mlesliek

Ja nu har en dag gått och jag ska försöka mig på att skriva lite till. Men vart var jag nu, jo jag skrev lite om mina syskon men inget om min mor. Min mamma min älskade kära mor, hur har du kunnat bli så stark. Jag är så imponerad av att hon orkar med allt på det viset hon gör. Den enda anledning jag kan tänka mig att hon älskar min far mer än nått annat i hela världen. Men jag funderar ofta hur kan man älska nån som inte finns där längre , fysiskt ja men psykist nej. Det är nog det som är jobbigast med denna sjukdom att människan finns där men ändå inte. Jag själv önskar mig själv hellre ett väldigt kort liv, än ett liv med denna sjukdom. Och som jag förstått det så vet man inte riktigt om den är ärftlig eller ej. Det är ju också en tanke som vi som unga anhöriga måste brottas med i vardagen. Jag berättade för min bror idag att jag försöker mig på att blogga lite. Kan inte riktigt avgöra vad han tyckte om det. Alla har vi ju våra sätt att sörja eller bearbeta sorgen och kärleken, kärleken till min far ja den är ofantligt stor. Gud vad jag saknar han vi gjorde så mycket ihop hela tiden. Han har ju lärt mig så mycket, allt nästan och nu måste jag visa han hur man gör. Känslan av att stå och laga nått fixa med grejer när han är med, smärta massor massor med smärta. Han har ju lärt mig det jag gör och nu är det som att ha med sig en liten grabb på max 12 år. Som inte kan nånting i vissa lägen, min stöttepelare i livet. Jag vet inte hur jag ska kunna skriva på för vis, tror inte det går. Det enda jag kan säga är Pappa jag älskar dig, Pappa jag saknar dig, Pappa du fattas mig. Livet kommer aldrig bli det samma igen.


Hej igen jag blev tvungen att se på lite tv innan jag kunde fortsätta, kan inte fatta att det är så jobbigt.

Tänkte att jag skulle försöka berätta om min pappa innan sjukdomen. Försöka minnas alltså,att minnas är nog det jobbigaste som finns i detta läge men jag ska göra ett försök. Så ni får veta lite om hur min far var under min uppväxt och hur jag har sett på han.
Ja som alla vet och som alla tror så växte ju jag upp med tron om att min pappa var bäst och starkast i hela världen. Och jag vill fortfarande tro att han var det, så där riktigt pippi långstrump stark. Men nått jag vet att han var är att, han var så otroligt kärleksfull. Han älskade alla, tog emot alla nya människor med öppna armar. Jag tror inte det gick att tycka illa om han. Främlings fientlighet fanns inte i min uppväxt min pappa acceptera alla för vad dom var. Av det så har ju inte jag nått hat i mitt hjärta heller han har ju format mig under min uppväxt. Han var hjälpsam ringde nån och ville ha hjälp kunde han släppa allt och dra iväg för att hjälpa, medans min mor stod och svor över att han kunde ju göra nått hemma istället. När jag var 6-8 år så hjälpte han sin kompis att skruva mycket, folkrace var grejen. Och jag älskade att följa med på tävlingarna där bak i depån. Han har jobbat hela sitt liv på ABB ända tills domen kom om sjukdomen. Kommer så väl ihåg när man åkte dit och hälsa på, man kunde lyssna sig till vart han var. Antingen hörde man hans skratt högt och tydligt eller så hörde man han vissla, han visslade alltid på en melodi som jag inte kan minnas längre. Man kan säga att han förmodligen var den mest positiva människa jag någonsin kommer att träffa. Glad jämt hela tiden, nöjd med tillvaron nöjd med livet han spred glädje vart än han kom.

Ja jag vet inte men när jag läser detta själv så känns det som en klyscha. Men faktum är att min far var glad, kärleks full, skämtsam, hjälpsam en stor stor solstråle som gav mig många glada stunder.
Och jag saknar den glada härliga människa han var.
Livet känns orättvist ibland, men ändå önskar jag verkligen inte att nån annan fått det istället.
Ja nu börjar huvut dunka och jag är helt slut av all smärta.
På återseende.
Mattias