En dag som idag!
En dag som idag får mig att fundera över livets alla meningar.
Hur orkar man ta sig fram hur orkar man resa sig för att se över allt det jobbiga?
JO man gör ett val!!
Varje dag man vaknar har man valet att själv välja, välja hur ens liv ska se ut.
Vaknar man och tänker negativa tankar så kan jag lova dig, du kommer få en negativ dag.
Vaknar man där emot och känner en tygnd över sina axlar, känner sig hopplös och förtvivlad.
Men ändå sträcker på ryggen och själv väljer att se positivt på dagen så kommer man få en betydligt bättre dag.
Även om man känner en gnagade känsla i kroppen som är jobbig.
Men ändå hela tiden väljer att vara glad för det man har så är livet lite lättare.
Min pappa är sjuk, men jag väljer att vara glad för att han finns.
Min pappa kommer aldrig mer bli sig lik, men jag är glad för allt han lärt mig och gett mig på färden mot det vuxna livet.
Min pappa kan inte klä sig mera, men jag väljer att vara glad för att han en gång fanns för att lära mig klä sig.
Min pappa kan inte ge mig riktig kärlek längre, det gör så jävla ONT!!
Men jag är glad för att han lärde mig älska, han lärde mig vad kärlek är.
Han vissade mig vägen till total lycka, han visade mig att älska alla som om dom vore mina bröder.
Han lärde mig att ingen har ett större värde än nån annan.
Min pappa var/är en man med ett stort hjärta.
Jag är glad att han är min pappa!!
Hej Mattias!
Har nu ägnat lite tid till att läsa inläggen i din blogg. Tårar har rullat på min kind vid många tillfällen under läsandets gång. Jag är 30 år och har en mamma som är 58 år och har haft diagnosen alzheimer i dryga 4 år (dock tror jag sjukdomen härjat längre än så). Jag känner igen mig i många av de känslor och tankar du förmedlar i dina inlägg. Själv har jag inte haft förmågan att orka skriva av mig....har många gånger börjat, men ej fortsatt. Jag vill bara tacka för det du delar med dig av, det är oerhört starkt och ger även styrka till mig! Tack! Mvh Anna
Hej! Äntligen kan man läsa om någon som är i samma sits, min pappa har också alzheimers... Med alla motgångar man har som anhörig känns de skönt att läsa om någon som går igenom samma sak. Det är svårt för någon utomstående att förstå vad man går igenom. Känner igen mig så väl i din text. Det är en hemsk sjukdom och en riktig pina för alla i närheten! Du skriver de jätte bra! Hälsningar Therese
Hej Mattias.
Vilken fin skildring du ger av din pappa, han verkar vara en härlig gubbe! :)
Känner så mycket igen mig i vad du skriver, min pappa är 60 och han fick diagnosen alzheimers i mars, en diagnos som ställts långt in i sjukdommsförloppet. Vår läkare har sagt att det antagligen började för 12-15 år sedan, så på ett sätt är det skönt att veta anledningen till hans förändrade personlighet, på ett annat är det bara ångest över att veta att han försvinner mer och mer för varje dag. Redan nu har vi varit tvugna att börja titta på någon form av dagverksamhet för honom eftersom han inte längre klarar sig själv hemma på dagarna när mamma jobbar. Hans mediciner har också precis tagits bort eftersom de inte längre ger någon effekt. Så tack för att du delar med dig av din smärta, det hjälper att se att andra förstår de tankarna och den smärta man själv känner. Det är så vansinnigt svårt, om inte omöjligt att sätta ord på och beskriva för utomstående hur det känns att gradvis förlora någons själ, men fortfarande ha den personen kvar fysiskt. Så tack, jag finner mycket styrka i det du förmedlar. Jag hoppas att du kommer få många fler härliga stunder med din pappa.
//Josefin
