Ännu ett psykbryt

Jaha!!!
Än en gång fick jag ett psykbryt.
Känslorna svämmar över nu, pappas flytt är verkligen det jobbigaste jag vart med om.
Att släppa taget att inget veta att aldrig kunna finnas där. Lämna över det till okända.
Men ändå tycker inte jag det är jobbigast, det är att hälsa på han.
Varje gång jag vart dit har han varit okontaktbar.
Dreglar och sover..
Om jag bara fick se ett litet leende.
Nått som gör att jag får känslan av att han har det bra där på hemmet.
Fan vad hat som bubblar i mig nu..

Jag ser dig <3

Pappa alla mina tankar går till dig nu!
Jag la mig i sängen, kollade på sveriges master chef.
När programet tog slut och jag släckte lyset från den, la jag armen om min ängel.
Kände all kärlek jag känner för henne, pussade hennes kind och viskade i örat att jag älskar henne.
Försökte blunda för att sova mörkret kröp sig på där bakom stängda ögon lock.
Plötsligt möts jag av ett ljus i min halv dvala, där kom du min underbara pappa.
Du små log du hejade på avstånd, jag kännde min kärlek till dig.
Plötsligt byts bilden ut å jag ser det jag såg sist jag hälsade på dig, liggande i sängen.
O kontakt bar jag ser på din byxor att du har blöjan på, kiss skyddet du har under din stjärt.
Jag hör mig själv ropa , PAPPA kom tebax vill inte se dig så här.
Andra bilder från din sjuka tid i livet kommer, hur du blir sämre och sämre under dessa 4-5år.
Plötsligt kommer bilden från när du hade fått diagnosen när vi satt i köket, du och mamma berätta för oss.
Jag minns din min hur du tappat allt hur jag såg i dina ögon att du föll. hoppet slocknade då.
Bilderna byter av varann allt snabbare, tillslut orkade jag inte längre å öppnade mina ögon.
Ser dom än och mina tårar börja rulla, jag kramar om ängeln i rummet.
Underbara carina fick hejd på dom, hon sover jag vill väcka henne.
Men hon ska jobba i morgon,vill inte besvära. Vet vad hon kommer säga sen.
Hon vill att jag ska väcka henne hon vill finnas för mig, men jag har svårt för att besvära.
Så glad att pappa hann träffa henne för 2 år sen, det var värt allt som hände.
Så glad att han tyckte om henne lika mycket som jag.
Så ledsen att hon inte fick träffa mina friska glada, retfulla, skämtsamma och kärleksfulla pappa.
Ser fortfarande bilderna av pappa på hemmet, jag känner smärtan av saknaden till han.
Känner sorgen över att jag ser döden närma sug allt mer varje gång jag ser på han.
Allt snabbare går det, förlåt mig pappa.
Förlåt för allt dumt jag gjort mot dig, förlåt för alla bråk genom åren.
Jag hade kunnat gjort bättre, varit snällare, varit en dröm son.
Inte så jävla ifråga sättande, du var ju så snäll mot mig.
Tror dock att du ville vi alla skulle vara fritänkande, fria själar kan man kanske säga.

Men hur fan blir man fri??
Fri från sorgen som aldrig tar slut?
Fri från tankarna på dig i detta??
Hur blir jag en fri själ nu?
Pappa jag behöver dig mer nu än någonsin!!
Snälla pappa kom tebax nu, vill bara berätta att jag älskar dig, krama dig.
Visa min respekt, sen kan du få gå.
Eller du får gå nu om du vill det.
Om du vill lämna oss är det ok.
Jag älskar dig pappa hoppas din själ aldrig lämnar mig dock ......
Älskar dig nu då och för alltid..
Jag är aldrig redo för att släppa dig pappa men det är ok pappa min bästa vän i livet <3



Pappas flytt :(

http://www.youtube.com/watch?v=E0ubPvk6GzA


Du har nu flyttat ifrån oss pappa, trodde vi redan upplevt det svåraste här i denna värld.

Men att släppa taget om dig att inte längre ha full koll på vad som händer dig smärtar mer än själva döden. Gråter ofta i min ensamhet känner mig sjukt svag. Livet ska väll inte vara så här svårt pappa.

Jag hälsar på dig så ofta jag har tid ork och en känsla av saknad till dig. Varje gång jag har vart där så har du inte funnits där, du öppnar inte ögona du är helt frånvarande. Jag försöker få kontakt å det bryter ner mig sakta men säkert, varje gång har jag kännt hopplöshet när jag åkt. Funderar alltid över hur livet för ut oss i mörka gränder utan ficklampa å hur man försöker se ljuset igen. Jag famlar mig fram nu i det mörkaste av mörker, livet är tufft och tungt. Jag försöker att finnanya vägar genom att prata med den finaste av dom fina. Hon är min ängel men jag vet att hon inte kan bära min smärta så försöker samtidigt hålla undan det mesta av min smärta. Men jag vet ju att hon är en av dom få som verkligen vet hur det känns. Hon ror ju samma båt, måste lära mig samarbeta med henne nu. Lyckas jag inte göra det med henne ger jag upp allt hopp om kärlek i mitt liv.. Fina underbara Carina tänk vilket stöd hon kan vara. Måste våga visa mig svag eller är jag stark då??

Mina tankar far runt i kaos, mina känslor far fram och tebax.

Från att ena stunden gråta av saknad till pappa, för att sen skratta åt minnen somdu gett mig.

Tog t.ex. en makrills macka hos mamma idag. Vart på jag börjar skratta hejdlöst,minndes hur du gjorde när du skulle köpa makrill… Hur du skaka på burkarna för att höra om det var mycket tomatsås i eller ej.. Märkliga minnen dyker upp, sånt som gjorde att man skämdes som ung. När vi käka grillad kyckling på parkeringen vid kupolen, hur folk glodde på oss. Hur man gömde sig lite lätt bakom dig för att inte synas. Och nu känner jag hopplösheten igen det smärtar i bröstet, tårar bränner i ögonvrån, känslan av att inte orka mer..

Fan fan fan!!!!!

Varför blev det så här???

Vi skulle ju njuta av vuxen tid tillsammans.

Du jag mina syskon och mamma….

 

Alzheimers!!!

Är det djävulen på jorden eller??

Det sliter oss alla sönder och samman!

Men pappa lärde mig att göra det bästa av allt.

Jag har verkligen försökt med det, jag har försökt gjort människor uppmärksamma på unga anhöriga.

Jag har föreläst och hjälpt till att starta ett läger för unga.

Och idag blev allt slit värt det, mamma sa att hon var lite stolt. Hon sa även att pappa skulle vart det om han vaknade till nu och fick höra vad jag försökt lyckas med.

Det värmde min själ <3


Pappa...

Min mor och min far, det är dom som hjälpt till att forma mig till den person jag är idag..Taget midsommarafton 09.

En midsommar afton för 3år sen.
Mina älskade föräldrar och jag.



Ofta såg det ut så här hos mina föräldrar förr.
Grillning,bad,fiske och många glada.
Här kan man se min Vän Jani hans fru min moster, pappa Mig och alltid på språng min mosters man.



Pappa och min bror 2008 Januari det året fick pappa diagnosen, då livet föll ihop som ett korthus.
Nånstans i norra Sverige.



Pappa och Tony i somras, sista sommaren.
Sitter nere på mina föräldrars udde i solen å njuter av livet.



Minnena lever kvar starkt för oss alla.
Dom fina stunderna ska jag bära med mig hela livet som en fin och bra känsla i mitt innre.

Vart är du!!!!!!

Pappa vart är du??
Jag bryter ihop, det skär i mitt bröst.
Du vet inte vem jag är längre, din blick är tom. Du har lämnat mig, trodde eller ville aldrig tro att detta skulle ske. Saknar dig mer än någonsin kan inte förstå att du är borta. Eller kanske det är jag som är borta för dig??
Kommer du besöka mig sen när kroppen gett upp, blir din själ fri då? Jag gråter och skriker inombords, livet skulle ju inte bli så här. Jag tänker tillbaka på vårann sista resa ihop, när jag slängde in dig i bilen å vi åkte till Tony. Din vän i livet, finaste vännen en man kan önska sig. Jag kommer ihåg det som hände sakerna jag upptäckte då, små saker som tex hitta i en främmande lägenhet toa,balkongen och sängen. Kommer ihåg hur du då hade svårt att jag satt med dig och Tony att du då blev tyst, jag minns mina tårar på natten när du inte hittat till toa. Men tänk va kul vi hade ändå, jag ringde ju då till min nyfunna vän Carina när vi var där så du och Tony skulle få vara ensamma. Minns hur mycket du tyckte om henne, minns att du älskade hennes skratt. Vet du sa att jag borde träffa mer av henne. Du pratade om henne efter åt när vi åkte hem, du sa jag såg glad ut när jag var med henne. Du sa att det var en av dom finaste tjejerna du träffat, som om du försökte övertyga mig att hon var en tjej för mig. Som om du då glömt att jag hade sambo redan, eller så såg du nått jag inte fatta då. Jag minns den påsken nu som om det vore igår, minns skratten minns glädjen hon, du och Tony gav mig. Påskfirandet som vi hade ihop då, det blev det sista vi gjorde ihop. Nästan som om vi fick för oss att du var frisk då för 2 årsen nu. Minns att vi sa att vi älskade varann på vägen hem, minns din glädje över att få leva som vanligt igen om så bara för en helg.

Alla dessa minnen pappa, allt fint du gav oss alla i livet.
Vi är många som sörjer dig, många som fäller en tår av ditt minne.
Många som säger att du betydde mycket för dom, du var en väldigt fin person pappa.
Jag lyfter på hatten och tackar dig för allt du lärt mig, all kärlek du skänkte mig.
Du sa ofta till mig att familjen var din mening med livet, att dina 3 barn var det finaste som fanns.
Du gav mycket av dig själv hela tiden, utan att ens tänka på det.
Du ville alla väl lite för väl ofta, hjälpa andra innan du hjälpte dig själv.
En fin sida som kanske inte alltid var så uppskattad av mamma när veden skulle in tex ;)
Blir full i skratt samtidigt som mina tårar rinner, tror jag känner igen mig själv lite genom minnet av dig.
Älskade underbara pappa saknar dig, saknar att inga fler sånna minnen kommer igen.

 
              Glädjen jag känner med Carina

Å vet du pappa jag tror du hade rätt, det verkar som det är jag och Carina.
Kanske du såg nåt jag inte såg för 2 år sen, jag kanske hade för mycket med mig själv då för att se.
Hon ringde mig för 1 månad sen, som vanligt fattade ju inte jag att hon vill hälsa på hemma.
Men det gjorde tydlig gjorde hon för mig efter ett tag, hon kom en lördag med en vän som hade vägarna förbi.
Jag låg hemma på soffan och väntade på henne.
När hon sen kom upp för trappen så såg jag allt du pratat om på vägen hem.
Jag kände hur jag bara ville vara henne nära, ville krama henne viska i hennes öra att allt blir bättre.
Ja å nu har det gått en månad å jag vill bara vara ännu närmare henne.
Vi var och hälsade på dig, du kunde inte ens öppna ögona.
Jag bröt ihop inombords, men Carina hon tågade på och skratta fick i dig vatten och mjölk.
Hade inte hon varit med hade jag åkt gråtande där ifrån, uppriven och förstörd.
Hon fick mig att stanna hon försökte få kontakt med dig.
Medans jag satt där på pallen i ditt rum, iaktog jag henne och tyckte mig nästan se ett par vingar.
Javisst finns dom där, som en liten ängel fanns hon där för mig.
Blev än en gång mer säker på att änglar finns mitt ibland oss, dom är lite svåra att se bara.
Vet att du fann dina änglar i livet pappa, å kanske du även såg Carinas vingar.
Kanske det var det du försökte få mig att förstå.
Men det är rätt svårt att se vackra saker i livet, då djävulen gör sig påmind hela tiden.
Men nu ser jag hennes vingar allt tydligare, även min själ har gjort sig påmind.
Känner hur den får styrka av solen, känner smärtan i min själ då den varit instängd så länge.
Gråter och skrattar om vart annat i min ensamhet.
All smärta ska ut men även dom fina minnena som vi haft släpper själen ut.
Hennes närvaro gör mig starkare än förut, hennes skratt ger mig hopp.
Önskar du fanns så du såg min glädje igen, så du fick se oss tillsammans.


Jag känner att en framtidstro gör sig påmind.
Jag känner en lycka, en glädje ja ett hopp.
Har börjat våga drömma igen, vill leva igen!!
Tror det vänder nu, tror livet kan börja levas igen.
Å varför inte börja med att flytta till Stockholm??
Sist jag kände massor av samma som jag börjar känna av lite nu.
Det var när du fick mig att jobba på Azorerna, sen blev du sjuk pappa.
Älskade pappa tack för allt!!!!


Du gjorde så jag såg en ängel pappa, synd du skulle behöva bli sjuk för att lyckas.!!!
<3 Carina <3





Nytt år.. Låt detta bli året då allt släpper..

Jaha nu sitter vi här alla inför ett nytt år, nya förhoppningar nya möjligheter.
Alla hoppas å sitter med spänd förväntan, ja i år ska vi bli bättre människor, iår ska vi sluta med dåliga vanor.
Vi ska älska mera, hata mindre, sprida glädje å hjälpa våra medmänniskor.
Det var många år sen jag kände nått sånt, jag vet ju redan vad mitt år kommer innehålla.
Pappa blir sämre, vi kan inte ha han hemma längre. Jag kommer gråta å skrika, jag kommer göra dumma saker i min sorg. På nyårs dagen berätta mamma om att pappa måste ha blöja nu, YES vilken perfekt början på det nya året. Jag saknar pappa varje dag så jag blir knäpp, om jag fick en dag med pappa då jag kunde krama han å berätta allt jag vill ha sagt. Eller en timme, det finns så gott om idioter som får leva. Men min pappa som gav å gav av sig sj till allt å alla. Han krävde aldrig nått av nån, han ska bli dödligt sjuk. Jag fördömer dom som lämnar idiotiska jävla kommentarer här, avundsjuka kallas det. Avundsjuka på att min pappa och jag hade kärlek och närhet i våra liv. Om man inte ens törs stå för vem man är så är det ändå bara tomma ord från en mindre vetande människa. Snacka om att idiot förklara sig sj.

Ja pappa ska in på hem, jag önskar allt oftare att han bara fick dö snabbt å smärt fritt. Då skulle han få göra det hemma å han skulle få ett hyfsat värdigt slut. Men slutet verkar hålla sig på avstånd. Min familj ska väll få plågas lite till lite mer smärta ska vi få uppleva innan pappa den eviga stigen ska få vandra. Jag drömmer ibland om hur vi vandrar den eviga stigen tillsammans hur vi skrattar å umgås igen. Hur all kärlek som finns i hela min värld kretsar kring oss. Men vem vågar tro på nått sånt, vem vågar drömma om en sånt vackert slut??
Jag tror man skapar sitt eget himmel å helvete här och nu. Man har sina egna val i livet även om känslorna tar över ibland. Jul och nyår firade jag i soffan i min ensamhet, med vänner. Men ändå ensam då jag inte fixat att fira dom senaste gångerna blev det film med en av mina absolut närmaste vänner. Skönt att ha en vän som Robert, vi kan bara vara å ändå vet vi båda hur allt känns. Vi skrattar mycket i det mörka å vi har båda lika lätt att fly. Blir glad av att tänka på hur kul vi egentligen har hela tiden. När vi ska grilla å snacka skit om tjocka korvar osv :) hahaha. Bara att köra genom mcdriven kan vara skojigt som F!!!!


Men i min ensamhet i soffan gråter jag ofta av saknaden av hopplösheten. Av smärta å gamla glada minnen med min pappa. Jag vet man ska vara glad för allt man fått, men hur fan ska jag kunna det?? När det enda jag känner när jag tänker på pappa är smärta. ??!!

Lite som i låten whiskey lullaby känner jag, He tryed to drink his pain away a little at the time, but he never could get drunked enough to get it of his mind.. Until the day he put that butel to his head and pulled the triger.
He finaly drank his pain away...

Hörde nåt..

Låg å titta p en föreläsning..
Å där hörde jag nåt som tål att tänkas på..
Man ska ge för att ge inte ge för att få, för man får vad man ger i livet..
Tänk om alla gav för att ge å aldrig krävde nåt till baka.
Hur skulle världen se ut om alla gav om ingen bara ville ha, dom flesta går ju bara runt å tar utan att ge.

Jag ab. Hette filmen, jag ska ge mer jag vill lära mig att aldrig kräva nått.

Tunga tider!!

Tungt är vad jag kan samman fatta detta år med.
Jag orkar inte ta tag i nått längre, pappa är bara allt sämre. Å även min egna kropp har gett upp, jag har levt med en tarm sjukdom sen i dom unga tonåren. Men nu gav magen upp å det blev akut operation av magen. Tjocktarmen togs bort å det blev stomi. Allt som inte dödar härdar säger man, men allt som händer dödar min själ sakta. Aldrig hinner jag ladda mina batterin aldrig hinner jag få en egen glad stund i mitt liv. Jag har gjort det jag orkat och förmått under tiden som vart, å lyckades få i gång ett läger för unga anhöriga. Vilket var det bästa jag uppnått, men nu orkar jag inte längre. Så mitt jobb emot alzheimers sjukdom slutar här.
Jag känner att det bara ställs mer krav på mig än vad jag själv orkar och vill.
Jag känner att det inte spelar nån roll hur mycket jag pratar om det för folk är allt för ofta alldelens för tomma i huvu för att fatta hur jobbigt detta är. Försäkringskassa, kommunchefer gamla så kallade vänner mm. Jag kräver inte att nån ska förstå men om folk kunde ha lite överseende med att det är tungt å att man inte alltid orkar le.
Många härliga personer har jag träffat som jag verkligen känner för, men även många som bara ser pengar å en karriär.. Karriär i andras sorg, nej sånt gillas ej.
Nej min energi är slut så jag säger nu hejdå.
Nån dag kanske jag orkar men nu vill jag gömma mig under täcket å aldrig mer komma fram!!

En fråga som dyker upp i min skalle.
Gjorde jag detta för mig eller för nån annan.
Jag hittar inget svar på det.

Rörigt!!

Nu var det längesen jag tittade in här.
Mitt liv har vart en stor stor röra där inget fallit på plats, ena grejen efter den andra har bytt ut varann.
Men nu nu nu nu!!  Hoppas jag att allt ska falla i ordning igen ..
Jag har vart sjuk det har hänt saker med pappa som är för jobbiga att ens prata om.
Mamma var i afall iväg på en lite semester, min mage vart tvärdålig blev inlagd en månad för ursulöskolit.
Veckan efter blev jag ännu sämre låg i över 40 graders feber i en vecka, åkte in på sjukhuset igen.
Då hade jag fått infektion i kanyl hålet, dom hade inte bytt den tillräckligt ofta så jag hade kunnat gå åt.
Kramp i varenda muskel pga vätske brist, fick antibotika och blev hem skickad.
Efter det blev jag förkyld och ja livet har inte vart lätt.
Men nu du jävlar, ska det levas igen :)
I morgon är första arbetspasset med pappa då vi inte har nån assistent som kan täcka upp.
Men jag ville heller inte att nån ska komma in i mammas och pappas hus innan semestern, bra om mamma kan få en så lugn semester som möjligt.
Sen blir det ju läger i Augusti, men jag fattar inte varför så få ungdomar/ungavuxna anmält sig.
Vill alla bara sitta hemma och tycka synd om sig själva. Eller vill man ha möjligheten att träffa nån som fattar vilket helvete man går genom?? Jag vet av egen erfarenhet att endast den som själv rider i stormens öga eller som redan ridit ut stormen vet vad det handlar om..

Älskar min pappa nu då och för alltid!!!

Mammas present!

Mamma har vart på semester i cypern, hon har hälsat på sin morbror tillsammans med sin syster.
Hon var borta en vecka och jag hoppas hon njöt ordentligt, första gången hon vart ensam sen jag vet inte när.
Jag och mina syskon har tagit hand om pappa under denna vecka!
Veckan har vart ett jävla kaos här hemma, ena chocken efter den andra avbytte varann.
Jag vet nu att jag aldrig skulle klara av att jobba med pappa. fyra nätter på rad var jag där och tre hela dagar. Aldrig har jag vart så trött i hela mitt liv psykiskt sett, även fysiskt kände jag mig helt utpumpad.
Men som tur är har jag världens bästa Sussi vid min sida som kramar och pussar på mig.
Hon fanns verkligen där!! På ett sånt underbart sätt, ett sätt jag aldrig upplevt innan.
Hon lät mig prata medans hon såg mig i ögonen och bara lyssna. Jag hade aldrig fixat denna vecka utan henne!!
Det är så skönt att det finns människor som verkligen anstränger sig för att lyssna, inga mot svar utan bara närheten.
Spela ingen roll om jag var irriterad eller ledsen så fick jag bara vara, jag kände mig älskad även fast jag kände mig som ett svin när man vräkte ur sig elaka saker. Man blir så frustrerad när man försöker hjälpa pappa gång på gång och allt blir fel, man vräker ur sig saker som. Varför fick han denna sjukdom han kunde väll lika gärna ha dött, han finns ju i alla fall inte längre. Sussi kramade mig i dom lägena, sa inget utan bara lät mig vara mig själv. Vart på mina tårar kunde börja rulla ner för min kind, för vem vill att ens pappa ska dö?? Men man vill ju så gärna att dom ska må bra, jag ser på min pappa när han blir omöjlig att han mår skit!!
Han vankar av och ann ruskar på huvudet och hackar på orden, det är en blandning av svordomar och nej.
Många gånger säger han att han ska sticka och att han ska dö, orden skär i hjärtat.
Jag vill ju att han ska skratta och må bra!!
Jag vill att han ska förstå att jag älskar han!!
Vad ska jag göra hur ska jag göra och varför verkar inget funka???


En jobbig vecka har det vart och jag orkar inte tänka mer på det nu..
på återseende Mattias


Vad ger man en person som inte längre finns??

Min pappa fyllde just 56!
Jag har tänkt mycket på vad som skulle passa att ge han, vad får han ut mest av?
Jag kunde inte komma på nånting, finns ju inte så mycket han har nån nytta av längre.
Ja förutom kläder då! Men min pappa har aldrig gillat mjuka paket.
Men jag slog ifrån mig tanken och hoppades på att nåt skulle dyka upp efter vägen.
Dagen kom då han fyllde och jag hade fortfarande inget kommit på.
Jag åkte dit lite halft skammet , men tänkte att jag hittar nåt under veckan.
Kom dit och var där ett tag men jag såg på min pappa att han funderade lite.
Nåt rörde sig i hans tankar jag förstod aldrig riktigt vad det var.
Förrens efter fikat när han stod och pekade på fika brödet och mummla när nån annan kom.
Han hoppades helt enkelt att nån mer skulle komma och fira han.
Tanken slet i mitt bröst att ingen mer kanske skulle komma, känner han fortfarande av sin saknad till sina vänner? Han upprepade flera gånger hur andra skulle ha fika. Jag kände ett panik artat tryck i bröstet och ville bara där ifrån, måste hitta nåt att göra. Så jag letade på lite bensin och starta crossen för första gången på säsongen och åkte och rensa mina jobbiga tankar. Jag hoppades så att nån skulle förbarma sig över min älskade far och ta sig dit. Efter ett tag på crossen kände jag min glädje åter komma igen.
Efter det satt jag mig i bilen och åkte där ifrån för att slippa känna nåt mer av det där!



Dagarna gick och skärtorsdagen kom, då skulle jag dit igen och fika och fira pappa med syster och hennes familj.
Jag gick på kupolen i Borlänge i flera dagar kändes det som varje minut vart allt längre.
Varje sekund var som ett hårt slag i mitt bröst, jag kunde inte finna nåt!
Förr hade det vart lätt, jakt eller fiske grejer nån skämt pryl ja vad som helst som man har lite nytta av om det så bara var för ett gott skratt. Men nu fanns ingenting för han har ju inte nytta av nåt längre och för varje minut som gick kände jag mer och mer hur mycket han saknas mig, tyngden i bröstet blev allt värre och värre!
Jag ville efter ett tag bara bli av med den på nåt vis, kanske man skulle skälla ut den sega idioten med kärran framför mig eller ska jag spotta den där idioten i ansiktet bara för att han log konstigt eller var det ens åt mig, ähh skit samma den som kommer ivägen ska få se! Jag kände hur allt bara bubbla i mig, mitt hat emot sjukdomen! Min ilska att pappas öde blev just detta att jag aldrig mer får träffa min riktiga pappa och bara slappna av!
Jag tog några raska steg ut i bilen hoppade in i den och stängde dörren och bara satt, kände hur allt börja släppa lite. jag startade bilen backade ut la i ettan och börja rulla framåt, när jag var säker på att ingen hörde skrek jag ur mig all ilska slogg ett par slag i ratten för att bli av med lite smärta. Jag svängde där efter in på lidl för att köpa ett påsk ägg med godis för godis funkar alltid. Besviken på mig själv över att ha så dålig fantasi, köpte jag det där godiset och började rulla hem emot mina föräldrar. På vägen dit kände jag hela hela vägen hur besviken jag var på mig själv över att inte lyckas köpa en liten bra present till min älskade pappa.
Vad är jag för son som inte ens klarar det??

Hur som så blev pappa glad i afall!!
Men jag är fortfarande lika besviken på mig själv!!
Så vad köper man åt en person som inte längre finns????

Att finna en gemenskap!!

Att träffa andra som befinner sig i samma situation är värt så mycket!!
Vi unga anhöriga har en djup gemenskap i denna sjukdom.
Jag har hunnit med att träffa många som sitter och plågas i sin ensamhet i denna sjukdom!
Det är som att sitta i ett mörkt rum fullt med batterier men ingen ficklampa.
Att få prata lite kan kännas som att äntligen få en liten ficklampa, då kan man börja utforska mörkret som man är så rädd för innan. Att ha nån att vila sig emot när alla känslo intryck sköljer över en.
Jag har kämpat i många år nu, jag hade turen i mitt liv att ha haft en pappa som lärde mig hur man tänder ett ljus utan tändstickor! Jag har kämpat och kämpat, ljuset tänds! Men det är alltid nån som är där för att blåsa ut det!
Men nu!, har jag staplat alla onödiga batterin åt sidan!
Jag tog stolen jag satt på slog sönder och började göra en stor eld!
Jag har börjat riva ner väggarna, elden växer sig större! Jag ser så klart nu, jag kämpar och slår mina knogar blodiga. Den ena väggen efter den andra ramlar ner, paniken jag känner när jag börjar se solens ljus igen.
Ojojoj hur ska detta gå??
När sen sista väggen föll stod hon där!
En ängel som har väntat så länge på att få rädda mig!!!!
Jag frågar denna ängel, varför just jag?
Hennes svar var att hon ser nåt underbart inom mig, att jag är en vacker själ!
Hon berättar att hon väntat på mig.
Hon ler åt mig och ur hennes leende kommer solens ljus.
Hon skrattar åt mig och ur hennes skratt kommer min glädje!
Hon kysser mig och hela min kropp fylls av energi!!
Jag önskar så att jag inte drömmer, om jag drömmer väck mig inte!!


Ja jag är lycklig!!
Kan du tänka dig? Allt känns super duper lätt  nu.
Jag orkar ta i och kämpa, med allt!!
Så nu till det som rör sjukdomen ;)
Hehe,,.. den som inte förstår att helheten i livet är det som gör att jag orkar kämpa förstår inte mycket!!
Fick nån kommentar tidigare när jag skrev ner allt jobbigt, jag tömde ryggsäcken kan man säga :)
Men nu är den tom och nu finns det endast plats för bra energier och förhoppningar.
I sommar ska vi ha ett läger
Unganhörigläger
mora.se/sommarlager
Den kommer rocka fett :) i våra känslor!
Kom och finn en gemenskap :)




Jag träffade Tobias,Alexander,min bror Rikard.
Förra veckan, vi var alla överens om en sak!!
Vi vill inte sitta i nå pensionärs lokaler!
Vi hör inte hemma där!
När man är ung gillar man att göra saker.
Så får det bli!!
Så den 16 april ska vi ses igen, alla är välkomna.
Vi ska lägga lite planer.
Vi ska prata om vad vi skulle vilja göra.
Aktiviteter är det som gäller, allt från bowling till bungijumping ;)
Vi är ingen förening bara några anhöriga som vill prata och skratta.
Haka på!! Ingen är ju låst! Alla kan åka tåg :)
Så om du sitter där ute och vill träffas hör av dig!
Allt går att ordna!!
Gå in på Tobias blogg och titta vettja.
Ring om du vill 0703458796




Älskade underbara energi!!!

Tänk vad underbart livet är när man är full av energi!!
Idag har jag gjort nåt jag inte orkat göra på väldigt länge, ett år typ!
Sen sist jag var i Sthlm med min pappa har jag inte kännt orken nog att bara vara med pappa och hitta på nåt.
Men på slutet är det som om mina batterin bara fyllts på av alla människor och personer jag mött, speciellt av en person! Som får mig att skratta! Får mig att le, får mig att vilja igen :)
Så idag tog jag med min pappa till stan när jag skulle handla, han körde vagnen och jag plocka i.
Efter vi hade handlat fråga jag pappa om han var sugen på en burgare, vilket han var.
Så jag svängde av i rondellen upp mot mc donalds, samtidigt funderade jag om han skulle fixa att äta där.
Skulle jag köpa med eller skulle vi gå in, Ä tänkte jag bära eller brista ett minne till blir det i afall.
Vi gick in!
Jag köpte varsinn meny och ost dipp, vi gick till ett när liggande bord.
Jag försökte underlätta allt som jag kunde tänka mig vara lite svårt och servera pappa.
Han såg lika lycklig ut som ett barn på julafton, jag kände en känsla av välmående.
En glädje över att pappa faktiskt lever än, han tog en tugga av burgaren och mummla mmm gött de hä.
Jag började dippa mina stripps och pappa undra vad det var jag gjorde.
Vad är det där för nåt frågade han mig nyfiket, jag svarade ost dipp du har en likadan.
Han tittade på den och kika på mig frågvist, sen stoppa han stripps i munnen och försökte dricka ur dippen.
Så jag sa åt han nej inte så, titta på mig hur jag gör.
Jag tog en stripps över tydligt dippa med stora tag och sen stoppa jag den i munnen. Pappa prova men det blev så klart fel, vi försöker igen sa jag. Efter en så där 5 försök fixade han det, han blev helt över väldigande lycklig när han fixa det. Han sa högt å guu så gött de äää...
Jag kom på mig själv sittande där och titta på pappa, med ett stort glatt leende på pappa. Vilken lycka att få vara med han!
Han är ju faktiskt där, han är ju min älskade pappa som jag saknar så i bland men han lyckas fortfarande göra mig glad. Jag kände hur hela min kropp vart fylld av kärlek till min pappa och hur bra jag mådde, en tår gjorde sig påmind i min ögonvrå. Inte av sorg utan ren och skär lycka, lyckan över att jag hittat tillbaka till livet!

Efter vi åt åkte vi hemåt, vi pratade gamla minnen. Om saker vi gjort och minns tillsammans, små skrattande hela vägen hem!! Vilken lycka det är att ha varit älskad gränslöst, vilken lycka det är att få älska att kunna älska!!
Jag har upplevt den lyckan med min pappa hela mitt långa liv!
Jag är så lycklig !!!

Vilken jävla resa!!

Ja nu var det längesen jag var in här men känner nu att livet är på väg framåt, som solen går upp varje morgon!
Mitt liv på det senaste har vart ett rent helvete, inte bara med pappa.
Jag har tänkt under hela 2010 att, 2011 ska bli det bästa någonsin.!!
Det gångna året har vart en bergodal bana full av död,svek och otrohet!!
Plus att pappa blir allt sämre ja som vi alla vet så är det svårt att acceptera ett dödsfall.
Bara det gör att hela min värld blir helt upp och ner!!


Japp nu har jag skrivit av mig allt svårt!!!
Den som hann läsa fick en blick av mörkret som jag befunnit mig i!!
Men så här är livet , ibland blir allt svart!
Men nu 4dödsfall och 2 otroheter senare, kan inget få mig att ramla igen!!
Aldrig mer ska jag tänka tanken på att ta mitt liv!!
Aldrig mer ska nån få såra mig så svårt!
Aldrig mer ska jag betvivla mina vänner!
Mina R har läkt och jag blickar framåt.
Livet är bra härligt i afall..

Ett läger!!!

Hej jag har haft semester!!
Har rest runt i Thailand i en månad jag och min sambo, vi har solat, dykt, partat och upplevt!
Så nu har jag nya batterier och full fart är det som gäller!!

Så dan efter jag kom hem satt jag i möte med 5 kvinnor ifrån olika kommuner och bestämde oss för att ha ett läger för unga anhöriga. Datum och plats är bestämt! 12-13-14 augusti i sjövik!!
Ring mig om frågor och anmälan för det är begränsat antal platser.. Detta kommer bli en helg att minnas och att finna innre styrka för att orka fortsätta..
Mitt nummer är.!
0703458796

Nu kör vi :)

Nya tag nya tider nu kör jag igen.. känner det är mycket som ska ut ur min själ precis nu!!!!
Snart kommer ett nytt långt inlägg!!!

Tror jag gjort mitt!!

Det börjar kännas som jag gjort mitt nu!
Jobbet med denna sjukdom tar för mycket av min tid, funderar att leva i nuet igen.
Så som jag alltid gjorde förr, min tanke var att andra som drabbas av detta skulle kunna vända sig nånstans.
Det har dom/ni/du nu, jag har skrivit av mig så många tårar här så det är helt fantastiskt!
Tänker börja det nya året med en välbehövlig sol semester, sen ska jag börja fokusera på att prata om sjukdomen istället.
Föreläsa!!
Det är enda sättet att nå ut till dom drabbade och mest behövande.
Om jag hade varit i tonåren så hade jag aldrig vetat vart jag skulle vända mig, skammen hade nog varit för stor.
Har startat en liten enskild firma nu, med den kan jag få det att gå ihop lite!
Även om jag önskade jag vore mångmiljonär så jag kunde åka runt och göra detta gratis.
Men som allt annat i världen kostar det för mig att åka runt, både i mat, bensin och timmar.
Anledningen till att jag tappade lusten var att en kvinna ville jag skulle komma och föreläsa.
Hon ville jag skulle komma och öppna mitt hjärta för en massa människor.
Och jag sa en summa, då ville hon inte ens bet för milen! Hon tyckte jag skulle göra det gratis för att jag var med i Alzheimer föreningen i dalarnas län. Mitt svar blev att jag kan komma och berätta att vi finns, föreningen alltså.
Jag sa att det inte skulle kosta nåt!
Så nu känner jag att jag ska lägga ner all denna gratis hjälp!!!
Alla minuter jag kan få med min far är ovärderliga, så varför berätta om det??
Jag kan gå hos en psykolog istället för att få sån skit!


Jag har i afall gjort nåt, kanske nån blir hjälpt!
Jag kommer alltid finnas för dom som behöver mig på riktigt, som har det jobbigt även om jag dom inte känner.
Min resa är och har varit sjukt jobbig!
Men min resa med att dela med mig av mig själv slutar här!
Pga en enhets chef som visar än en gång hur dåligt insatta dom är!
I hela sjukdoms bilden!!


Det sjukaste av allt är att hon sa att hon lyssnat på mig själv och blivit så berörd.
Helt klart fattas nåt där!!!!

Min resa med pappa fortsätter.. Men här är den slut!!
Den som vill nå mig skicka ett mail!!

Älska
Livets enda mening!!

En Storm!!

I livet får vi alla rida ut små och stora stormar, där vågorna är så stora så man tror man ska drunkna.
Men plötsligt när stormen är som värst och man chippar efter luft, tanken slår en jag orkar inte mer.
Då lugnar livet ner sig igen och allt känns så lätt! Man går som på rosa moln och allt luktar lilljekonvalj.
Hela kroppen spritter och det känns som sommar.
Men mina vågor har vågat ch vågat, min luft är slut för längesen!
Denna storm verkar det inte finnas nåt slut på, jag är glad att jag håller mig flytande!
Men i bland sjuker jag och för varje gång jag sjunker blir det allt svårare att ta sig upp.
Varje gång kommer jag djupare och djupare, men jag kämpar mig upp för att kunna andas igen.
Jag hade tur i mitt liv!
Min pappa gav mig den största flyt västen man kan ge nån, han gav mig kärleken!
Hans kärlek gör att jag många gånger håller mig ovanför ytan, men nu är det jag som försöker ge tillbaka denna flytväst. Men han har svårt för att ta emot den! Jag försöker hålla oss båda flytande med denna flytväst men det är kämpigt. Men tänk vilken tur jag har som fått denna flytväst. Så här befinner vi oss min pappa och jag mitt i livet och delar på en enda stor flyt väst. Kämpande och slitande för att klara oss genom denna satans storm!
Låt mig kalla denna flytväst för kärleken!!

Idag kom snön :)

Yes!!
Jag ser det snöar jag ser det snöar !!
Äntligen är vintern här så det slipper vara så mörkt grått och kallt.
Med snön kommer lite mer ljus lite mer mys faktor och lite mer kärlek.
Sitter hos mina föräldrar nu och funderar på hur jag ska lösa min boende situation, vill ju bo så nära dom som möjligt. Jag vill kunna finnas på armlängds avstånd ungefär, nog nära för att alltid kunna ställa upp men ändå nog långt ifrån för att kunna låsa om mig. Jag kom på att det finns ett hus som står tomt, men det låter som om dom använder det som gäst stuga. Vore perfekt att bo där då kan jag göra sånt som behövs när det behövs. Tycker pappa tillbringar lite för mycket tid ensam, då skulle han kunna komma till mig och jag vise värsa. Jag skulle kunna hjälpa farmor oftare med allt hon behöver hjälp med på gården.
Jag tänkte jag skulle åka dit nu och försöka flörta till mig att få hyra huset nu, håll tummarna för mig.
Livet skulle bli så mycket enklare om jag kunde bo där!!

Dålig dag!

Igår hade pappa en dålig dag!
Jag åkte förbi för att heja bara en snabbis, som vanligt blev han glad av att se mig.
Men när jag försökte prata med han fick han inte fram ett helt ord ens!
Jag och min älskade sambo stannade ett litet tag för att sen åka hem.
När jag satt i bilen kände jag hur jobbigt allt kändes och hur värdelöst livet blir med denna sjukdom.
Jag kände hur irritationen spreds i min kropp, hur jag bara ville skrika rakt ut.
Jag märker själv hur jag snäser av min älskade Therese, jag märker hur jag påverkar henne.
När vi kom hem la jag mig i soffan och kände det där underliga trycket över bröstet, jag låg där och väste och var dum. Visst jag och min sambo hade diskutera lite på vägen hem om en sak där vi inte riktigt förstod varann. Men i vanliga fall så blir jag inte arg för det, men pappas tillstånd påverkar mig så mycket. Medans jag ligger där och väser i soffan så tar hon fram mat ur frysen och börjar tina. Efter ett tag tar jag mig kraft och börjar hjälpa till med maten, det hela slutade i en helt underbar kväll. Om hållen av den jag älskar mest, hon är så underbar som orkar med mig dessa jobbiga stunder. Jag är så glad att hon finns där!
Jag älskar henne mer och mer för varje dag, min underbara älskade Therese!
Natten kom och vi la oss, prata lite och sen somna hon och drömde om nåt bra. ( vet det för hon låg och små fnissa) Själv kunde jag inte sova i natt, så många tankar! Så mycket smärta!
Jag önskar det fanns nåt jag kunde göra för att ändra pappas levnads situation, men det går inte!
Jag älskar min pappa och saknar honom sjukt mycket.
Hoppas jag får sova i natt!

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0