En dag som idag!
En grå dag som idag speglar hur det känns i min själ.
En dag som idag får mig att fundera över livets alla meningar.
Hur orkar man ta sig fram hur orkar man resa sig för att se över allt det jobbiga?
JO man gör ett val!!
Varje dag man vaknar har man valet att själv välja, välja hur ens liv ska se ut.
Vaknar man och tänker negativa tankar så kan jag lova dig, du kommer få en negativ dag.
Vaknar man där emot och känner en tygnd över sina axlar, känner sig hopplös och förtvivlad.
Men ändå sträcker på ryggen och själv väljer att se positivt på dagen så kommer man få en betydligt bättre dag.
Även om man känner en gnagade känsla i kroppen som är jobbig.
Men ändå hela tiden väljer att vara glad för det man har så är livet lite lättare.
Min pappa är sjuk, men jag väljer att vara glad för att han finns.
Min pappa kommer aldrig mer bli sig lik, men jag är glad för allt han lärt mig och gett mig på färden mot det vuxna livet.
Min pappa kan inte klä sig mera, men jag väljer att vara glad för att han en gång fanns för att lära mig klä sig.
Min pappa kan inte ge mig riktig kärlek längre, det gör så jävla ONT!!
Men jag är glad för att han lärde mig älska, han lärde mig vad kärlek är.
Han vissade mig vägen till total lycka, han visade mig att älska alla som om dom vore mina bröder.
Han lärde mig att ingen har ett större värde än nån annan.
Min pappa var/är en man med ett stort hjärta.
Jag är glad att han är min pappa!!
En dag som idag får mig att fundera över livets alla meningar.
Hur orkar man ta sig fram hur orkar man resa sig för att se över allt det jobbiga?
JO man gör ett val!!
Varje dag man vaknar har man valet att själv välja, välja hur ens liv ska se ut.
Vaknar man och tänker negativa tankar så kan jag lova dig, du kommer få en negativ dag.
Vaknar man där emot och känner en tygnd över sina axlar, känner sig hopplös och förtvivlad.
Men ändå sträcker på ryggen och själv väljer att se positivt på dagen så kommer man få en betydligt bättre dag.
Även om man känner en gnagade känsla i kroppen som är jobbig.
Men ändå hela tiden väljer att vara glad för det man har så är livet lite lättare.
Min pappa är sjuk, men jag väljer att vara glad för att han finns.
Min pappa kommer aldrig mer bli sig lik, men jag är glad för allt han lärt mig och gett mig på färden mot det vuxna livet.
Min pappa kan inte klä sig mera, men jag väljer att vara glad för att han en gång fanns för att lära mig klä sig.
Min pappa kan inte ge mig riktig kärlek längre, det gör så jävla ONT!!
Men jag är glad för att han lärde mig älska, han lärde mig vad kärlek är.
Han vissade mig vägen till total lycka, han visade mig att älska alla som om dom vore mina bröder.
Han lärde mig att ingen har ett större värde än nån annan.
Min pappa var/är en man med ett stort hjärta.
Jag är glad att han är min pappa!!
Kräft fiske.!
Kräft fiske!!!
Vilket härligt sätt att träffas och umgås på, först på kvällen när alla är med. Barn som vuxna metar mört och sätter burar, när barnen sen lagt sig kan det bli nån öl runt brasan. Man skojar, skrattar och små ljuger om vart annat. Man känner hur sen sommar vinden smeker kinderna och en lagomt kylig bris. Livet känns inget annat än super härligt, alla är glada och livet ligger för ens fötter. Alla är samlade mamma,pappa,rikard,ida och jag med familj och vänner tror vi var samalagt ungefär 20 pers på vårann underbara udde. Pappa såg lycklig ut, jag kom dit först av alla med johan min sambos bror. Vart på jag insåg att inga mört var metad alls, så vi gick ut och meta jag pappa och johan. Meta en så enkel sak kan verkligen bli den svåraste uppgift för nån med alzheimers. Jag metade med pappa och johan hade ett eget spö, pappa kämpa på och vi skratta. Det är verkligen skönt att pappa alltid varit en skämtsam människa för han har det fortfarande kvar. Han försökte kasta ut flötet vilket aldrig gick super bra, jag satt på deg åt han och var liv rädd för att han skulle få för sig att rycka till med spöt så jag skulle bli själva betet. Johan fick ducka för reven om vart annat ja du förstår problematiken med vassa krokar och en vimsig person som inte riktigt visste vilket flöte som var hans. Men efter mycket krångel så lyckades pappa få en mört vilket jag tyckte var super kul. Men jag börja känna hur mitt tålamod började ge sig, man känner hur alla krafter sugs ur en. Min själ blir orolig och det skär i mitt bröst, pappa har ju kunnat detta sen han var liten grabb. Men nu funkar ingenting, det spelar ingen roll hur mycket jag förbereder mig. Var enda gång jag ser försämringar river denna sjukdom upp mils djupa sår som aldrig läker som det känns, jag hinner lagomt få lite skorv på dom. Tills jag ser ännu en försämring och med det blir såren allt djupare. Jag har insett att dessa sår inte kommer börja läka förrens den dagen då pappa inte finns bland oss längre.
Regnet kom som en befrielse, då fick vi en anledning att gå in och dricka kaffe igen.
Efter ett tag kom resten av familjen, och dom gick och börja meta. Själv hade jag tappat all lust att fiska ville mest åka hem och dra täcket över mig. Men jag bet mig i överläppen och fixa burar istället.
Tog mig en öl och försökte se bortom sjukdomen, den ska inte få besegra mig också.
Pappa kom glidande med en öl i handen och såg super nöjd ut, kul att se att han kan njuta.
Men som vi vet så kan han bara dricka 3 max 4 öl annars blir det för mycket nu mera.
Så när vi hade fiskat kräftor i några timmar så stack pappa, han gick hem.
Mamma följde efter och fråga pappa vad han skulle göra, han svara.
Alla dricker öl men inte jag, han var ja jag vet inte arg eller besviken.
Mamma gav han en öl och pappa vart med direkt igen, problemet är ju att han njuter ju inte av öl längre han sveper den som om det vore den sista någonsin. Mamma berättade detta och jag börja fundera hur detta skulle lösas. Jag skicka iväg min bror att hämta en låda öl hos en god vän.
Rikard kom med lådan och jag sa till pappa nu du finns det öl så nu slipper du fundera över det. En hel låda så nu behöver du inte fundera på det mer. Jag fråga om han ville ha en öl, det ville han mer än gärna.
Jag tänkte jag tar en chansning, jag toh en öl öppna den slog ur halva fyllde upp med vatten och slog på lite öl uppe på så det skumma lite och gav pappa. Han drack den och sa mmmm gött. Han var super nöjd och märkte ingen skillnad, kände mig lite dum. Men jag fortsatt så hela kvällen, visste ju det att pappa kan inte öppna burken själv så det var lugnt. Men det känndes dumt att lura pappa, men det var ju för en god sak. Med detta kunde pappa vara med han kunde hålla i sin öl och känna samma gemenskap som oss andra.
Så med detta blev det en hel lyckad kväll pappa var med hela tiden och skratta och log.
Alla var med hela kvällen och skoja och skratta, vi plocka upp burarna redan vid 1 på natten då jag skulle upp och jobba dan efter. Men det blev en fin fångst på 15 burar, 359 kräftor som vi åt och njöt av senare dagen efter.
Smaka riktigt fint, tog hem ett 40 tal och fryste in som vi tänkte äta på vårann 2 års dag. Min sambo och jag, Therese bästa tjejen i världen. Eller ja för mig älskar henne mer än allt, hon står och stödjer mig när jag rasar.
Hade det inte vart för henne hade jag säkerligen fallit längre och landat hårdare. Hade det inte varit för henne vet jag inte om jag orkat stå längre. Jag älskar henne för att hon är hon och för att hon finns där som ett litet stöd mitt i det jobbiga.
Ja det blev en lycka kräft fiske tur till mitt i livet med hela familjen samlad.
Kan det bli en till??
tror inte det!!
Blir det inte så.
Kommer han vara sjukt saknad nästa år min far, min älskade pappa!!
En tår faller på min kind, jag försöker förbereda mig på att allt vi gör kan vara sista gången.
Men jag vet att den dagen han inte kan vara med längre kommer såren rivas upp igen.
För jag kommer aldrig någonsin kunna bli förbered på det.
Pappa
Du saknas mig!!
Förbannade alzheimers!!!!
Vilket härligt sätt att träffas och umgås på, först på kvällen när alla är med. Barn som vuxna metar mört och sätter burar, när barnen sen lagt sig kan det bli nån öl runt brasan. Man skojar, skrattar och små ljuger om vart annat. Man känner hur sen sommar vinden smeker kinderna och en lagomt kylig bris. Livet känns inget annat än super härligt, alla är glada och livet ligger för ens fötter. Alla är samlade mamma,pappa,rikard,ida och jag med familj och vänner tror vi var samalagt ungefär 20 pers på vårann underbara udde. Pappa såg lycklig ut, jag kom dit först av alla med johan min sambos bror. Vart på jag insåg att inga mört var metad alls, så vi gick ut och meta jag pappa och johan. Meta en så enkel sak kan verkligen bli den svåraste uppgift för nån med alzheimers. Jag metade med pappa och johan hade ett eget spö, pappa kämpa på och vi skratta. Det är verkligen skönt att pappa alltid varit en skämtsam människa för han har det fortfarande kvar. Han försökte kasta ut flötet vilket aldrig gick super bra, jag satt på deg åt han och var liv rädd för att han skulle få för sig att rycka till med spöt så jag skulle bli själva betet. Johan fick ducka för reven om vart annat ja du förstår problematiken med vassa krokar och en vimsig person som inte riktigt visste vilket flöte som var hans. Men efter mycket krångel så lyckades pappa få en mört vilket jag tyckte var super kul. Men jag börja känna hur mitt tålamod började ge sig, man känner hur alla krafter sugs ur en. Min själ blir orolig och det skär i mitt bröst, pappa har ju kunnat detta sen han var liten grabb. Men nu funkar ingenting, det spelar ingen roll hur mycket jag förbereder mig. Var enda gång jag ser försämringar river denna sjukdom upp mils djupa sår som aldrig läker som det känns, jag hinner lagomt få lite skorv på dom. Tills jag ser ännu en försämring och med det blir såren allt djupare. Jag har insett att dessa sår inte kommer börja läka förrens den dagen då pappa inte finns bland oss längre.
Regnet kom som en befrielse, då fick vi en anledning att gå in och dricka kaffe igen.
Efter ett tag kom resten av familjen, och dom gick och börja meta. Själv hade jag tappat all lust att fiska ville mest åka hem och dra täcket över mig. Men jag bet mig i överläppen och fixa burar istället.
Tog mig en öl och försökte se bortom sjukdomen, den ska inte få besegra mig också.
Pappa kom glidande med en öl i handen och såg super nöjd ut, kul att se att han kan njuta.
Men som vi vet så kan han bara dricka 3 max 4 öl annars blir det för mycket nu mera.
Så när vi hade fiskat kräftor i några timmar så stack pappa, han gick hem.
Mamma följde efter och fråga pappa vad han skulle göra, han svara.
Alla dricker öl men inte jag, han var ja jag vet inte arg eller besviken.
Mamma gav han en öl och pappa vart med direkt igen, problemet är ju att han njuter ju inte av öl längre han sveper den som om det vore den sista någonsin. Mamma berättade detta och jag börja fundera hur detta skulle lösas. Jag skicka iväg min bror att hämta en låda öl hos en god vän.
Rikard kom med lådan och jag sa till pappa nu du finns det öl så nu slipper du fundera över det. En hel låda så nu behöver du inte fundera på det mer. Jag fråga om han ville ha en öl, det ville han mer än gärna.
Jag tänkte jag tar en chansning, jag toh en öl öppna den slog ur halva fyllde upp med vatten och slog på lite öl uppe på så det skumma lite och gav pappa. Han drack den och sa mmmm gött. Han var super nöjd och märkte ingen skillnad, kände mig lite dum. Men jag fortsatt så hela kvällen, visste ju det att pappa kan inte öppna burken själv så det var lugnt. Men det känndes dumt att lura pappa, men det var ju för en god sak. Med detta kunde pappa vara med han kunde hålla i sin öl och känna samma gemenskap som oss andra.
Så med detta blev det en hel lyckad kväll pappa var med hela tiden och skratta och log.
Alla var med hela kvällen och skoja och skratta, vi plocka upp burarna redan vid 1 på natten då jag skulle upp och jobba dan efter. Men det blev en fin fångst på 15 burar, 359 kräftor som vi åt och njöt av senare dagen efter.
Smaka riktigt fint, tog hem ett 40 tal och fryste in som vi tänkte äta på vårann 2 års dag. Min sambo och jag, Therese bästa tjejen i världen. Eller ja för mig älskar henne mer än allt, hon står och stödjer mig när jag rasar.
Hade det inte vart för henne hade jag säkerligen fallit längre och landat hårdare. Hade det inte varit för henne vet jag inte om jag orkat stå längre. Jag älskar henne för att hon är hon och för att hon finns där som ett litet stöd mitt i det jobbiga.
Ja det blev en lycka kräft fiske tur till mitt i livet med hela familjen samlad.
Kan det bli en till??
tror inte det!!
Blir det inte så.
Kommer han vara sjukt saknad nästa år min far, min älskade pappa!!
En tår faller på min kind, jag försöker förbereda mig på att allt vi gör kan vara sista gången.
Men jag vet att den dagen han inte kan vara med längre kommer såren rivas upp igen.
För jag kommer aldrig någonsin kunna bli förbered på det.
Pappa
Du saknas mig!!
Förbannade alzheimers!!!!
Medicin avslut!!
Snart ska vi plocka bort pappas medicin!
Därför har jag inte orkat leva på ett tag!
Vi ska ta bort den för den funkar inte!
När vi tar bort den försvinner allt hopp!!!!
Varför vi ska ta bort den kanske du undrar, jo för om den inte funkar så skadar den dom inre organen.
Pappa kommer ju inte kunna beskriva att han har ont i framtiden eller vart han har ont.
Min pappa min älskade pappa du försvinner allt mer ur mitt liv, det gör ont i mig allt mer.
Jag är utmattad av all smärta jag orkar knappt känna efter längre, smärtan har blivit en vardag så jag nästan glömt bort hur den känns. Jag funderar i bland hur jag reagerat i vissa situationer om jag inte redan haft all denna smärta i mig. Hade jag kännt mer eller mindre då?? Hade jag kännt mer av sveken eller lögnerna som passerar i mitt liv lite då och då, eller hade jag kännt precis lika? Inga frågor jag kan besvara i afall.
Det enda jag vet är att en sak är beständig!!!
Min kärlek till min pappa, den oändligt stora kärleken till min pappa.
Därför har jag inte orkat leva på ett tag!
Vi ska ta bort den för den funkar inte!
När vi tar bort den försvinner allt hopp!!!!
Varför vi ska ta bort den kanske du undrar, jo för om den inte funkar så skadar den dom inre organen.
Pappa kommer ju inte kunna beskriva att han har ont i framtiden eller vart han har ont.
Min pappa min älskade pappa du försvinner allt mer ur mitt liv, det gör ont i mig allt mer.
Jag är utmattad av all smärta jag orkar knappt känna efter längre, smärtan har blivit en vardag så jag nästan glömt bort hur den känns. Jag funderar i bland hur jag reagerat i vissa situationer om jag inte redan haft all denna smärta i mig. Hade jag kännt mer eller mindre då?? Hade jag kännt mer av sveken eller lögnerna som passerar i mitt liv lite då och då, eller hade jag kännt precis lika? Inga frågor jag kan besvara i afall.
Det enda jag vet är att en sak är beständig!!!
Min kärlek till min pappa, den oändligt stora kärleken till min pappa.
Sommar ledigt!
Ja nu har snart hela den underbara sommaren passerat, det har vart mycket sol med nöjen och glädje. Som det säkert märkts i min blogg har även jag försökt tagit lite ledigt från alla mina känslor och andra saker som händer runt om i mitt liv. Men det är ju så att man aldrig kan stänga av sina känslor, för om man inte kan känna så kan man inte leva.
Livet! Det är väll det som är tanken att va ska vara här och leva, annars finns väll ingen mening?
Mycket händer under dessa sommar månader, jag ser hur pappa bara blir sämre och sämre. Vi har sökt assistans men pappa kan ju kliva ur sängen själv än så länge så inte får vi det heller. Man får bara inte vara under 65 och drabbas av en hjärnsjukdom. Och om man blir drabbad av en hjärn sjukdom så ska man bli en så jobbig parrasit på sina anhöriga så dom nästan kastar ut en innan man får hjälp. Jag ser hur mamma kämpar varje dag för att orka med, men så länge han kan tugga maten själv så ICKE!!!
Jag fördömer det svenska sättet att behandla dom som drabbas av detta, skulle det hända mig.
Om jag får pappas sjukdom så finns det bara en sak, repet i taket på försäkrings kassan!!
Dom ska få ett bub skap värre än nåt dom nånsin skådat om jag får denna hemska sjukdom.
Kanske dom skulle få upp ögona då och inse viken hemsk sitts anhöriga och drabbade sitter i.
Varför ska det behöva gå så långt?
Jag orkar knappt åka hem till pappa längre, det gör bara ont. Om pappa fick hjälp så jag visste att pappa var glad jämt när jag kom dit skulle allt bli så mycket lättare. Sverige byråkratiska jävla skit land!!!
Kanske man skulle lägga om sitt liv och bli politiker, det kanske är enda sättet att påverka denna fråga.
Livet! Det är väll det som är tanken att va ska vara här och leva, annars finns väll ingen mening?
Mycket händer under dessa sommar månader, jag ser hur pappa bara blir sämre och sämre. Vi har sökt assistans men pappa kan ju kliva ur sängen själv än så länge så inte får vi det heller. Man får bara inte vara under 65 och drabbas av en hjärnsjukdom. Och om man blir drabbad av en hjärn sjukdom så ska man bli en så jobbig parrasit på sina anhöriga så dom nästan kastar ut en innan man får hjälp. Jag ser hur mamma kämpar varje dag för att orka med, men så länge han kan tugga maten själv så ICKE!!!
Jag fördömer det svenska sättet att behandla dom som drabbas av detta, skulle det hända mig.
Om jag får pappas sjukdom så finns det bara en sak, repet i taket på försäkrings kassan!!
Dom ska få ett bub skap värre än nåt dom nånsin skådat om jag får denna hemska sjukdom.
Kanske dom skulle få upp ögona då och inse viken hemsk sitts anhöriga och drabbade sitter i.
Varför ska det behöva gå så långt?
Jag orkar knappt åka hem till pappa längre, det gör bara ont. Om pappa fick hjälp så jag visste att pappa var glad jämt när jag kom dit skulle allt bli så mycket lättare. Sverige byråkratiska jävla skit land!!!
Kanske man skulle lägga om sitt liv och bli politiker, det kanske är enda sättet att påverka denna fråga.
