mlesliek

Ett sms!
Tänk om du kunde skicka ett sms till din sjuke/döde anhörig!
Min pappa har en mobil med ett nummer som fortfarande finns!
Han kan dock inte använda en mobil längre, det är tekniskt omöjligt för han.
Men tanken att skicka ett sms till han eller ringa ett samtal och berätta hur mycket jag älskar han, har funnits länge. Men det har kännts dumt,löjligt eller kanske tom sjukt!
Mina tankar har mycket snurra kring hur han hörde av sig jämt från sin lur då jag jobbade utomlands. Hur mycket han alltid tänkte på mig och ville veta hur jag hade det. Han är den som ringt mig mest av alla i alla lägen! Hans telefon samtal kunde jag då uppfatta som lite jobbiga i visa situationer. Men samtidigt kände jag mig speciell, jag kände mig älskad och omtyckt! Han gjorde så att jag alltid kände att allt hade en mening och att jag kunde komma hur långt som helst. Jag kunde göra precis vad jag ville med mitt liv!!
Ja länge har jag velat kunna ringa till han och bara säga dom enkla orden, jag saknar dig och älskar dig av hela mitt hjärta! Tanken på att kunna göra det en gång till i mitt liv gör mig ledsen, och jag känner hur stor saknaden är!

Jag och min sambo var på kryssning i måndags, vi hade det super bra. Jag kände sånn lycka när vi låg där på soldeck och njöt, av den konstgjorda solen! När vi kom tillbaka till hytten och Thess duscha ängnades mina tankar åt min far igen. Jag mindes hur besviken han såg ut när jag vart till Tyskland. Då jag hade med mig en whiskey och en godis påse till mina föräldrar, jag kom plötsligt på hur dum i huvu jag är!!!
Han förstår ju inte längre att det är till dom båda, han måste ju få nåt eget att ta på.
Mina tårar fyllde ögona igen och jag tänkte FAN, jag skickar ett sms!
Smset löd
Jag önskar du visste hur mycket jag saknar dig!
Och hur mycket du hjälpt mig i mitt liv.
Jag älskar dig Pappa!! :(
Mina tårar forsade ner för mina kinder samtidigt som jag skrev det, jag harklade mig och grät ännu mera.
Therese kom och höll om mig, även fast jag försökte vifta bort henne. Satt hon kvar och höll mig hårdare och sa det är ok att gråta, jag älskar dig! Nånstans inom mig lossna nåt då och plötsligt kändes det som solen sken i mitt ansikte igen! Varför hade jag väntat så länge att försöka berätta för pappa på nåt vis hur jag känner?
Det skadar ju inte han att jag skickar ett sms som han inte kan läsa, men jag lättar på mitt tryck!
Jag har inte kännt mig så älskad sen pappa börja bli sjuk, som jag gjorde just i den stunden.
När Thess höll om mig och lät mig bara få vara ledsen, jag kände mig älskad helt och fullt av henne precis då!
Hon hjälpte mig att klara av den svåra stunden! Jag älskar henne för att hon är hon och för att hon är precis som hon är, i kärlek och hat fiende kamrat ( som cornelius sjunger)
Sen hade vi en underbar kväll och kärleken flöda!! Den stunden hon gav mig då gör att jag vill dela hela mitt liv med henne den gör att jag vet varför jag älskar henne så.
Dagen efter så var vi i taxfree och shoppa godis till mamma som vanligt, citron lakrits she loves it :)
Jag tänkte på min uppenbarelse, köpte en kartong winegumms till pappa och en prydnads whiskey flaska.
Visste inte vad han ville ha men jag köpte nåt och chansa!

När vi kom hem till mina föräldrar gav jag mamma hennes citron lakritz, pappa stod i hallen och titta.
Såg ut som han tänkte och jag får väll inget förstås.
Jag ropa in han i köket gav han det jag köpt åt han sken han upp som en sol, han blev så glad!
Han kramade om mig först och efter det Thess och hela min kropp blev varm inombords.
Jag lyckades än en gång göra pappa glad, jag hittade ännu en lösning.
En lösning till att pappa ska få en bättre känsla av att han är älskad av mig!!

Tänk!!!
Tänk på hur enkelt det är att berätta för dina närmaste.!
Berätta hur mycket dom betyder, att du älskar dom!
Gör du det??
För mig är det skit svårt att berätta för den som gjort allt för mig.
Jag ångrar att jag inte sa det oftare, nu försöker jag hitta alla möjliga vägar för att han ska få en känsla av det!
Så bara gört, säg rakt ut bara. Till dom du har nära, vad dom betyder för dig.
Så ofta du bara kan!!!
I morgon kan vara försent!!!!!!

Tänk så många gånger mina tankar ängnas åt min kära far mina syskon och min älskade mamma.
Det snurrar i mitt huvu, hur känner dom? Gör det lika ont i min syster som i mig förstår min bror vad som händer på samma sätt som jag gör? Hur orkar mamma, hur känns det längst inne i henne? Är hon så stark som hon vill utgöra sig för att vara eller är det en mur fram för en ledsen själ som gråter hela hela tiden? Varför känner jag mig ensam i detta, det känns inte som mina syskon finns för att stötta mig. Det känns som om mamma tar ut det jobbiga på mig ibland genom att fnäsa av mig. Men jag intalar mig själv varje gång det händer att det är inte mig hon är arg på, men ändå blir jag lika sårad varje gång.
Tårarna fyller mina ögon vrån och det skär i mitt hjärta, sen försöker jag springa där ifrån!
Innan Pappa blev sjuk hade jag inte brytt mig så mycket, blev man osams med mamma eller pappa så hade man ju en liv lina. Men det enda jag har kvar nu är min mamma och jag älskar henne massor och respekterar henne högt!
Min syster hon verkar inte bry sig i nåt!
Men det har hon aldrig gjort i min värld, tror jag kan räkna på mina fingrar på ena handen hur många gånger hon ringt eller hälsat på när jag legat på sjukhuset. Jag funderar om hon någonsin ring och frågat hur jag mår, det vet jag inte om hon gjort. I den vanliga världen så hade det inte varit nån stor deal, men nu känns det hemskt!
Min bror ja han har det jobbigt det ser jag på han, men han släpper inte in mig i sitt liv!
Så det vet jag inte hur jag ska tackla, har försökt på så många sätt. Men som i dom flesta fall när jag försöker får jag kalla handen tillbaka. Kanske jag bara ska sluta bry mig, kanske jag skulle låsa in mig i min egna lilla bubbla och skita i omvärlden. För just nu känns det som om den skiter i mig! Men pappa kan jag inte skita i, han har hjälpt mig så mycket under hela mitt liv! Jag vill hjälpa han så han får det så bra som möjligt, även om jag dör när jag försöker!

Vilsna tankar som dessa är nåt jag lever med nästan varje dag!!!!
Men ändå vet jag att jag är älskad, av mina vänner av min sambo och min pappa!
Men även hur mycket jag försöker att se det positiva, hur mycket jag än sliter med att komma ihåg det goda.
Hur många leenden jag än får, så tar dessa vilsna tankar över!
Men så länge jag själv kan minnas att dom är vilsna, pga allt jobbigt som hänt!
Så finns det ett hopp och så länge jag känner hopp så orkar jag ge av mig själv!
Och inget kräva tillbaka!

Ja nu har det varit ännu en älgjakt utan min käre far!
I mitt lag jagar vi utan hund, vi sitter på passet från 07.00 till 17.30.
Som man säkert förstår blir det väldigt mycket tid att tänka på det passet, ensam i skogen med minnena som närmaste vän!
Mina tankar blev att ängnas mycket till söndagen innan jakten, då jag var hem till mamma och pappa.
När jag kom dit var pappa inte alls glad, han fråga mig om han kunde bli med ut och jaga.
Ja visst får du det svarade jag, han hoppa upp från stolen och krama mig!
Sen sa jag men du får ju inte ha nån bössa, han satt sig snabbt igen. Han såg frågande ut men samtidigt lite arg.
Jag sa till han att du har ju inte jagat på snart 10 år, du blev ju dålig i bena och gav mig jakt rätten.
Han svara jag har aldrig varit dålig i bena, han kom inte ihåg det. Nästa ord som kom ur hans mun var, jag har ju jagat i alla år. Man inser snabbt att svara emot han bara kan bli problem, så jag sa som så. Pappa du vet att man måste ju skjuta upp för att få jaga älg, det visste han. Sen sa jag och du har ju inte skjutit upp i år eller hur, nej svara han det hade han ju inte. Så jag sa det att då får du ju inte hålla nån bössa på älgjakten heller. Han såg besviken ut när han insåg att så var fallet, men han acceptera det. Så när jag satt på pass under dennavecka blev många och långa tankar till ängnade min älskade pappa. Jag mindes hur vi satt och frös, hur han lurade mig och jävlades med mig hela tiden. Direkt han fick en chans att lura mig skoja med mig ja direkt han fick en möjlighet att skratta så gjorde han det. Å folk skulle bara veta hur arg jag var på han i bland, men när jag tänker tillbaka på det skrattar jag. Jag minndes hur vi byggde passet som senare blev att kallas korv kiosken. Namnet kom från att det faktiskt såg ut som en liten korv kiosk mitt i skogen :)
Längst upp på berget på det största fallet, vi såg 350 meter fram åt och 200 meter åt sidan med skogen i ryggen.
Men fallet är nog 700 meter långt i afall, och tänk dig hur mycket vinden hinner få fart där.
Det blåste rakt genom oss man har frysit så mycket i det passet, regnet kom aldrig upp ifrån där utan från alla sidor. Nån gång kommer jag ihåg hur passet lyfte säkert 3 decimeter från backen i fram kant när vi satt i det, för att det blåste så mycket! När jag satt och tänkte på alla dessa minnen så blandades mitt tysta skratt med tårar.
Samtidigt som jag älskar allt vi upplevt så saknar jag det sjukt mycket. Jakten var min tid! Min tid med pappa min alldelens privata tid med pappa. Det spelade ingen roll att jag frös eller blev arg när han jävlades med mig. För det var bara med mig han var där, ingen annan fick sitta där med pappa utan bara jag!
Med mina fina minnen laddade jag mina batterin denna vecka, jag känner att nu orkar jag med livet bättre igen.
Tänk att min pappa kan få mig att känna mig älskad fortfarande, även fast han inte kan utrycka det längre själv. Så lyckas han genom alla fina minnen han gett mig! Han får mig att förstå att mitt liv har en mening!
Han får mig att känna att jag duger precis som jag är, trots mina små egenheter!
Vem är min pappa? Är han en ängel? Hur kan han lyckas ge mig så mycket från dödens väntsal??
Hur kan han ge mig ett ljus starkare än solen? Då han befinner sig i ett mörker själv??
Blir jag hälften av vad han varit en dag, då ska jag tacka livet för min tid här!!

Älskar dig pappa!!

Jag har vart uppe i Tällberg och före läst för alla kommuner i Dalarna, om jag fattade det rätt.
Kom dit på morgonen och var egentligen inte det minsta förbered, visste inte vad jag skulle förväta mig.
Om nån frågat mig för 3 månader sen eller närmare in på så hade jag tackat nej.
För dom sista tre månaderna har varit dom värsta i mitt liv, så mycket som gått fel överallt.
Men är inte livet så? Ibland får man glida och i bland får man spik skor med spikarna inåt!!!!
Ja jag kom ju dit i onsdags morse och det var mängder med folk, tänkte för mig själv att det kan aldrig vara alla dessa som ska se mig. Jag vart varmt emot tagen av ann-christin och hon sa åt mig att gå upp och äta en macka och ta kaffe. Sen vart det att sätta sig ner och lyssna på olika föreläsare, först en man från social styrelsen.
Efter det en kvinna som är känd från tv ;) minns inte hennes namn!! Men hon pratade lite om saker hon upplevt i livet och lite om sin familj. Och då sa hon en sak som hon skrev upp på tavlan.
Är jag älskad, Duger jag, Finns det en mening med mitt liv!
Sen sa hon att har man två av dessa så står man rätt stadigt i livet, har man en börjar det bli väldigt farligt!
Plötsligt insåg jag varför pappa betyder så mycket för mig, under dom åren när jag var mobbad.
När folk kunde stå och sparka på mig och skrika en massa saker som tex gris eller att man var ful, ja vi alla vet hur det kan gå till. Jag hade det åt helvete under den tiden, kände mig varken älskad eller nåt annat i skolan.
Fan tom lärarna mobbade mig, minns så väl Gudruns ord.. Den som är med i leken får leken tåla, vilken jävla lek?? när dom höll min arm in genom toa dörren och slog igen dörren, eller vad menar hon??
Ja i afall min räddning var pappa han sa alltid att han älska mig, han berättade hur jag och mina syskon var hans mening med livet. Det gav mig en mening med livet, och genom allt jag fick vara med och göra så dög jag till allt.
Pappa har räddat mitt liv, hade det inte vart för han vet jag inte om jag levt idag!
Det insåg jag precis där och då, tårar samlades i mina ögon när jag insåg varför jag kännt denna smärta.
Jag har ju inte upplevt nåt av detta på så länge, denna kärlek som pappa gav mig den värmen.
Jag träffade therese och då började jag faktiskt uppleva det igen, men sista halv året har vi tappat bort varann.
Men det ska det bli ändring på för nu vet jag vad det är som gör ont, och det är inte hennes fel!
Det är inte hon som orsakat den hon har funnits vid min sida på denna tråd smala stig, som är så lätt att trilla av.
Men i onsdags blev stigen ett snöre brett och snart kommer den bli bred som en skogs stig.
Så onsdagen blev en av dom bästa dagarna på länge som ett stort uppvaknande!!!
Hur har hon orkat, undrar hur länge hon stötat mig på tråden.
Jag fattar inte att nån annan än pappa kan älska mig så, jag har haft tur som träffat henne!
Oavsett!!!!!!

Men i afall på efter middagen sist av alla var det min tur, efter en man vars bror hade en psykisk sjukdom.
Han hade erfarenhet han var duktig, ja jag vart inte mindre nervös av att han var före mig.
Han spela några ted låtar han började med himlen är oskyldigt blå. han var duktig helt enkelt!
Så när det väl var min tur så visste jag varken ut eller in, började värma upp med hur vi upptäckte att pappa var sjuk. Sen gick jag in på känslor och vad jag känner, allt ville bara bubbla upp ur mig.
Minns inte vad jag sa, men det verkade beröra.
Vad jag kunde se var det inte ett enda öga torrt, alla såg halft gråt färdiga ut.
Själv var jag tvungen att hejda mig och dricka vatten, för min tidigare upptäckt gjorde att jag redan hade gråten i halsen. Drack lite vatten och fortsatt.. Ja det gick bra!!
Jag såg inte den andra föreläsaren efter åt..
Hade inte tid då jag tror hälften av alla ville komma och klappa mig på axeln eller krama mig.
Jag har aldrig i hela mitt liv fått så många kramar!!

Efter åt när jag åkte där ifrån kände jag mig fri igen, redo att breda ut mina vingar och börja flyga.
Sjöng med i alla låtar på radion!! Jag vet nu tänkte jag för mig själv samtidigt som en tår rann ner för min kind.
Ledsen men ändå så lycklig, pappa är sjuk mina barn kommer aldrig få uppleva han!!
Men dom kommer få uppleva han genom mig, med lika mycket kärlek som han gett mig.
Och dom kommer älska sin farfar genom mina historier!! Pappa kommer minnas med värme och skratt!!
Älskade älskade pappa!!! Saknar dig!! Men det är min tur nu!!

Efter åt så fråga i receptionen hur många det var, cirka 200 lite mindre svara hon..
SHIT!! tänkte jag, vilken tur jag inte visste det innan :)
Kom ihåg att krama och berätta för dina närmaste att du älskar!!! Hela hela tiden!!
För hur ska dom annars veta att du älskar dom?? Ta inget förgivet, det förlorar du bara på!!

Jag går runt hela dagarna och känner mig arg!
Under mitt liv har det mest vart ett jävla slit, hela grundskolan mobbad.
Den enda som verkligen fick mig att klara av livet då var min pappa, han fick mig att känna mig älskad.
Han gjorde så dagarna inte kändes helt hopplösa. Vi gjorde allt tillsammans, han sa att jag och mina syskon var hans mening med livet. Han stötade mig i allt jag ville göra!
Men vad kan jag göra för han nu??
Sen den dagen han började förändras har jag saknat den kärleken.
Men den verkar aldrig dyka upp i mitt liv igen, varje gång man möter nån som man börjar öppna hjärtat för.
Så stampas det på mig livet är en kamp!!
Men hur ska man kunna älska nån som mig?
Som går runt och är arg hela tiden?
Jag lägger min smärta på fel ställen, men hur ska jag göra kan nån ge mig facit i hur man slutar hata denna sjukdom. Det jag skulle vilja säga är, jag är rädd! Rädd för hur framtiden ser ut, jag känner en sjuk smärta. Över att den enda som älskat mig villkors löst och alltid trott det bästa om mig. Finns inte längre!!
Jag känner en frustration över att, jag kan inget göra mer än att se på!!
Stå brevid och se den jag älskar förtvina sakta sakta....