Mammas present!
Hon var borta en vecka och jag hoppas hon njöt ordentligt, första gången hon vart ensam sen jag vet inte när.
Jag och mina syskon har tagit hand om pappa under denna vecka!
Veckan har vart ett jävla kaos här hemma, ena chocken efter den andra avbytte varann.
Jag vet nu att jag aldrig skulle klara av att jobba med pappa. fyra nätter på rad var jag där och tre hela dagar. Aldrig har jag vart så trött i hela mitt liv psykiskt sett, även fysiskt kände jag mig helt utpumpad.
Men som tur är har jag världens bästa Sussi vid min sida som kramar och pussar på mig.
Hon fanns verkligen där!! På ett sånt underbart sätt, ett sätt jag aldrig upplevt innan.
Hon lät mig prata medans hon såg mig i ögonen och bara lyssna. Jag hade aldrig fixat denna vecka utan henne!!
Det är så skönt att det finns människor som verkligen anstränger sig för att lyssna, inga mot svar utan bara närheten.
Spela ingen roll om jag var irriterad eller ledsen så fick jag bara vara, jag kände mig älskad även fast jag kände mig som ett svin när man vräkte ur sig elaka saker. Man blir så frustrerad när man försöker hjälpa pappa gång på gång och allt blir fel, man vräker ur sig saker som. Varför fick han denna sjukdom han kunde väll lika gärna ha dött, han finns ju i alla fall inte längre. Sussi kramade mig i dom lägena, sa inget utan bara lät mig vara mig själv. Vart på mina tårar kunde börja rulla ner för min kind, för vem vill att ens pappa ska dö?? Men man vill ju så gärna att dom ska må bra, jag ser på min pappa när han blir omöjlig att han mår skit!!
Han vankar av och ann ruskar på huvudet och hackar på orden, det är en blandning av svordomar och nej.
Många gånger säger han att han ska sticka och att han ska dö, orden skär i hjärtat.
Jag vill ju att han ska skratta och må bra!!
Jag vill att han ska förstå att jag älskar han!!
Vad ska jag göra hur ska jag göra och varför verkar inget funka???
En jobbig vecka har det vart och jag orkar inte tänka mer på det nu..
på återseende Mattias
Tack för en underbar vecka, den va helt underbar för mig,laddade enegi som jag hoppas räcker ettt långt tag framöver, utan er hade det varit omöjligt att genomföra, tusen,tusen tack. KRAM ;))
Hej Mattias!
Ville bara kommentera o "visa" att jag läser din blogg...
Gråter floder varje gång och känner igen mig i så mkt då min 61åriga mamma har Alzheimers sen ca 5år tillbaka...
....Kram
Ja tårarna rullar här...... men Mattias du och dina syskon har verkligen hjälpt er mamma på ett bra sätt.
Men man mår verkligen riktigt dåligt när man ser sin kära sen 50 år i vår, sakta men säkert glida ifrån en. Just att man inte kan hindra eller hjälpa eller bota det är så svårt. Jag har alltid velat hjälpa till hitta på lösningar för att det ska bli bra, men nu......
Vi försöker efter ork och förmåga göra bra saker tillsammans.
kram på dig Mattias!
Har läst lite i din blogg, och undrar lite.
http://www.dalademokraten.se/sida/id/122627/?print=true "Den dagen då min pappa går bort är han fri igen"
Och i denna blogg: "Många gånger säger han att han ska sticka och att han ska dö, orden skär i hjärtat."
Grejen är att han finns hos dig mer än du tror, han kanske är arg över att du aldrig finns hos han, utan får vara med andra som han inte kanske vill vara med? Om man vet vad han vill så vet ni resten.
Det kan vara så han uppskattar dig mer än du tror, och senaste tiden har han själv uppfattat vilken elände han har haft framför sig, och ingen bryr sig om han och hans funderingar som finns kvar.
Fast om man lyssnar på era båda åsikter det han säger, och det du vill. Då är han fri.
Om ni tror på ett evigt liv efter detta liv, då vet ni vad ni skall göra. för om hans ande är borta, och själen bara finns kvar, så går han med en halv kropp. Och Anden kommer tillbaka ibland och frågar om själen skall med, det är i dessa stunder du får kontakt med han. Vad jag tror saknar er far sig själv.
"Varför fick han denna sjukdom han kunde väll lika gärna ha dött, han finns ju i alla fall inte längre"
Tack för ärligheten! Skönt att höra att det inte bara är i mitt huvud denna mening dykt upp. En tanke som gör en riktigt ledsen och ångerfull. Det är inte lätt att vara ung anhörig, men skönt att känna igen sig i andras tankar och känslor! Bra blogg! :)
Jag har just hittat till din blogg. Det känns sorgligt men samtidigt skönt att läsa dina tankar som lika gärna kunde ha varit mina. Jag skriver också om mina känslor och det som händer kring min alzheimerssjuka mamma. Jag har valt att ha den dold men funderar på om jag borde tänka om?
Mina systrar Tina och Sabina (Bibi) visade mig din blogg och jag ville bara säga hej...
Vår mamma blev sjuk för länge länge sen men inte förrän förra året fick hon diagnosen.
Jag skriver inte själv, utan packar undan mina känslor i låsbara lådor långt långt in.
Dina texter berör!
