mlesliek

Ja det är nog det viktigaste för oss som har en nära anhörig eller förälder med denna sjukdom.
Att få ventilera sina tankar och prata av sig med nån som förstår. Om man har svårt för att prata hur gör man då, brukar jag fundera. Jag själv har ju väldigt lätt för att prata med folk och berätta om vad som händer. Men att berätta gör inte att jag bearbetar mina känslor. Nej för att bearbeta mina känslor måste man ha nåt att luta sig emot, nån som lyssnar och förstår dina innersta känslor. För mig tog det lång tid innan jag hitta nån som jag verkligen kunde prata med. Nån som verkligen lyssnade på mina innersta tankar, innan jag hade det så sökte jag hjälp på annat vis. Jag följde med min mor till en anhörighets grupp i Borlänge, där det satt ett gäng kvinnor som antingen redan upplevt hela proceduren eller som också var mitt uppe i det. När jag gick dit kändes det som att det kunde vara bort kastad tid, men samtidigt så kände jag att jag provar vad som helst bara jag får börja bearbeta allt. Ja så kom vi in där jag och min mamma och jag vart varmt mottagen, sen började dom prata en efter en hur dom hade det hemma och hur det var med deras nära anhörig. Och allt eftersom en efter en prata kände jag hur det börja brista i mitt hjärta. Minnen dök upp jag började minnas varför jag saknade min pappa så mycket, efter ett tag kände jag hur min första tår börja rinna ner för min kind och sen kunde jag inte hålla mig längre. Jag berättade för dessa kvinnor hur jag saknade min pappa och grät samtidigt och på nåt konstigt sätt förstod dom mig, smärtan som jag kände just då var större än nånsin förr. Jag kände känslan av att bara resa mig upp gå ut genom dörren och aldrig komma tebax, men dom förstod mig så bra så jag ville samtidigt aldrig lämna det rummet. Jag ville sitta där och prata lyssna och lära mig, för allt dom sa stämmde så bra. Så när mötet väl var över så gick jag ut där ifrån med min mor och kände en sån lättnad inom bords. Gången efter när jag träffade min far så kunde jag krama han utan att det smärtade i hela min kropp. Jag kunde börja le åt han sätt att vara, jag kunde ge mer av mig själv till han helt enkelt. Det var den bästa känslan på hur längesen som helst, och allt tack vare kvinnorna på anhörighets gruppen ni är kanon:)


Ja sen har ju jag turen att ha min familj men det har kännts lite som att mina syskon inte riktigt vet vad dom ska ta sig till med det hela, men jag försöker stötta dom så mycket det går hela tiden. Men sen har jag turen att ha en flickvän som är bäst i hela världen. Hon kan ju inte riktigt förstå mina känslor det förstår jag. Men hon försöker det ska gudarna veta hon försöker verkligen, I bland brukar jag fundera över vad jag gjort för gott för att förtjäna en sån underbar person i mitt liv. Men jag kan inte komma på vad jag gjort eller varför hon vill vara med mig, så jag försöker så gott jag kan att göra henne lycklig. Jag skulle inte klara av att bo och leva annars om jag inte hade henne att krypa ner i soffan och hålla om. Att krypa ner i soffan och hålla om henne innebär för mig att alla mina problem i världen försvinner för en stund, så jag kan ladda mina batterin. När jag är ledsen så håller hon om mig och viskar i mitt öra att hon älskar mig och det är det bästa jag vet. Hon säger aldrig att hon förstår mig eller vet vad jag går igenom, hon förstår själv att hon aldrig kan veta det. Det tycker jag är så skönt, hon säger bara att hon tycker att det lilla hon sett. Gör att hon tycker det är jobbigt, nej gud vilken tur jag har som fått henne. Många många andra som frågar hur det är med min pappa dom säger en massa som dom inte vet ett skit om. (ursäkta utrycket) Men det känns verkligen så i bland, men det är helt klart svårt för dom också att försöka säga dom rätta sakerna. Dom försöker förstå eller dom säger att dom förstår, det kräver jag inte av nån.

Ingen kan förstå om dom inte befinner sig mitt uppe i det själva.
Men det är inget krav heller, om man inte har det nära kan man aldrig förstå smärtan ilskan och sorgen.