Det rasar!!
Jag försöker förberade mig för det som komma skall på torsdag!
Allt känns tungt allt känns hopplöst, kan inte sova, kan inte älska!
När sömnen skall träda in känns hela själen tom och svart, jag tycker mig höra ett tomt eko i min själ.
Hjärtat tar över tysnaden i mitt mörka sov rum, min ängel håller om mig men inte ens det kan jag känna.
Allt bara känns tomt och menningslöst, hjärtat dukar hårt en tår rullar över min kind jag tänker på min pappa.
Mina tankar börjar ta sig tillbaka 5,10,15 och 20 år. Jag minns min pappa som han var, min tomhet blandas med små skratt samtidigt som mina tårar rullar vidare ner mot örat jag ligger på. Dom börjar klia i mitt ansikte, torkar bort dom med min vänstra hand. Samtidigt känner jag ett tryck över bröstet, vill bara skrika!!
Mörkret i min själ och trycket i mitt bröst gör att jag börjar tänka på döden, vad finns där?
När ska min pappa möta den? Det eviga mörkret, när ska min familj få sluta sörja?
Vi genom går alla sorge faser gång på gång!
När vi fick diagnosen,när pappa inte kunde fixa maten, när pappa inte kunde orientera sig längre, när pappa gjorde på sig och nu när medecinen ska plockas bort och många många andra gånger.
Alla saker som händer gör ju att man börjar om från steg ett, först chock fasen då man undrar vad fan som händer. Sen reaktions fasen, tror jag lär mig att bemöta allt på bästa sätt då. sen bearbetningsfasen då jag accepterar och går vidare. Det är precis då jag orkar möta pappa på ett bra sätt och det blir en mening igen att vara med han. Efter det ska ju Ny orienterings fasen ska komma, men dit kommer jag aldrig!!
För det händer alltid nått nytt som kommer som en chock igen!!
Så nu sitter jag här i mitt mörker och förbereder chock fasen igen, på torsdag kommer den!!
Torsdagen!!
Kanske värsta dagen i min pappas liv!
Jag vill bara den ska komma och vara över, samtidigt vill att den aldrig ska komma!!
Det är en dag som jag aldrig vill uppleva, men om 2 dagar är den här!
Mina tårar verkar aldrig ta slut, hur mycket kan en ensam kille gråta egentligen??
En kille som haft sina bästa stunder med den pappan han nu förlorar mer och mer för varje sekund.
Jag hoppas jag verkligen hoppas att jag den dag jag får barn.
Att jag blir lika bra, lika snäll, lika glad som han alltid var!
Jag hoppas jag kan finnas för mina barn på samma sätt, så dom alltid känner sig älskade och välkomna hem.
Jag hoppas jag en dag kan älska igen, så som jag kunde förut!!
Jag kommer finnas för både mamma och pappa på torsdag!!
På sjukhuset då pappa ska få detta besked!
Jag kommer hata det!
Men jag finns bara för att jag älskar dom båda så mycket!!
Kärleken är odödlig kom ihåg det!! Bakom allt hemskt och dåligt finns alltid kärleken!!!
Jag sänder en tanke till dig och din familj! Kram Emma
Hej Mattias!!
Vet exakt vad du går igenom..Din pappa har inte kommit så långt i sin sjukdom än ser jag..
Jag själv har en pappa som är några år äldre än din pappa,och är långt gånget i 3:de stadiet,jag trodde inte att det kunde finnas så mycket sorg och kärlek till pappa samtidigt...har precis som du fullständigt rasat ner i avgrunden många gånger,ibland vet man inte vad man ska ta vägen man får panik,jag drömmer om pappa ibland,men då är han alltid frisk,sen när jag vaknar så får jag en stor klump i magen då inser jag att det bara va en dröm..Tyvärr så har jag inge bra råd å ge dig!Glädjestunderna jag har är när pappa bara för en sekund ger en blick till mig som är klar och helt närvarande..eller när han helt plötsligt säger en kommentar som han sa när han var hemma..Man får helt tänket bara vara närvarande i stunden med sin pappa.När pappa var friskare brukade jag massera han(är massageterapeut)då vart han klart mycket klarare på nåt vis..nu masserar jag hans händer och huvud,då somnar han för det mesta eller så blir han piggare faktist...ett litet tips..Vart så glad när jag fick se din artikel,sådana som du behövs verkligen,för det är många många anhöriga som inte orkar ta itu med sin sorg!!!Kramar Cathrine
