Ett nytt försök
Skrev för några timmar sen om min far och min gammel morfar men nätet hakade upp sig på nått vis och allt försvann. Men ja, 3 dagar med min far vart det med en hel del krångel med bilen. Det som blir så jobbigt när man är med han så pass intensivt, är att han blir lite som en svans som inte hänger med. Man kan säga att han är som ett litet barn som inte vet vad han ska göra. Går precis bakom ryggen på mig och ser mest fundersam ut. Det blir väldigt jobbigt då han är den som skulle ha stöttat mig in i vuxen världen, han som skulle ha gett mig lite tips och råd när allt är svårt. Men nu får man försöka på egen hand med mycket, det är tur jag har mamma i afall. Ja när jag är med min far så blir jag och förstå hur jobbigt mamma har det, genom att ha han som en svans efter sig hela dagarna. Varenda dag! beundrar hennes styrka önskar jag kunde göra mer för henne än vad jag gör. Men jag vet inte riktigt hur jag ska göra. Försöker finnas där för henne, försöker förstå henne men kan nog aldrig göra det riktigt fullt ut.
Jag saknar mamma lika mycket som jag saknar min pappa. Jag saknar mammas livs gnista, hon som alltid vart glad och stark. Nu ser man hur det tär på henne, man kan se hennes smärta. Stackars mamma hon förtjänar mer glädje i sitt liv. Undrar vad jag ska göra för att under lätta allt för henne. Men jag finner inga svar.
Älskar dig mamma hjälp mig att hjälpa dig.
Ja så kommer vi till natten, natten då min gammel morfar hade dött.
Jag tillängnade många tankar åt han då, jag tänkte mycket på vilken förebild han har vart för mig.
Han hade förmodligen ett av dom största hjärtan som finns i denna värld. Jag har aldrig hört att han gjort nått ont åt nån och tror inte heller att han skulle kunnat ha gjort det. Tänkte på saker som han berättat för mig, han var född 1911 så han har ju hunnit med en del. 98år hann han bli! I bland åkte jag hem till han och drack lite kaffe och prata lite med han. Vissa gånger blev det inte mycket sagt men sen var det dom dagarna som han prata om allt. Han berättade tex om när han körde vita bussarna under andra världskriget. Han berättade även om gulsoten när han var liten om hur dom stod på andra sidan muren och kolla hur många som blev begravna under dagen. En tragisk sak som han berättade som det finns lite humor i ändå, var att en av hans bröder vart på körd och dog av gävles enda bil!
Ja han kommer saknas mig han var en stor före bild. Om jag kan bli hälften så bra som han så får jag vara nöjd.
Han hade ett stort hjärta
Han var en enorm person
Han är och kommer alltid vara min förebild
RIP Olle Larsson
Nu har jag läst hela din blogg, tårarna rinner, jag känner med dig ,sussane,ida,rikard och alla runt omkring. Den L jag minns är en glad,bullrig,engagerad och varm människa och de minnena jag har kommer alltid bäras med mig, det finns så mycket jag känner men jag vet att du vet hur jag menar.
Och du Mattias är en så otroligt bra son till din far i det här, jag beundrar dig. MASSA MASSA kramar , mio
Dina ord "älskar dig mamma hjälp mig att hjälpa dig" bevisar väl om något att du brås mycket, mycket på din gammelmorfar!
Att som mor veta att man är älskad så starkt av sina barn... du vet, det bär genom många sorger!
Det här du skriver att din pappa följer med, och följer efter, "som en svans" känner jag mycket väl igen... min man gjorde precis likadant, nästan hela tiden, och allt mer, från det han fick diagnosen.
Ibland kan man bli lite irriterad och frustrerad på det också... men det är mänskligt. Vi blir ju den trygghet och det förkläde som de tappat, och saknar... och det är inte alla gånger så lätt!
Jag beundrar dig för att du skriver... mycket starkt och modigt av dig!
Varm kram...
Tack Mattias, tårarna rinner, det räcker att du finns.... KRAAAAM på dig.
