mlesliek

Kräft fiske!!!
Vilket härligt sätt att träffas och umgås på, först på kvällen när alla är med. Barn som vuxna metar mört och sätter burar, när barnen sen lagt sig kan det bli nån öl runt brasan. Man skojar, skrattar och små ljuger om vart annat. Man känner hur sen sommar vinden smeker kinderna och en lagomt kylig bris. Livet känns inget annat än super härligt, alla är glada och livet ligger för ens fötter. Alla är samlade mamma,pappa,rikard,ida och jag med familj och vänner tror vi var samalagt ungefär 20 pers på vårann underbara udde. Pappa såg lycklig ut, jag kom dit först av alla med johan min sambos bror. Vart på jag insåg att inga mört var metad alls, så vi gick ut och meta jag pappa och johan. Meta en så enkel sak kan verkligen bli den svåraste uppgift för nån med alzheimers. Jag metade med pappa och johan hade ett eget spö, pappa kämpa på och vi skratta. Det är verkligen skönt att pappa alltid varit en skämtsam människa för han har det fortfarande kvar. Han försökte kasta ut flötet vilket aldrig gick super bra, jag satt på deg åt han och var liv rädd för att han skulle få för sig att rycka till med spöt så jag skulle bli själva betet. Johan fick ducka för reven om vart annat ja du förstår problematiken med vassa krokar och en vimsig person som inte riktigt visste vilket flöte som var hans. Men efter mycket krångel så lyckades pappa få en mört vilket jag tyckte var super kul. Men jag börja känna hur mitt tålamod började ge sig, man känner hur alla krafter sugs ur en. Min själ blir orolig och det skär i mitt bröst, pappa har ju kunnat detta sen han var liten grabb. Men nu funkar ingenting, det spelar ingen roll hur mycket jag förbereder mig. Var enda gång jag ser försämringar river denna sjukdom upp mils djupa sår som aldrig läker som det känns, jag hinner lagomt få lite skorv på dom. Tills jag ser ännu en försämring och med det blir såren allt djupare. Jag har insett att dessa sår inte kommer börja läka förrens den dagen då pappa inte finns bland oss längre.
Regnet kom som en befrielse, då fick vi en anledning att gå in och dricka kaffe igen.
Efter ett tag kom resten av familjen, och dom gick och börja meta. Själv hade jag tappat all lust att fiska ville mest åka hem och dra täcket över mig. Men jag bet mig i överläppen och fixa burar istället.
Tog mig en öl och försökte se bortom sjukdomen, den ska inte få besegra mig också.
Pappa kom glidande med en öl i handen och såg super nöjd ut, kul att se att han kan njuta.
Men som vi vet så kan han bara dricka 3 max 4 öl annars blir det för mycket nu mera.
Så när vi hade fiskat kräftor i några timmar så stack pappa, han gick hem.
Mamma följde efter och fråga pappa vad han skulle göra, han svara.
Alla dricker öl men inte jag, han var ja jag vet inte arg eller besviken.
Mamma gav han en öl och pappa vart med direkt igen, problemet är ju att han njuter ju inte av öl längre han sveper den som om det vore den sista någonsin. Mamma berättade detta och jag börja fundera hur detta skulle lösas. Jag skicka iväg min bror att hämta en låda öl hos en god vän.
Rikard kom med lådan och jag sa till pappa nu du finns det öl så nu slipper du fundera över det. En hel låda så nu behöver du inte fundera på det mer. Jag fråga om han ville ha en öl, det ville han mer än gärna.
Jag tänkte jag tar en chansning, jag toh en öl öppna den slog ur halva fyllde upp med vatten och slog på lite öl uppe på så det skumma lite och gav pappa. Han drack den och sa mmmm gött. Han var super nöjd och märkte ingen skillnad, kände mig lite dum. Men jag fortsatt så hela kvällen, visste ju det att pappa kan inte öppna burken själv så det var lugnt. Men det känndes dumt att lura pappa, men det var ju för en god sak. Med detta kunde pappa vara med han kunde hålla i sin öl och känna samma gemenskap som oss andra.
Så med detta blev det en hel lyckad kväll pappa var med hela tiden och skratta och log.
Alla var med hela kvällen och skoja och skratta, vi plocka upp burarna redan vid 1 på natten då jag skulle upp och jobba dan efter. Men det blev en fin fångst på 15 burar, 359 kräftor som vi åt och njöt av senare dagen efter.
Smaka riktigt fint, tog hem ett 40 tal och fryste in som vi tänkte äta på vårann 2 års dag. Min sambo och jag, Therese bästa tjejen i världen. Eller ja för mig älskar henne mer än allt, hon står och stödjer mig när jag rasar.
Hade det inte vart för henne hade jag säkerligen fallit längre och landat hårdare. Hade det inte varit för henne vet jag inte om jag orkat stå längre. Jag älskar henne för att hon är hon och för att hon finns där som ett litet stöd mitt i det jobbiga.

Ja det blev en lycka kräft fiske tur till mitt i livet med hela familjen samlad.
Kan det bli en till??
tror inte det!!
Blir det inte så.
Kommer han vara sjukt saknad nästa år min far, min älskade pappa!!
En tår faller på min kind, jag försöker förbereda mig på att allt vi gör kan vara sista gången.
Men jag vet att den dagen han inte kan vara med längre kommer såren rivas upp igen.
För jag kommer aldrig någonsin kunna bli förbered på det.
Pappa
Du saknas mig!!

Förbannade alzheimers!!!!