Bengan 30!!

Japp då har vi vart hos doktorn!
Nu ska vi trappa av medicinen, får se hur det går. När vi åkte dit var jag mest rädd för hur pappa skulle reagera.
men läkarn är bra så det blir en ner trappning som pappa inte märker. Nu får vi hålla ögona öppna om det blir snabbt sämre, för då ska medecinen sättas in igen. Japp tiden får avgöra pappas framtid och hur livet kommer se ut.

Men men nu till nåt riktigt roligt, men ändå så jobbigt!
Min släkting på pappas sida fyllde 30 och det firades i Rämshyttans bygdegård.
Vi gick dit allihop tom pappa var bjuden, vi åt och skratta och fira Bengan för fulla muggar.
Allt var skoj, pappa blev som vanligt öl törstig och ville vara med i gemenskapen. Inte tänker jag göra hans kväll sämre för att han inte får dricka öl, tänker heller inte göra mammas kväll till skit för att pappa blir full. Så jag sprang och hällde ut halva burken och fyllde på med vatten och gav pappa, varje gång han fick en ny burk svara han mmm det här va gött det!!
På detta vis behöver inte pappa känna sig utanför, för om han inte får hålla i den där burken blir han ledsen och deprimerad och känner sig inte vuxen eller hur man ska säga.
Jag vet inte hur många öl jag hällde ut för att han skulle få ha så kul som möjligt, men kosta vad det vill bara jag får se pappas leende. När kvällen kom och vi tog undan alla bord så spela bengan lite och det vart allmän all sång. Efter det börja vi alla dansa, skratta och le!
Pappa börja tjata på mamma, jag vill dansa kan vi inte prova jag tror det går bra. Jag såg hur min mamma drog sig för att prova. Men dom gick väll upp och dansa och pappa som alltid vart duktig på att dansa gjorde det bästa han kunde under buggen. Han förde fram och tillbaka med armarna och snurra mamma, men han fick inte med sig fötterna. Jag stod och titta och mina tårar började rinna ner för min kind, samtidigt som jag var överlycklig för att pappa var med gjorde det ont att se än en gång hur han blir sämre. Jag gick ut en stund samla mina krafter och samla hela min själ för en stund. Gick in igen och skratta och log, försökte att inte tänka på det jag just upplevt, vilket gick skit bra faktiskt!!
Senare på kvällen kom pappa till mig och tacka för att jag vart så snäll mot han under kvällen.
Jag krama om pappa och sa, klart jag är snäll mot dig det har ju du alltid vart mot mig.
Jag älskar dig pappa du är den bästa pappa man kan ha och jag kommer alltid älska oavsett vad som händer.
Min pappa börja gråta och jag lika så medans vi stod där och kramades kände jag hur mycket jag saknar han men även hur varm och hur mycket kärlek det fortfarande fanns i hans kram.
Jag kände att jag aldrig ville släppa taget jag hade kunnat ståt där hur länge som helst, med tårar i ögon vråna.
Vi släppte varann och torka våra tårar båda två, lite senare gick mamma och pappa hem.

Nu efter åt är jag glad, glad för att pappa kunde vara med denna kväll.
Glad för att jag sa det jag sa, glad för att pappa fick känna gemenskap än en gång.
Jag är super glad för att alla som var med på festen försökte göra sitt bästa för att pappa skulle ha det trevligt.

Men jag undrar!
Kan pappa vara med när jag fyller 30?
Det är om 8 månader, hur mycket sämre är han då?
Jag hoppas jag hoppas att pappa kan vara med då!!
För jag vill det så sjukt mycket, men den som lever får se!!
Älskar dig pappa då,nu och föralltid!!!

Kommentarer
Postat av: fia

hejsan!

det är jättejobbigt när ens förälder blir sjuka men jag tycker att ni gör det så bra.

Har själv en förälder som har parkinson och demens och man får ta vara på dom stunder som är bra, men just dom funderingarna om hur det ser ut framöver och hur det ska bli är jobbiga.

vad kul att ni fick ha en trevlig fest och smart gjort att hälla ut halva ölen, man måste ha lite smarta knep och så länge man gör det av kärlek och för den sjukes bästa.



styrkekramar



2010-09-21 @ 11:05:01
Postat av: Sofia N

Hej



Läste om dig i annonsbladet och kände att jag ville gå in å läsa din blogg. Jag har ingen i min närhet som har demens men jag har jobbat på ett demensboende i 5 år. Och min kille har demens i hans släkt. Så vet va de handlar om. Men va din blogg berör va fint du skriver. Vill gärna fortsätta läsa den. Sköt om er!



Mvh/Sofia

2010-09-23 @ 10:48:27
Postat av: Anhörig

Hej Mattias



Är själv anhörig till en alzheimer sjuk mamma. Hon har fått diagnosen för nån månad sen och mår rätt bra, änn så länge. Men som sagt, man vet så lite om morgondagen. Ville bara skriva och berätta att det du skriver berör en, dina ord och dina känslor berör mig så att tårarna rinner. Kommer att fortsätta läsa din blogg och vill skicka dig massor av styrkekramar!!

2010-09-24 @ 21:47:31
Postat av: marcella

hej jag läste den här brev och tycket så mycket om det ... att älska sin pappa oerhört mycket som du gjord blev jag imponerad så mycket kännslor finns i dig jämför jag med nu lägg ungdomar . du är fantastik vi brukar säga på spanska du vann himlen .grattis

2010-09-29 @ 15:51:23
URL: http://null
Postat av: Tobias Nygårds

Hur går det för dej Mattias.. följer fortfarande din blogg.. har själv börjat blogga lite för att fu utlopp och göra av känslorna någonstans.. vore ju kul om vi kunde träffas snart. har försökt att ringa men de var ju ett tag sen. har hört att du haft det kämpigt i genom min syster Tina. Skulle på dalecarlia och lysna på dej den 5 men känner att jag inte fixar det känslomässigt just nu. Du ska vet att jag tänker på dej ofta. Tack för att du skriver så fint det hjälper även mej.. M.V.H Tobbe från Leksand

2010-09-29 @ 18:48:02
URL: http://alzheimersanhorig.blogg.se/
Postat av: Anonym

Hej! Vill bara skriva och tacka dig för att klarade att sätta ord på känslor som jag inte kan. Min mor har Alz och människor förstår inte den ständigt pågående sorgen och smärtan där såren rivs upp gång på gång. Du beskriver det så bra!Sörja klart gör man åren efter döden, inte så länge personen finns framför oss och ger oss ett leende, även om det inte är som förut. Du är stark, du ger din far otroligt mycket! Jag förstår dim overkliga smärta och har inga tröstande ord att ge förutom att du förgyller din fars liv, mer kan du inte göra. Kram till dig!

Du borde föreläsa för personal mm om/när du orkar

2010-09-30 @ 21:24:38

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0