mlesliek

Hej igen nu ska jag berätta lite om mina syskon och hur jag tror dom känner och lite hur jag ser på hur dom reagerar, på allt med vårann far.Jag tänkte börja med min syster som jag berättat tidigare så är ju jag äldst sen kommer min syster.
Hon är idag 26 år men blir 27 i oktober, hon bor i hus i ludvika med sin sambo och 2 barn med den tredje på väg. Hon jobbar som sim övervakare/simlärare på stans badhus tillsammans med vårann mor. Min syster ja för mig känns det som hon har väldigt svårt att ta detta som händer till sig. Det känns som hon gärna skjuter det fram för sig och låter bli att tänka på det. Visst det kan säkert vara skönt just nu men hur blir det sen då?? När hon plötsligt kommer upptäcka smärtan som jag känner hela tiden, blir den värre för henne då? Jag förstår henne också hon har ju sina barn att ta hand om och ge kärlek. Men nog tycker jag att hon borde bearbeta pappas sjukdom lite mer redan nu, om inte för sin egen skull. Så för oss andra vi behöver varandra nu jag behöver min syster minst lika mycket som min mamma och min bror.


Min bror då ja där har vi en kille som har svårt, väldigt svårt inte bara det här med pappa. Utan att utrycka sin sorg och sin kärlek till vårann far. Gud vad jag önskar att han kunde lära sig att det inte är fel att gråta utan bara helt rätt. Är man ledsen får man gråta hur mycket som helst. När vi fick diagnosen om våran far att han hade ahlzimers så hade vi ett familje möte där vi alla 5 satt och prata. Och alla satt vi och stört grät och prata alla utom min bror. Han satt tyst där på köks stolen och bara titta i bordet, han var helt frånvarande. Men jag såg på han att hans smärta var minst lika stor som min. Om inte större, ibland undrar jag om han överhuvudtaget minns pappa som han var. Jag menar han var ju så ung när pappa började förändras. Och om jag går tillbaka till mig själv och tänker på hur det hade kännts att inte få nån vuxen tid med pappa. Jag får lite panik av den tanken. Min bror är i grunden en genom snäll kille han med precis som pappa.
Han vill alla väl, men jag tror han glömmer bort sig själv. Jag tror att hans sätt att bearbeta sorgen och smärtan är att finnas där för pappa. Skjutsa pappa om pappa vill ha skjuts, städa garage, dricka kaffe, hålla på att fixa på gården. Men det kan ju inte alltid funka han måste ju tänka på sig själv också. Han måste ta tag i sitt liv för att komma vidare. skaffa jobb och en hobby en bra och rolig hobby som han trivs med. 


Ja jag har lite svårt för att skriva om mina syskon. Det enda jag kan säga är att jag älskar dom och att jag inte skulle klara mig utan dom. Jag behöver dom för att ta mig genom det här, jag hoppas dom behöver mig också. Jag har precis som dom på ett eller annat sätt försökt skjutit det fram för mig, eller på ett eller annat sätt försökt hjälpa pappa. Men jag mådde så dåligt och det gjorde så ont, att jag kom fram till att jag måste leva mitt liv precis som förut men ändå göra allt för att lära mig att leva med sorgen.  Jag går därför på anhörighets möten med min mamma. Hehe kändes lite märkligt första gången, där satt ett gäng tanter. Den större delen av dom var över 65, så jag drog ner medelåldern en del. Men trots min tro om att det inte skulle göra nån större skillnad. Så upptäckte jag ganska snabbt saker som jag mådde dåligt över, tillfällen då jag saknar min pappa mer än annars. Jag kom fram till varför jag ibland kunde vara så irriterad och arg.
Jag började äntligen sörga och lära mig leva med sorgen på ett bra sätt. Så om du/ni har en anhörighets grupp i eran närhet gå på den. Det hjälper! Jag gick dit med misstro och satt där med gråten i halsen och tårar på min kind, men jag gick där ifrån med ett lättat hjärta. Mitt hjärta hade inte vart så lätt på hundra år kändes det som.
Jag vill bara passa på att tacka tanterna på anhörighets gruppen i borlänge ni är bäst:)
Jag kan aldrig tacka er nog mycket, tack för allt