mlesliek

Som ni ser är han svår att få kontakt med nu :(

Jaha hälsade på hos pappa igen.
Men denna gång fick jag en reaktion, han måste kännt igen min röst.
Han sov när jag kom men ändå restehan sig upp å satt sig direkt, med det lilla leendet han fick fram.
Ögona klarade han inte av att öppna riktigt. Jag börjar fundera vad dom stoppar i han för medecin.
Han har ju aldrig vart så där trött hemma, vet dock att det kan gå sjukt fort utför när dom flyttar.
Å som pappas läkare säger, ju yngre ju mer aggresivt verkan har sjukdomen.
Jag lyckades i afall baxa ut pappa i bilen, brotta ner han i sätet och fick ut han på en bil tur.
Han vaknade till lite mer under den, jag skoja med han å pratade hela tiden.
Blev en liten tur för han röck till ibland när bilar kom emot oss.
Vi åkte tebax och jag fick mata han, hela portionen åt han upp.
Sen kom mamma å vi fika, men sen blev pappa trött å vi åkte hem.
Vi stannade för en pizza och prata jag och mamma.
Prata om hur länge vi tror han lever och hur jobbigt det är att se han.
Det känndes lätt att prata igen, även om det gör ont.

Jag hade världens psykbryt i helgen och bad alla jag tycker om att fara och flyga slog sönder handen i en dörr,osv. Jag har haft några sånna sen pappa blev sjuk, oftast efter ett julfirande eller nån annan högtid.
Då det gör som mest ont, sen har jag kunnat börjat bearbeta igen. Har kommit fram till idag att jag är verkligen ingen som kan bära nånting gömt inom mig. Inget som smärtar och gör ont i alla fall, det kommer ut på fel sätt då. Jag känner mig mer redo nu att tackla pappas flytt. Kanske jag skulle börja med skrik terapi eller nått..


Det tråkiga är bara att det legat å grott ett tag så jag haft väldigt ostabilt humör.
Lätt att ta illa vid mig osv, så förlorade nog den fina ängeln som passerade just.
Men vem blir inte less på nån som surar för ingenting.
Men den kärlek jag känner för henne är enorm, aldrig träffat en så vacker person i hela mitt liv..
Älskade Nina...

Jaha!!!
Än en gång fick jag ett psykbryt.
Känslorna svämmar över nu, pappas flytt är verkligen det jobbigaste jag vart med om.
Att släppa taget att inget veta att aldrig kunna finnas där. Lämna över det till okända.
Men ändå tycker inte jag det är jobbigast, det är att hälsa på han.
Varje gång jag vart dit har han varit okontaktbar.
Dreglar och sover..
Om jag bara fick se ett litet leende.
Nått som gör att jag får känslan av att han har det bra där på hemmet.
Fan vad hat som bubblar i mig nu..

Pappa alla mina tankar går till dig nu!
Jag la mig i sängen, kollade på sveriges master chef.
När programet tog slut och jag släckte lyset från den, la jag armen om min ängel.
Kände all kärlek jag känner för henne, pussade hennes kind och viskade i örat att jag älskar henne.
Försökte blunda för att sova mörkret kröp sig på där bakom stängda ögon lock.
Plötsligt möts jag av ett ljus i min halv dvala, där kom du min underbara pappa.
Du små log du hejade på avstånd, jag kännde min kärlek till dig.
Plötsligt byts bilden ut å jag ser det jag såg sist jag hälsade på dig, liggande i sängen.
O kontakt bar jag ser på din byxor att du har blöjan på, kiss skyddet du har under din stjärt.
Jag hör mig själv ropa , PAPPA kom tebax vill inte se dig så här.
Andra bilder från din sjuka tid i livet kommer, hur du blir sämre och sämre under dessa 4-5år.
Plötsligt kommer bilden från när du hade fått diagnosen när vi satt i köket, du och mamma berätta för oss.
Jag minns din min hur du tappat allt hur jag såg i dina ögon att du föll. hoppet slocknade då.
Bilderna byter av varann allt snabbare, tillslut orkade jag inte längre å öppnade mina ögon.
Ser dom än och mina tårar börja rulla, jag kramar om ängeln i rummet.
Underbara carina fick hejd på dom, hon sover jag vill väcka henne.
Men hon ska jobba i morgon,vill inte besvära. Vet vad hon kommer säga sen.
Hon vill att jag ska väcka henne hon vill finnas för mig, men jag har svårt för att besvära.
Så glad att pappa hann träffa henne för 2 år sen, det var värt allt som hände.
Så glad att han tyckte om henne lika mycket som jag.
Så ledsen att hon inte fick träffa mina friska glada, retfulla, skämtsamma och kärleksfulla pappa.
Ser fortfarande bilderna av pappa på hemmet, jag känner smärtan av saknaden till han.
Känner sorgen över att jag ser döden närma sug allt mer varje gång jag ser på han.
Allt snabbare går det, förlåt mig pappa.
Förlåt för allt dumt jag gjort mot dig, förlåt för alla bråk genom åren.
Jag hade kunnat gjort bättre, varit snällare, varit en dröm son.
Inte så jävla ifråga sättande, du var ju så snäll mot mig.
Tror dock att du ville vi alla skulle vara fritänkande, fria själar kan man kanske säga.

Men hur fan blir man fri??
Fri från sorgen som aldrig tar slut?
Fri från tankarna på dig i detta??
Hur blir jag en fri själ nu?
Pappa jag behöver dig mer nu än någonsin!!
Snälla pappa kom tebax nu, vill bara berätta att jag älskar dig, krama dig.
Visa min respekt, sen kan du få gå.
Eller du får gå nu om du vill det.
Om du vill lämna oss är det ok.
Jag älskar dig pappa hoppas din själ aldrig lämnar mig dock ......
Älskar dig nu då och för alltid..
Jag är aldrig redo för att släppa dig pappa men det är ok pappa min bästa vän i livet <3

En midsommar afton för 3år sen.
Mina älskade föräldrar och jag.



Ofta såg det ut så här hos mina föräldrar förr.
Grillning,bad,fiske och många glada.
Här kan man se min Vän Jani hans fru min moster, pappa Mig och alltid på språng min mosters man.



Pappa och min bror 2008 Januari det året fick pappa diagnosen, då livet föll ihop som ett korthus.
Nånstans i norra Sverige.



Pappa och Tony i somras, sista sommaren.
Sitter nere på mina föräldrars udde i solen å njuter av livet.



Minnena lever kvar starkt för oss alla.
Dom fina stunderna ska jag bära med mig hela livet som en fin och bra känsla i mitt innre.

Pappa vart är du??
Jag bryter ihop, det skär i mitt bröst.
Du vet inte vem jag är längre, din blick är tom. Du har lämnat mig, trodde eller ville aldrig tro att detta skulle ske. Saknar dig mer än någonsin kan inte förstå att du är borta. Eller kanske det är jag som är borta för dig??
Kommer du besöka mig sen när kroppen gett upp, blir din själ fri då? Jag gråter och skriker inombords, livet skulle ju inte bli så här. Jag tänker tillbaka på vårann sista resa ihop, när jag slängde in dig i bilen å vi åkte till Tony. Din vän i livet, finaste vännen en man kan önska sig. Jag kommer ihåg det som hände sakerna jag upptäckte då, små saker som tex hitta i en främmande lägenhet toa,balkongen och sängen. Kommer ihåg hur du då hade svårt att jag satt med dig och Tony att du då blev tyst, jag minns mina tårar på natten när du inte hittat till toa. Men tänk va kul vi hade ändå, jag ringde ju då till min nyfunna vän Carina när vi var där så du och Tony skulle få vara ensamma. Minns hur mycket du tyckte om henne, minns att du älskade hennes skratt. Vet du sa att jag borde träffa mer av henne. Du pratade om henne efter åt när vi åkte hem, du sa jag såg glad ut när jag var med henne. Du sa att det var en av dom finaste tjejerna du träffat, som om du försökte övertyga mig att hon var en tjej för mig. Som om du då glömt att jag hade sambo redan, eller så såg du nått jag inte fatta då. Jag minns den påsken nu som om det vore igår, minns skratten minns glädjen hon, du och Tony gav mig. Påskfirandet som vi hade ihop då, det blev det sista vi gjorde ihop. Nästan som om vi fick för oss att du var frisk då för 2 årsen nu. Minns att vi sa att vi älskade varann på vägen hem, minns din glädje över att få leva som vanligt igen om så bara för en helg.

Alla dessa minnen pappa, allt fint du gav oss alla i livet.
Vi är många som sörjer dig, många som fäller en tår av ditt minne.
Många som säger att du betydde mycket för dom, du var en väldigt fin person pappa.
Jag lyfter på hatten och tackar dig för allt du lärt mig, all kärlek du skänkte mig.
Du sa ofta till mig att familjen var din mening med livet, att dina 3 barn var det finaste som fanns.
Du gav mycket av dig själv hela tiden, utan att ens tänka på det.
Du ville alla väl lite för väl ofta, hjälpa andra innan du hjälpte dig själv.
En fin sida som kanske inte alltid var så uppskattad av mamma när veden skulle in tex ;)
Blir full i skratt samtidigt som mina tårar rinner, tror jag känner igen mig själv lite genom minnet av dig.
Älskade underbara pappa saknar dig, saknar att inga fler sånna minnen kommer igen.

 
              

Å vet du pappa jag tror du hade rätt, det verkar som det är jag och Carina.
Kanske du såg nåt jag inte såg för 2 år sen, jag kanske hade för mycket med mig själv då för att se.
Hon ringde mig för 1 månad sen, som vanligt fattade ju inte jag att hon vill hälsa på hemma.
Men det gjorde tydlig gjorde hon för mig efter ett tag, hon kom en lördag med en vän som hade vägarna förbi.
Jag låg hemma på soffan och väntade på henne.
När hon sen kom upp för trappen så såg jag allt du pratat om på vägen hem.
Jag kände hur jag bara ville vara henne nära, ville krama henne viska i hennes öra att allt blir bättre.
Ja å nu har det gått en månad å jag vill bara vara ännu närmare henne.
Vi var och hälsade på dig, du kunde inte ens öppna ögona.
Jag bröt ihop inombords, men Carina hon tågade på och skratta fick i dig vatten och mjölk.
Hade inte hon varit med hade jag åkt gråtande där ifrån, uppriven och förstörd.
Hon fick mig att stanna hon försökte få kontakt med dig.
Medans jag satt där på pallen i ditt rum, iaktog jag henne och tyckte mig nästan se ett par vingar.
Javisst finns dom där, som en liten ängel fanns hon där för mig.
Blev än en gång mer säker på att änglar finns mitt ibland oss, dom är lite svåra att se bara.
Vet att du fann dina änglar i livet pappa, å kanske du även såg Carinas vingar.
Kanske det var det du försökte få mig att förstå.
Men det är rätt svårt att se vackra saker i livet, då djävulen gör sig påmind hela tiden.
Men nu ser jag hennes vingar allt tydligare, även min själ har gjort sig påmind.
Känner hur den får styrka av solen, känner smärtan i min själ då den varit instängd så länge.
Gråter och skrattar om vart annat i min ensamhet.
All smärta ska ut men även dom fina minnena som vi haft släpper själen ut.
Hennes närvaro gör mig starkare än förut, hennes skratt ger mig hopp.
Önskar du fanns så du såg min glädje igen, så du fick se oss tillsammans.


Jag känner att en framtidstro gör sig påmind.
Jag känner en lycka, en glädje ja ett hopp.
Har börjat våga drömma igen, vill leva igen!!
Tror det vänder nu, tror livet kan börja levas igen.
Å varför inte börja med att flytta till Stockholm??
Sist jag kände massor av samma som jag börjar känna av lite nu.
Det var när du fick mig att jobba på Azorerna, sen blev du sjuk pappa.
Älskade pappa tack för allt!!!!


Du gjorde så jag såg en ängel pappa, synd du skulle behöva bli sjuk för att lyckas.!!!
<3 Carina <3