Tiden nu och då.
Tiden under pappas resa med den hemska sjukdomen Alzheimers tog all eneri av mig och allt var hopplöst och ett evigt mörker. Nu ser jag att det är fortfarande dom som läser min blogg efter all denna tid. Å det ger mig en gnutta energi och hopp om att nån kanske känner lite tröst i att läsa det jag skrev om min resa. Ja gott folk en sak har jag lärt mig av detta, tiden läker inga sår, vi lär oss leva med dom bara och smärtan blir inte lika påtaglig efter ett tag då dom fina härliga minnena åter kommer efter att resan nått sitt slut. <3
