Glädjen blir sorg.
Hej igen det tar tid för mig att skriva i denna blogg, det tar så mycket energi av mig att skriva om alla dessa känslor.
Det jag tänkte skriva om nu är en känsla jag fick idag när jag var och kika lite på mina jakt marker.
Det är nämligen så att jag började jaga med min pappa när jag var 8 år, vi var i skogen så ofta vi kunde.
Vi upplevde så mycket glädje där eller jag gjorde det vad jag minns, såg så mycket upp till min pappa när vi var i skogen.
Vi var inte bara där och jaga vi var där och byggde pass och plocka svamp jag var med på alla möten ute i jakt stugan.
Och idag när jag var upp på berget såg jag passet, the pass kan man säga. Korv kiosken som det även kallas i folkmun, jag och min pappa och hans kamrat byggde det tillsammans. Anledningen till at det kallas korv kiosken är att min pappa jobbade på abb i ludvika och fick ibland ta hem överblivet virke från packlådor. Tryck impregnerat sådant, så vi byggde passet av sånt så det skulle hålla i 25år så vi skulle ha det där bra passet kvar. Vi kångkade och bar det där förbenade virket upp på den där kullen, jag kommer riktigt ihåg hur tungt det var. Jag var väll en så där 10-12 år nånstans och du kan ju tänka dig hur tung en sj-pall är för en grabb i den åldern, men nog bar jag vi skulle ju jaga älg där. Så efter en dags slit så stod passet klart, såg ut som en mindre stuga där mitt i skogen. Så när det äntligen var dags för älgjakt så skrattade jakt gubbarna åt oss och det kallades genast korvkiosken. Passet stod så till att vi hade ett fall på 300 meter framför oss längst upp på ett berg så det blåste nått så fruktans värt. Och när det regnade så kom regnet i sidled aldrig upp ifrån. Men där satt jag och min far i många år tillsammans och jaga älg hela veckor satt vi där. Kommer ihåg en gång när det blåste så mycket så passet nästan välte när vi satt i det, det liksom tippade upp och slog ner igen om vart annat. Sen kommer jag ihåg hur det regnade så hemskt och blåste små spik i luften en onsdag. Pappa han hade tröttnat mitt på dagen där vi 2 eller så. Vart på han kom på den brilljanta iden, och sa Mattias vi lockar på dom. Vart på jag svarade med väldigt låg röst hur då du kan ju inte locka heller, när man sitter i skogen så viskar man det tystaste man kan för att inte skrämma älgarna. Vart på han svarar nej jag ropar väll på dom, då svara jag vad blåst du är det kan du ju inte göra. Vart på min pappa reser sig upp och ropar högt , KOSSERA KOSSERA KOSSERA. Så där som dom ropa på korna förr, jag vart så förbannad på han jag skällde ut pappa. Klev ur passet gick ner till bilen satt mig i bilen och svor för mig själv. När jag väl lugnat ner mig så sliter min pappa upp bil dörren och säger med hög röst, MATTIAS JAG HAR SKJUTIT SISTA KALVEN. Vart på jag svara ÄH du är ju dum i huvu, men han sa men det är säkert den ligger ute på falle vid den stora granen. Gå upp får du se jag måste åka till Kurt. Så jag gick väll upp och kolla och tankarna snurra i huvu och jag kommer ihåg min tanke om att jag aldrig mer skulle bli med han ut om han lurade mig. Men visst kalven låg där och jag missade alltihop. Jag sitter och ler för mig själv när jag tänker på det här. När jag tänker på all glädje vi hade tillsammans där i skogen min pappa och jag.
Men den glädjen har ju nu förvandlats till en del av min sorg även om jag kan skratta åt det minnet när jag tänker på det. Så känner jag en sjuk saknad när jag är där i skogen idag ensam, helt ensam utan min pappa. Min jaktkamrat min pappa mitt allt i skogen. I dag när jag såg passet skrattade jag först sen började jag gråta, gråta för att tanken slog mig att jag aldrig kommer få ha han med mig på samma vis igen. Jag kommer aldrig få känna den glädjen med han igen. Vi gjorde ett försök eller jag tog med han till skogen i höstas bara för att han skulle få komma ut lite. Det gick väll så där han hittar ju inte så bra längre han fäljde mest vägen, man kan säga att han var ute och gick med hundarna medans jag satt på pass ett tag. För mig var det smärtsamt att se. Men han tyckte det var jätte kul att få komma ut med mig. Min mor sa att han pratat om det i flera dagar efter åt. Men den dagen har jag gråtit åt så mycket jag, men jag gjorde ju hans dag.
Det som känns värst för mig är att ett av mina största intressen ska göra ont. Göra ont varje gång jag utför den, varför ska det vara så. Jag har funderat mycket på det, vad jag har kommit fram till är att jag klarar inte av att leva med tanken om hur pappa var förut hela tiden. Jag får leva med pappa som han är nu, minnas det får jag göra den dagen det är dags att sörga på riktigt. Jag får leva med pappa idag varje dag som han är nån jag inte riktigt känner även om jag älskar han hur mycket som helst. Jag får försöka göra hans dag just idag även om han inte minns den i morgon, men gör jag han glad idag kanske men bara kanske han mår lite bättre innombords i morgon. Jag menar han mår ju inte bättre av att jag minns han. Han mår nog bäst av att jag älskar han idag och inte för att jag älskade han igår eller för tre år sen.
Jag vet att det är svårt men jag ska göra mitt bästa.
Så här ser ett av mina starkaste minnen ut med min far och mycket tårar har det minnet bildat för mig.
Du kanske har ett annat starkt minne av din Mor/Far eller annan anhörig som blivit drabbad.
Snälla skriv till mig och berätta.
på mail
[email protected]
Det jag tänkte skriva om nu är en känsla jag fick idag när jag var och kika lite på mina jakt marker.
Det är nämligen så att jag började jaga med min pappa när jag var 8 år, vi var i skogen så ofta vi kunde.
Vi upplevde så mycket glädje där eller jag gjorde det vad jag minns, såg så mycket upp till min pappa när vi var i skogen.
Vi var inte bara där och jaga vi var där och byggde pass och plocka svamp jag var med på alla möten ute i jakt stugan.
Och idag när jag var upp på berget såg jag passet, the pass kan man säga. Korv kiosken som det även kallas i folkmun, jag och min pappa och hans kamrat byggde det tillsammans. Anledningen till at det kallas korv kiosken är att min pappa jobbade på abb i ludvika och fick ibland ta hem överblivet virke från packlådor. Tryck impregnerat sådant, så vi byggde passet av sånt så det skulle hålla i 25år så vi skulle ha det där bra passet kvar. Vi kångkade och bar det där förbenade virket upp på den där kullen, jag kommer riktigt ihåg hur tungt det var. Jag var väll en så där 10-12 år nånstans och du kan ju tänka dig hur tung en sj-pall är för en grabb i den åldern, men nog bar jag vi skulle ju jaga älg där. Så efter en dags slit så stod passet klart, såg ut som en mindre stuga där mitt i skogen. Så när det äntligen var dags för älgjakt så skrattade jakt gubbarna åt oss och det kallades genast korvkiosken. Passet stod så till att vi hade ett fall på 300 meter framför oss längst upp på ett berg så det blåste nått så fruktans värt. Och när det regnade så kom regnet i sidled aldrig upp ifrån. Men där satt jag och min far i många år tillsammans och jaga älg hela veckor satt vi där. Kommer ihåg en gång när det blåste så mycket så passet nästan välte när vi satt i det, det liksom tippade upp och slog ner igen om vart annat. Sen kommer jag ihåg hur det regnade så hemskt och blåste små spik i luften en onsdag. Pappa han hade tröttnat mitt på dagen där vi 2 eller så. Vart på han kom på den brilljanta iden, och sa Mattias vi lockar på dom. Vart på jag svarade med väldigt låg röst hur då du kan ju inte locka heller, när man sitter i skogen så viskar man det tystaste man kan för att inte skrämma älgarna. Vart på han svarar nej jag ropar väll på dom, då svara jag vad blåst du är det kan du ju inte göra. Vart på min pappa reser sig upp och ropar högt , KOSSERA KOSSERA KOSSERA. Så där som dom ropa på korna förr, jag vart så förbannad på han jag skällde ut pappa. Klev ur passet gick ner till bilen satt mig i bilen och svor för mig själv. När jag väl lugnat ner mig så sliter min pappa upp bil dörren och säger med hög röst, MATTIAS JAG HAR SKJUTIT SISTA KALVEN. Vart på jag svara ÄH du är ju dum i huvu, men han sa men det är säkert den ligger ute på falle vid den stora granen. Gå upp får du se jag måste åka till Kurt. Så jag gick väll upp och kolla och tankarna snurra i huvu och jag kommer ihåg min tanke om att jag aldrig mer skulle bli med han ut om han lurade mig. Men visst kalven låg där och jag missade alltihop. Jag sitter och ler för mig själv när jag tänker på det här. När jag tänker på all glädje vi hade tillsammans där i skogen min pappa och jag.
Men den glädjen har ju nu förvandlats till en del av min sorg även om jag kan skratta åt det minnet när jag tänker på det. Så känner jag en sjuk saknad när jag är där i skogen idag ensam, helt ensam utan min pappa. Min jaktkamrat min pappa mitt allt i skogen. I dag när jag såg passet skrattade jag först sen började jag gråta, gråta för att tanken slog mig att jag aldrig kommer få ha han med mig på samma vis igen. Jag kommer aldrig få känna den glädjen med han igen. Vi gjorde ett försök eller jag tog med han till skogen i höstas bara för att han skulle få komma ut lite. Det gick väll så där han hittar ju inte så bra längre han fäljde mest vägen, man kan säga att han var ute och gick med hundarna medans jag satt på pass ett tag. För mig var det smärtsamt att se. Men han tyckte det var jätte kul att få komma ut med mig. Min mor sa att han pratat om det i flera dagar efter åt. Men den dagen har jag gråtit åt så mycket jag, men jag gjorde ju hans dag.
Det som känns värst för mig är att ett av mina största intressen ska göra ont. Göra ont varje gång jag utför den, varför ska det vara så. Jag har funderat mycket på det, vad jag har kommit fram till är att jag klarar inte av att leva med tanken om hur pappa var förut hela tiden. Jag får leva med pappa som han är nu, minnas det får jag göra den dagen det är dags att sörga på riktigt. Jag får leva med pappa idag varje dag som han är nån jag inte riktigt känner även om jag älskar han hur mycket som helst. Jag får försöka göra hans dag just idag även om han inte minns den i morgon, men gör jag han glad idag kanske men bara kanske han mår lite bättre innombords i morgon. Jag menar han mår ju inte bättre av att jag minns han. Han mår nog bäst av att jag älskar han idag och inte för att jag älskade han igår eller för tre år sen.
Jag vet att det är svårt men jag ska göra mitt bästa.
Så här ser ett av mina starkaste minnen ut med min far och mycket tårar har det minnet bildat för mig.
Du kanske har ett annat starkt minne av din Mor/Far eller annan anhörig som blivit drabbad.
Snälla skriv till mig och berätta.
på mail
[email protected]
Kommentarer
Postat av: Ann
Hej Mattias.Som jag sa till dig sist på Träffen så tycker jag att du är helt OTROLIG!!! Som delar med dig av hela dig själv på ett så klokt,öppet men ändå naket sätt.Du ska vara enormt stolt över dig själv som gör detta:) Det är nog MÅNGA som är dig evigt tacksam. För jag tror att du skriver för MÅNGA MÅNGA andra som känner precis lika som du!!!!
Ta hand om dig:) Kram
Trackback
