögon vråna.
Vi släppte varann och torka våra tårar båda två, lite senare gick mamma och pappa hem.

Nu efter åt är jag glad, glad för att pappa kunde vara med denna kväll.
Glad för att jag sa det jag sa, glad för att pappa fick känna gemenskap än en gång.
Jag är super glad för att alla som var med på festen försökte göra sitt bästa för att pappa skulle ha det trevligt.

Men jag undrar!
Kan pappa vara med när jag fyller 30?
Det är om 8 månader, hur mycket sämre är han då?
Jag hoppas jag hoppas att pappa kan vara med då!!
För jag vill det så sjukt mycket, men den som lever får se!!
Älskar dig pappa då,nu och föralltid!!!

Denna vecka känns det som att allt bara rasar, jag faller allt längre och längre ner.
Jag försöker förberade mig för det som komma skall på torsdag!
Allt känns tungt allt känns hopplöst, kan inte sova, kan inte älska!
När sömnen skall träda in känns hela själen tom och svart, jag tycker mig höra ett tomt eko i min själ.
Hjärtat tar över tysnaden i mitt mörka sov rum, min ängel håller om mig men inte ens det kan jag känna.
Allt bara känns tomt och menningslöst, hjärtat dukar hårt en tår rullar över min kind jag tänker på min pappa.
Mina tankar börjar ta sig tillbaka 5,10,15 och 20 år. Jag minns min pappa som han var, min tomhet blandas med små skratt samtidigt som mina tårar rullar vidare ner mot örat jag ligger på. Dom börjar klia i mitt ansikte, torkar bort dom med min vänstra hand. Samtidigt känner jag ett tryck över bröstet, vill bara skrika!!
Mörkret i min själ och trycket i mitt bröst gör att jag börjar tänka på döden, vad finns där?
När ska min pappa möta den? Det eviga mörkret, när ska min familj få sluta sörja?
Vi genom går alla sorge faser gång på gång!
När vi fick diagnosen,när pappa inte kunde fixa maten, när pappa inte kunde orientera sig längre, när pappa gjorde på sig och nu när medecinen ska plockas bort och många många andra gånger.
Alla saker som händer gör ju att man börjar om från steg ett, först chock fasen då man undrar vad fan som händer. Sen reaktions fasen, tror jag lär mig att bemöta allt på bästa sätt då. sen bearbetningsfasen då jag accepterar och går vidare. Det är precis då jag orkar möta pappa på ett bra sätt och det blir en mening igen att vara med han. Efter det ska ju Ny orienterings fasen ska komma, men dit kommer jag aldrig!!
För det händer alltid nått nytt som kommer som en chock igen!!
Så nu sitter jag här i mitt mörker och förbereder chock fasen igen, på torsdag kommer den!!

Torsdagen!!
Kanske värsta dagen i min pappas liv!
Jag vill bara den ska komma och vara över, samtidigt vill att den aldrig ska komma!!
Det är en dag som jag aldrig vill uppleva, men om 2 dagar är den här!
Mina tårar verkar aldrig ta slut, hur mycket kan en ensam kille gråta egentligen??
En kille som haft sina bästa stunder med den pappan han nu förlorar mer och mer för varje sekund.

Jag hoppas jag verkligen hoppas att jag den dag jag får barn.
Att jag blir lika bra, lika snäll, lika glad som han alltid var!
Jag hoppas jag kan finnas för mina barn på samma sätt, så dom alltid känner sig älskade och välkomna hem.
Jag hoppas jag en dag kan älska igen, så som jag kunde förut!!

Jag kommer finnas för både mamma och pappa på torsdag!!
På sjukhuset då pappa ska få detta besked!
Jag kommer hata det!
Men jag finns bara för att jag älskar dom båda så mycket!!


Kärleken är odödlig kom ihåg det!! Bakom allt hemskt och dåligt finns alltid kärleken!!!

Hur ska man orka med detta?
På torsdag ska pappa till doktorn, då kommer dagen då det förmodligen blir medicin stopp!
Hur kommer pappa reagera då? Jag törs knappt tänka på det. Varje gång tanken sveper förbi knyter det sig i min mage. Mina tankar stormar av frågor, frågor som inte har några svar. Hur fort kommer det gå när medecinen tas bort, eller går det lika fort som nu. Då medicinen inte verkar funka, eller hjälper den lite så det blir en jävla fart nu när den tas bort? Hur arg kommer pappa bli, blir han arg på oss alla eller är det bara mamma som kommer råka illa ut. Jag gråter inombords när jag tänker på hur mycket min pappa förändrats. Jag kämpar på i mitt mörker försöker tänka på nått bra, måste andas måste andas!!
Panik är vad jag känner ett lätt tryck över bröstet, varför drabbades just min pappa av detta?
Jobbigt!! Livet kan verkligen vara en plåga, tur jag har underbara vänner och världens mysigaste sambo.
Jag älskar att älska men nu har kärleken till min pappa blivit en börda. I bland tänker jag att om inte min pappa och jag haft sånn bra kontakt under min uppväxt så hade det inte gjort lika ont nu. Men samtidigt är det ju dom bästa stunderna i min uppväxt som jag upplevt med min pappa. Vill inte byta ut dom minnena mot nåt i världen.
Jag saknar min pappa jag saknar att jag inte kan visa min kärlek hela vägen. Eller förstår han att jag känner så här, hur mycket förstår han?? Jag vet inte!
Men det känns inte som han fattar när jag säger att jag älskar han, men jag hoppas att nånstans där inne förstår han.

Saknaden äter upp mig!