Tunga tider!!
Tungt är vad jag kan samman fatta detta år med.
Jag orkar inte ta tag i nått längre, pappa är bara allt sämre. Å även min egna kropp har gett upp, jag har levt med en tarm sjukdom sen i dom unga tonåren. Men nu gav magen upp å det blev akut operation av magen. Tjocktarmen togs bort å det blev stomi. Allt som inte dödar härdar säger man, men allt som händer dödar min själ sakta. Aldrig hinner jag ladda mina batterin aldrig hinner jag få en egen glad stund i mitt liv. Jag har gjort det jag orkat och förmått under tiden som vart, å lyckades få i gång ett läger för unga anhöriga. Vilket var det bästa jag uppnått, men nu orkar jag inte längre. Så mitt jobb emot alzheimers sjukdom slutar här.
Jag känner att det bara ställs mer krav på mig än vad jag själv orkar och vill.
Jag känner att det inte spelar nån roll hur mycket jag pratar om det för folk är allt för ofta alldelens för tomma i huvu för att fatta hur jobbigt detta är. Försäkringskassa, kommunchefer gamla så kallade vänner mm. Jag kräver inte att nån ska förstå men om folk kunde ha lite överseende med att det är tungt å att man inte alltid orkar le.
Många härliga personer har jag träffat som jag verkligen känner för, men även många som bara ser pengar å en karriär.. Karriär i andras sorg, nej sånt gillas ej.
Nej min energi är slut så jag säger nu hejdå.
Nån dag kanske jag orkar men nu vill jag gömma mig under täcket å aldrig mer komma fram!!
En fråga som dyker upp i min skalle.
Gjorde jag detta för mig eller för nån annan.
Jag hittar inget svar på det.
Jag orkar inte ta tag i nått längre, pappa är bara allt sämre. Å även min egna kropp har gett upp, jag har levt med en tarm sjukdom sen i dom unga tonåren. Men nu gav magen upp å det blev akut operation av magen. Tjocktarmen togs bort å det blev stomi. Allt som inte dödar härdar säger man, men allt som händer dödar min själ sakta. Aldrig hinner jag ladda mina batterin aldrig hinner jag få en egen glad stund i mitt liv. Jag har gjort det jag orkat och förmått under tiden som vart, å lyckades få i gång ett läger för unga anhöriga. Vilket var det bästa jag uppnått, men nu orkar jag inte längre. Så mitt jobb emot alzheimers sjukdom slutar här.
Jag känner att det bara ställs mer krav på mig än vad jag själv orkar och vill.
Jag känner att det inte spelar nån roll hur mycket jag pratar om det för folk är allt för ofta alldelens för tomma i huvu för att fatta hur jobbigt detta är. Försäkringskassa, kommunchefer gamla så kallade vänner mm. Jag kräver inte att nån ska förstå men om folk kunde ha lite överseende med att det är tungt å att man inte alltid orkar le.
Många härliga personer har jag träffat som jag verkligen känner för, men även många som bara ser pengar å en karriär.. Karriär i andras sorg, nej sånt gillas ej.
Nej min energi är slut så jag säger nu hejdå.
Nån dag kanske jag orkar men nu vill jag gömma mig under täcket å aldrig mer komma fram!!
En fråga som dyker upp i min skalle.
Gjorde jag detta för mig eller för nån annan.
Jag hittar inget svar på det.
