Drömmen!

Min pappa hade en dröm, en dröm han pratade mycket om under våra turer på sjön och även under våra jakt turer. Jag var i tidiga tonåren när han började prata om sin dröm med mig. Han berätta hur han och mamma skulle ta över huset efter min farmor, att dom skulle renovera huset och att jag och mina syskon skulle få varsin stuga där på gården. Han tyckte att jag skulle köpa huset av han och mamma, jag som trotsig tonåring sa ju som så att. Jag ska aldrig bo i Rämshyttan, villket i vuxen livet blivit min största dröm. Vem vill inte bo i ett vackert landskap med sjö tomt och en stor frihet. Under tiden och åren gick ändrades drömmen lite för han, han tyckte det vore bättre att jag tog över farmors hus och att min syster och bror skulle ha varsin stuga på gården. Han ville att under sommrarna så skulle hela familjen vara samlad. Han pratade om den tiden då vi skulle ha barn alla vi tre. Det kändes helt sjukt för mig, jag skulle ju aldrig i mitt liv skaffa några barn. Pappa förklarade för mig att han visste att jag skulle vilja bo hemma i byn, han berätta att han var lika dan i sina yngre år. Han skulle inte bo där, han skulle inte ha några barn,han skulle vara fri att göra vad han ville. Men sen träffade han min mamma, min mamma som han blev att älska så mycket att han faktiskt kunde tänka sig barn och allt som hör till. Och drömmen om ett hus i Rämshyttan med sjö tomt blev ett faktum för han, när jag var 8 förverkligades den drömmen för min pappa då köpte han och mamma ett hus i Rämshyttan. Han hade lyckats förverkliga sin dröm hus,barn och den kvinnan han älskar!
Han ville dela den drömmen med mig, när jag blev lite äldre började vi drömma tillsammans.
När vi var på sjön så prata vi om hur alla hans barnbarn skulle springa runt där på farmors gård fulla i skratt och lek. Jag sa bara att det fick Ida och Rikard se till för jag skulle då rakt inte ha nån knod.
Han sa att han ville att jag skulle köpa huset, hur vi skulle hjälpa varann. Att vi skulle ut på sjön fiska och ta nån gemensam pilsner. Han berättade för mig hur mycket jag skulle älska och uppskatta mina syskon.
Han sa det att dom kommer du ha med dig hela livet, ni kommer finnas för varann hela livet även när han och mamma var borta. Han berättade hur mycket han saknat sin bror som dog i tidig ålder i en bil olycka.
Hur många gånger han önskat att just hans storebror funnits där och hjälpt han i livet. Min pappa berättade mycket om den kärlek jag och mina syskon skulle känna till varann. Allt lät som en saga!
En saga för bra för att vara sann, skulle verkligen jag och mina syskon sluta bråka. Skulle vi ställa upp på varann och stöta varann oavsett vad. Fanns en sån värld, trodde ju på den tiden att syskon bråk var nåt man alltid skulle få leva med. Och jag skulle jag köpa hus?
Skulle jag nånsin hitta nån, fanns väll ingen som ville ha nån som mig.
Pappa intyga och lova att jag inte skulle ha nåt problem alls att välja min tjej, han sa. Dom kommer slåss om dig!
Jag tyckte han var knäpp, jag med lockigt hår glasögon och ja helt enkelt ful. Men men han fick väll tro det då.
Hus nja eller nej jag ville vara fri och göra allt och bara leka och ha kul i mitt liv.
Men guuuuu så fel jag hade.

Åren går man växer som människa och även tanken med den!
Ju äldre jag blev ju mer kändes den där drömmen som en möjlighet.
Och nu 20 efter att vi flytta in i huset i Rämshyttan så vill jag inget annat.
Min dröm idag är Farmors hus 3 små och tjejen jag älskar och vill dela mitt liv med.
Jag drömmer om hur mina syskon bor i varsinn stuga på sommaren under semestern.
Hur vi står och grillar tillsammans och avnjuter en kall och pratar om nästa grej som ska göras eller som redan hänt. Jag drömmer om hur min bror hjälper mig att renovera, hur syrran njuter av sommar värmen.
Men drömmen med pappa den är borta, pappa får aldrig uppleva alla barn på farmors gård.
Eller jag kanske skrev fel, jag får aldrig uppleva att pappa ser det. För om själen blir fri längre fram i hans liv. Så kommer han finnas där hela tiden med ett stort leende på sina läppar. Men det gör ont i mig att jag inte får se hans lycka när vårann gemensamma dröm går i uppfyllelse.
Vi kommer aldrig kunna ta båten ut och avnjuta den kalla på vårann fiske tur.
Jag kommer aldrig se min pappas leende när han ser mitt första barn.
Allt känns så mörkt när jag känner att jag inte kommer uppleva livet med pappa mer!
Tungt var också det jag fick reda på igår.
Sista steget i pappas alzheimers medecin funkar inte, vi ska ge det till september.
Efter det tas medecinen bort, och där med hoppet. Allt hopp försvinner då för mig och min pappa.
Så jag hoppas  guuu vad jag hoppas att hans piller börjar funka nu!!!!
Jag vill inte detta jag vill att han ska leva länge så frisk som möjligt.
Men det verkar vara slutet som närmar sig med storm steg,VARFÖR???
Efter beskedet grät jag länge, kom hem åkte ut och åkte lite cross och grät jag sluta gråta först när jag kom fram till mina vänner. Skönt att ha vänner i det läget, dom gjorde ´min kväll kanon med vatten skid åkning och fotboll.
På vägen hem igen började mina tårar rinna igen, smärtan blev så stor när jag insåg.
Min pappa kommer aldrig få uppleva mina barn, mina barn kommer aldrig få uppleva deras farfar.
Jag kommer själv klart berätta för mina barn om den kärlek han gav alla.
Vilken underbar människa han var, deras farfar kommer vara dröm farfarn.


Jag kommer sakna min pappa varje dag som går!
Men jag hoppas så att han är med oss den dagen hans dröm är sann.
En massa glada människor på gräset ner mot sjön, en massa ungar släkt och vänner som skrattar och busar.
Jag hoppas jag känner hans närvaro då, att jag nånstans inom mig känner att han finns nära.
Om jag känner av han ska jag visa han hur bra livet blev, och även berätta att jag har han att tacka för allt.
Min pappa en del av min själ!!

Kommentarer
Postat av: Sauhke

Nu gråter jag med dig... vill så gärna finnas där för dig, få dig att må bättre. Vet att ingenting jag säger eller gör kan ändra någonting, men jag önskar att du bara kunde ringa mig och prata av dig... jag finns här... jag lyssnar. Du FÅR må dåligt Mattias... du FÅR gråta ut mot min axel. Jag finns här. Kramar i massor

2010-07-05 @ 18:18:49
Postat av: också ung anhörig!

Hej! Är kille på 19 år, min far är också drabbad. Skulle vara trevligt med lite sporadisk mailkontakt då och då om du vill! Maila mig gärna om du vill!

2010-07-16 @ 16:03:21
Postat av: Leif Johansson

Hej Mattias, jag kom på din artikel när jag letade efter en självdiagnos för alzheimer. Jag börjar nämligen bli orolig för min egen men det är inte därför jag skriver. Jag genomgår nu behandling för toncillcancer. Utredningen är tuff och jag gör mitt bäste för att inte oroa mina anhörig mina 3 barn (2 pojkar och en flicka) är 45, 45, 38. Inte förrän jag läste din artikel förstod jag hur dom mår. Dom har varit på besök så fort ja har sagt att jag orkar. Ofta händer det att jag hör att rösten på dom bryts när vi pratar dom säjer att dom älskar mej och det är inte vanligt i min generation att höra. Sen jag läst din artikel får jag ett annat perspektiv. Hur mycket jag än tyckte om min pappa som gick port för 12 år sen skulle jag aldrig reagerat som du nu gör. Du verkar ha en fantastisk relation med din far och vad jag känner för mina verkar ju vara besvarat. Tack för det vackra du skrivit och tack för insikten jag fick

2010-08-17 @ 22:59:38
URL: http://leifochrose-marie.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0