mlesliek

Hej jag tänkte skriva lite nu om bråk. Hur lätt det är att agressionerna tar över när man har ont.Jag funderar lite över och undrar hur många gånger, egentligen jag mina syskon och mina föräldrar har bråkat pga sorg och inget annat. När man har ont av sorg så är det jätte svårt att uttrycka sig, uttrycka sina känslor för varann. Man vill ju vara stark och inte bekymra nån annan. Men tänk om man bara kunde gråta istället och säga till den man älskar vad man känner istället. Jag har skällt på min pappa jag vet inte hur många gånger. Men jag visste ju inte att han var sjuk till en början. Sen efter att jag fick reda på det fick resten av min familj ut för all min smärta. Jag undrar hur många av min brors plötsliga vredes utbrott han haft som har varit i ren förtvivlan, jag vet att massor av mina har vart det. Min syster reagerar inte på samma sätt, eller gör hon det har hon bråkat på sina barn eller sin karl nån gång bara av smärta. Ja det vet jag inte, men om jag skulle gissa så är jag helt säker på att hon har gjort det. Man får inte samma tålamod, långt ifrån. Nu tänker jag på min systers barn. Nu är dom så pass unga så dom inte riktigt förstår detta. Men om dom vart lite äldre hade dom då tagit stryk av detta, hade dom funderat på vad som är fel med mamma som blivit så elak. Jag vet att jag skällt på min mor på telefon eller bara när jag vart där för jag tyckt hon vart så elak. Hon har ju alltid varit så förstående och snäll, det har alltid gått att prata med henne. Hon har gjort allt för oss alla, och nu helt plötsligt vart hon så grinig och sur. Så jag fräste åt henne och kalla henne det ena och det andra. Men nu när jag landat i min smärta och kunnat börja kliva tebax och se på allt med ett bredare perspektiv. Så förstår jag min mor, hon sa en gång är det de här man får för man vart snäll med tårar i ögonen. Ja vad ska man svara på det? Varför blir just hennes man sjuk, hon som alltid vart snäll mot alla. Jag vill bara krama om min mor nu och be henne om ursäkt, och säga att är hon ledsen arg förbannad. Så varsågod skäll på mig sparka slå, om det får dig att må lite bättre.

Ja anledningen till att jag kom att tänka på bråk är att jag hade ett prakt gräl med min farmor igår.

Vi tar det från början!
Hon har tagit väldigt illa vid sig, och hon tycker att det bara är hon som blir drabbad.
Hon har 2 söner varav den äldsta dog när han var 16 i en bil olycka.
Och det jag bråka med henne om igår är att hon hugger kniven i ryggen på oss alla och vrider om gång på gång, inte minst på min pappa. Hon sitter och säger högt och tydligt så vill alla hör, även så pappa hör. Ja man ska skaffa många barn .. Massor se på mig jag hade två den ena dog och den andra blir sjuk jag har inget kvar nu. Tänk om jag haft en dotter som kunnat hjälpt mig eller en son som kunde hjälpa mig eller.. eller.. Och man ser hur dåligt min far blir att må över det. Varje gång han blir ledsen och får dåligt samvete för att farmor sagt så, har jag haft lusten att kasta ner tanten i soptunnan och låta sopp gubbarna hämta henne. Även om jag älskar min farmor så tycker jag så illa om henne just i dom här tillfällena. Men ingen av oss vill ju bråka med henne om det när pappa är med. Och nu är det så här att jag har försökt få hjälpa henne i många år, men det enda svar jag får är att du kan inget du är ingen snickare osv.
Så igår skulle jag dit tänkte jag och fixa lite inför sommaren, elda , kratta, fixa och dona.
Direkt jag kom så börja hon säga allt som hon sagt om sitt liv och om hur synd det är om henne.
Allt precis allt som hon sagt när pappa vart med, då brast det för mig mina tårara börja spruta min kropp börja skaka.
Mitt hjärta slog dubbel slag och jag hackade mig fram på orden. Jag frågade henne bad det var för skillnad på henne och oss jag fråga om hon inte fatta att vi också hade sorg. Jag fråga henne hur blåst hon är som säger detta i pappas närhet, om hon inte fattar att han blir att må dåligt av det. Då säger hon det har jag aldrig sagt när han vart med, men tack vare att det gjort så ont i mig när jag vart med när hon gjort det. Så visste jag precis när hon gjort det nästan på tidpunkt och datum. Jag satt mig ner på hennes soffa grät harkla mig skaka ett tag till. sen börja jag kunna se igen genom mina tårar.
Började prata lugnt med min farmor igen, och såg på henne att hon fatta lite bättre nu.
Sen efter det ville jag bara sova , jag kände hur huvudvärken börja smyga sig på.
Hur all spänning jag haft i kroppen länge börja släppa, äntligen kanske jag kan åka till farmor med glädje på mina läppar och i min själ igen. Det var längesen nu, skulle vara skönt om hon fatta nu.
Jag såg till att elda av större delen av gården, för att sen åka hemåt för jag orkade inget mer den dagen.


Vad har jag lärt mig av det här?
Jo jag har lärt mig att det gör mindre ont om man tar tag i saker direkt.
Varför har jag väntat så länge med att säga till farmor.
Jag har ju haft dåligt samvete för min far, att jag inte kunnat stopa henne för hans skull.
Så nu när det väl inte gick längre så gick det så mycket kraft så jag orkade knappt med mig själv.


Är det nåt som känns fel så är det förmodligen det. Gör nåt åt det!


Denna text tillängnar jag min bror som bråkat med mig just över denna sak,
Just denna person, just detta problem.

Finns där för dig min bror nu och föralltid.
Always

Hej igen, tänkte bara berätta att jag hade jätte roligt i lördags. Smurf som jag var , hahaha.
Men det jag tänkte skriva om nu är lite om hur jag ser på livet nu sen pappa fick sjukdomen och hur jag sett på livet innan. Det är lite konstigt hur ens livs uppfattningar kan förändras med saker man upplevt, upplever och befinner sig mitt uppe i. Som jag om du hade frågat mig för 3 år sen hade jag haft helt andra uppfattningar om livet än vad jag har nu.

Jag har levt livet så fullt ut jag någonsin kunnat göra på mitt vis. Jag har rest och upplevt så mycket jag kan. Min tanke har vart vad kan jag förlora på det allt kommer vara det samma när jag kommer hem. Och i stora drag har det ju vart så ända till för ca 3år sen. Om jag minns rätt det var först då jag reagera på min pappas personlighets förändring. Men ändå så tänkte man ju aldrig tanken att det skulle vara så alvarligt som det var. Då lyckades jag tvinga in han på en läkar undersökning,men det enda dom kolla var ju blodtryck hjärta och ja en helt vanlig hälso kontroll. Har du sett filmen? En sång för Martin, precis så som dom gör där så var det. Och efter skicka dom hem pappa och sa det är inga fel på dig. Då befann jag mig i egypten, men mamma var det som vart med han in. Jag har jobbat som reseledare och jobbade i Thailand förra vintern, 3 dagar innan jag skulle åka och jobba där så fick vi domen att pappa hade sjukdomen. Och det är förmodligen det värsta eller det är det värsta som jag upplevt. Efter det så hände det massor inom mig, jag kan inte riktigt förklara vad som hände inom mig i Thailand. Men jag var en annan människa när jag kom hem det kände jag. För att inte tala om pappa han hade förändrats massor. Även om jag hade förväntat mig en förändring så var jag aldrig beredd på en sån enorm förändring. Jag vet inte om det beror på att han fått veta vad det är för fel på han eller om det beror på det som hände min bror när jag var borta. Jag vill inte berätta om vad han hade gjort eller inte gjort. Men vi kan säga så här han hade suttit 2-3 veckor i häktet när jag kom hem, det var lite kaos i min familj kan man säga. Jag vet inte heller varför han ställde till det som han gjorde heller, kan det berott på att han inte kunde hantera pappas sjukdom. Eller berodde det på att han inte hade nån att prata med om sjukdomen. Ja hur som helst så var min pappa sååå mycket sämre när jag kom hem.

Ja och nu till mig jag hade den jobbigaste tiden i mitt liv när jag kom hem. Men trots allt som hände med min pappa, min bror som jag satt och lyssna på vad han hade gjort i en rättegång i flera dagar. Men trots det så vägrade jag på nåt vis att vara ledsen, det var som en förnekelse. Som att jag var inställd på att det här händer inte mig, det händer andra men inte mig .... jag vaknar snart. Men allt efter som jag insåg att det var sant jag blir tvungen att lära mig leva med det här. I den vevan blev jag rädd för hur mitt liv skulle bli, blir jag också sjuk sen. Med det blev jag ingen rolig människa att vara med jag vart lite lätt retlig. Men det kanske inte är så konstigt i alla fall, jag hade ju en oerhörd smärta inom mig. Men sen när jag acceptera detta då kände jag att nu ska jag lugna ner mig stanna hemma och hjälpa mina syskon och min mamma att, ta oss genom detta. Vi måste göra det tillsammans helt enkelt. Det här jag skrivit om nu är väldigt ihop tryck för det här sker under mer än ett och ett halvt år.

Idag ja idag har jag tagit mig genom, vad jag hoppas det värsta. Idag ser jag inga problem med att sörga öppet. Vill jag gråta över min pappa då gör jag det. Min bror har kommit hem efter ett års bakom lås och bom kan man säga. Och vet du även om jag och min bror aldrig haft jätte kontakt. Så saknade jag han sjukt mycket under det här året som gick. Jag behöver han för att kunna jobba med att komma vidare. Och han verkar ha hittat tebax och det är jag enormt glad för. Dessutom har jag börjat drömma om egna barn. Jag har nämligen fått en annan bild av livet jag ser andra saker som viktigare än att resa. För skulle det vara så att jag blir sjuk som min far. Vem minns då den som rest land och rike runt men aldrig gett nått av sig själv till nån annan. Vem ska då ta hand om mig om jag blir sjuk, vem ska minnas mig. Nej jag vill ha barn så jag får leva vidare genom dom. Jag vill ha ett förhållande där jag kan ge massor med kärlek. Jag vill älska och bli älskad. Inget kommer att vara sig likt om jag åker bort, när jag kommer hem finns ingen garanti alls för att min far ska minnas mig. Därför väljer jag att stanna hemma och få så mycket tid som möjligt med min far.
Min älskade far.

Hej idag den 18 april blir min pappa 54 år.
I år tror jag han kommer minnas sin födelse dag.
Ja han vet ju varför vi kommer dit alihop.
Men hur ser det ut om ett år kommer han att vara med på sin 55 års dag..
Ja jag åter kommer mer mot kvällen om mina funderingar och hur dagen hos min mor och far har gått.


Ja nu har jag kommit hem efter pappas födelsdags firande.
Det var väldigt trevligt och även om det känns tufft att se min far så är det alltid lika härligt att ge han en kram och se att han ler. Kärleken till min far försvinner aldrig även om han försvinner sakta men säkert. Visst är kärleken helt otrolig va den kan över vinna så mycket. Önskar alla älska mer, jaja men hur som haver det är ju så att även om det är jobbigt med min far så lever ju livet vidare och man måste ju se till att leva fullt ut själv. Även om känslorna sköljer över mig ibland och jag känner att jag bara vill dra täcket över mig och försvinna en stund. Så tvingar jag mig upp och ser till att leva. Som idag som exempel, idag ska jag in till en av stans lokala party ställen. Och där ska det vara smurf tema, och jag ska måla mig blå och ha vita shorts och en vit mössa på mig. Jag kommer bli sååååå snygg .. HAHAHA. Jag gick upp på mina föräldrars vind och lyckades hitta dom fulaste shortsen ever, 70 tals stuk. Och en gammal vit stickad stor stor mössa som jag ska ha på huve. Min vän ringde och sa att han hade blå finger färg:) Ja så vi ska åka till krogen till 7 och fixa oss och sen ska vi gå runt där inne och mingla runt med alla som kommer .. det du..
Så i kväll blir det mycket glädje i mörkret.. ska bli så kul.. nej nu ska jag byta om och dra mig..
På återseende.
Mattias

Jag sitter här på jobbet under min sov tid och funderar.
Det är ju så när kvällen kommer och allt lägger sig och det blir lugnt.
Då börjar hjärnan jobba på högspänn, ibland får man inte sova en blund och om man ändå lyckas snurrar man som jag vet inte vad. Ja tankarna springer runt och tar sina små skutt, dvs att man tänker på allt mellan himmel och jord.
Jag tänker mycket på min far, hur mycket jag saknar han och vad som hände sist jag träffade han. Och ja det har hänt så mycket under det sista året. Bara en sån sak som att han glömmer bort vad jag heter ibland, det gör så ont att höra och se. Jag funderar mycket på hur långt han har kvar innan han glömt bort mig helt. Jag funderar även när han inte kommer kunna vara ensam hemma utan behöver assistans. Jag funderar även väldigt mycket på hur min mor mår idag, nästan varje kväll. Hon bär ju det tunga lasset och jag beundrar henne stort, hon är så stark och jag älskar henne så mycket. I vårann familj har vi alltid visat varann att vi tycker om varann. Med kramar skratt och glädje, men nu önskar jag att vi gjort det mer mycket mycket mer. Jag har kommit fram till att alla borde visa varann mer kärlek. När krama du din mamma,pappa,syster,bror eller bara en vän sist. Bara för att kramas?? 
Med dom orden vill jag att du kramar den du har närmast spelar ingen roll vem det är gör det bara för min skull.
I morgon kan det vara för sent.
Godnatt nu ska jag lägga mig i sängen och låta mina tankar sväva iväg igen.
KRAM PÅ ER ALLA. 

Hej igen nu ska jag berätta lite om mina syskon och hur jag tror dom känner och lite hur jag ser på hur dom reagerar, på allt med vårann far.Jag tänkte börja med min syster som jag berättat tidigare så är ju jag äldst sen kommer min syster.
Hon är idag 26 år men blir 27 i oktober, hon bor i hus i ludvika med sin sambo och 2 barn med den tredje på väg. Hon jobbar som sim övervakare/simlärare på stans badhus tillsammans med vårann mor. Min syster ja för mig känns det som hon har väldigt svårt att ta detta som händer till sig. Det känns som hon gärna skjuter det fram för sig och låter bli att tänka på det. Visst det kan säkert vara skönt just nu men hur blir det sen då?? När hon plötsligt kommer upptäcka smärtan som jag känner hela tiden, blir den värre för henne då? Jag förstår henne också hon har ju sina barn att ta hand om och ge kärlek. Men nog tycker jag att hon borde bearbeta pappas sjukdom lite mer redan nu, om inte för sin egen skull. Så för oss andra vi behöver varandra nu jag behöver min syster minst lika mycket som min mamma och min bror.


Min bror då ja där har vi en kille som har svårt, väldigt svårt inte bara det här med pappa. Utan att utrycka sin sorg och sin kärlek till vårann far. Gud vad jag önskar att han kunde lära sig att det inte är fel att gråta utan bara helt rätt. Är man ledsen får man gråta hur mycket som helst. När vi fick diagnosen om våran far att han hade ahlzimers så hade vi ett familje möte där vi alla 5 satt och prata. Och alla satt vi och stört grät och prata alla utom min bror. Han satt tyst där på köks stolen och bara titta i bordet, han var helt frånvarande. Men jag såg på han att hans smärta var minst lika stor som min. Om inte större, ibland undrar jag om han överhuvudtaget minns pappa som han var. Jag menar han var ju så ung när pappa började förändras. Och om jag går tillbaka till mig själv och tänker på hur det hade kännts att inte få nån vuxen tid med pappa. Jag får lite panik av den tanken. Min bror är i grunden en genom snäll kille han med precis som pappa.
Han vill alla väl, men jag tror han glömmer bort sig själv. Jag tror att hans sätt att bearbeta sorgen och smärtan är att finnas där för pappa. Skjutsa pappa om pappa vill ha skjuts, städa garage, dricka kaffe, hålla på att fixa på gården. Men det kan ju inte alltid funka han måste ju tänka på sig själv också. Han måste ta tag i sitt liv för att komma vidare. skaffa jobb och en hobby en bra och rolig hobby som han trivs med. 


Ja jag har lite svårt för att skriva om mina syskon. Det enda jag kan säga är att jag älskar dom och att jag inte skulle klara mig utan dom. Jag behöver dom för att ta mig genom det här, jag hoppas dom behöver mig också. Jag har precis som dom på ett eller annat sätt försökt skjutit det fram för mig, eller på ett eller annat sätt försökt hjälpa pappa. Men jag mådde så dåligt och det gjorde så ont, att jag kom fram till att jag måste leva mitt liv precis som förut men ändå göra allt för att lära mig att leva med sorgen.  Jag går därför på anhörighets möten med min mamma. Hehe kändes lite märkligt första gången, där satt ett gäng tanter. Den större delen av dom var över 65, så jag drog ner medelåldern en del. Men trots min tro om att det inte skulle göra nån större skillnad. Så upptäckte jag ganska snabbt saker som jag mådde dåligt över, tillfällen då jag saknar min pappa mer än annars. Jag kom fram till varför jag ibland kunde vara så irriterad och arg.
Jag började äntligen sörga och lära mig leva med sorgen på ett bra sätt. Så om du/ni har en anhörighets grupp i eran närhet gå på den. Det hjälper! Jag gick dit med misstro och satt där med gråten i halsen och tårar på min kind, men jag gick där ifrån med ett lättat hjärta. Mitt hjärta hade inte vart så lätt på hundra år kändes det som.
Jag vill bara passa på att tacka tanterna på anhörighets gruppen i borlänge ni är bäst:)
Jag kan aldrig tacka er nog mycket, tack för allt
 

Ja nu har en dag gått och jag ska försöka mig på att skriva lite till. Men vart var jag nu, jo jag skrev lite om mina syskon men inget om min mor. Min mamma min älskade kära mor, hur har du kunnat bli så stark. Jag är så imponerad av att hon orkar med allt på det viset hon gör. Den enda anledning jag kan tänka mig att hon älskar min far mer än nått annat i hela världen. Men jag funderar ofta hur kan man älska nån som inte finns där längre , fysiskt ja men psykist nej. Det är nog det som är jobbigast med denna sjukdom att människan finns där men ändå inte. Jag själv önskar mig själv hellre ett väldigt kort liv, än ett liv med denna sjukdom. Och som jag förstått det så vet man inte riktigt om den är ärftlig eller ej. Det är ju också en tanke som vi som unga anhöriga måste brottas med i vardagen. Jag berättade för min bror idag att jag försöker mig på att blogga lite. Kan inte riktigt avgöra vad han tyckte om det. Alla har vi ju våra sätt att sörja eller bearbeta sorgen och kärleken, kärleken till min far ja den är ofantligt stor. Gud vad jag saknar han vi gjorde så mycket ihop hela tiden. Han har ju lärt mig så mycket, allt nästan och nu måste jag visa han hur man gör. Känslan av att stå och laga nått fixa med grejer när han är med, smärta massor massor med smärta. Han har ju lärt mig det jag gör och nu är det som att ha med sig en liten grabb på max 12 år. Som inte kan nånting i vissa lägen, min stöttepelare i livet. Jag vet inte hur jag ska kunna skriva på för vis, tror inte det går. Det enda jag kan säga är Pappa jag älskar dig, Pappa jag saknar dig, Pappa du fattas mig. Livet kommer aldrig bli det samma igen.


Hej igen jag blev tvungen att se på lite tv innan jag kunde fortsätta, kan inte fatta att det är så jobbigt.

Tänkte att jag skulle försöka berätta om min pappa innan sjukdomen. Försöka minnas alltså,att minnas är nog det jobbigaste som finns i detta läge men jag ska göra ett försök. Så ni får veta lite om hur min far var under min uppväxt och hur jag har sett på han.
Ja som alla vet och som alla tror så växte ju jag upp med tron om att min pappa var bäst och starkast i hela världen. Och jag vill fortfarande tro att han var det, så där riktigt pippi långstrump stark. Men nått jag vet att han var är att, han var så otroligt kärleksfull. Han älskade alla, tog emot alla nya människor med öppna armar. Jag tror inte det gick att tycka illa om han. Främlings fientlighet fanns inte i min uppväxt min pappa acceptera alla för vad dom var. Av det så har ju inte jag nått hat i mitt hjärta heller han har ju format mig under min uppväxt. Han var hjälpsam ringde nån och ville ha hjälp kunde han släppa allt och dra iväg för att hjälpa, medans min mor stod och svor över att han kunde ju göra nått hemma istället. När jag var 6-8 år så hjälpte han sin kompis att skruva mycket, folkrace var grejen. Och jag älskade att följa med på tävlingarna där bak i depån. Han har jobbat hela sitt liv på ABB ända tills domen kom om sjukdomen. Kommer så väl ihåg när man åkte dit och hälsa på, man kunde lyssna sig till vart han var. Antingen hörde man hans skratt högt och tydligt eller så hörde man han vissla, han visslade alltid på en melodi som jag inte kan minnas längre. Man kan säga att han förmodligen var den mest positiva människa jag någonsin kommer att träffa. Glad jämt hela tiden, nöjd med tillvaron nöjd med livet han spred glädje vart än han kom.

Ja jag vet inte men när jag läser detta själv så känns det som en klyscha. Men faktum är att min far var glad, kärleks full, skämtsam, hjälpsam en stor stor solstråle som gav mig många glada stunder.
Och jag saknar den glada härliga människa han var.
Livet känns orättvist ibland, men ändå önskar jag verkligen inte att nån annan fått det istället.
Ja nu börjar huvut dunka och jag är helt slut av all smärta.
På återseende.
Mattias

Precis så har jag kännt i några år nu. Vart är han, ibland kan jag få små glimtar av den positiva härliga människa han var.
Men det man ser mer och mer ofta är en annan person som jag inte känner igen. Det är inte så långt gått än så han vet fortfarande vem han är och vilka vi är jag min mor och mina syskon. Mina syskon ja vad hade jag gjort utan syskon nu??
Har aldrig älskat dom så mycket som jag gör nu. Hade jag stått ensam med bara min pappa vet jag inte hur jag hade orkat. Mina syskon består av 2 yngre syskon en syster som är 26 och en bror som är 19. Själv är jag 27 så vi är väll vad man kan säga unga anhöriga.. HHhuuu det här var jobbigare än jag någonsin har kunnat föreställt mig. Jag måste göra ett uppe håll nu, sitter och skackar och gråter har du vart med om det själv så vet du hur jag känner ..