Jag kommer aldrig glömma!

Jag kommer aldrig glömma ditt skratt, jag kommer aldrig glömma din glädje.
I mitt minne kommer du alltid leva och glädjas med mig, nånstans inom mig vet jag att du alltid kommer vandra med mig genom livet. Du kanske inte finns psykiskt just nu men fysiskt lever du i allra högsta grad!
Den pappa jag hade finns inte längre, men kärleken jag kännt genom hela livet den finns där än.
Jag kommer minnas dig för den du var och inte för den du är, den underbara fantastiska männsika du är.!
Jag minns hur du älskade att skoja och jävlas med mig, när vi gjorde allt tillsammans.
Jag minns hur du fick mig att må när jag mådde som sämst, du fick mig att hoppas på en bättre framtid.
När mobbningen var som värst stötta du mig som mest, du sa alltid att din mening i livet var vi barn!
Du fick mig att känna mig älskad och önskad, du var inte bara min pappa du var min vän!
Jag kommer sakna dig varje gång jag gör allt som vi gjorde tillsammans, men jag kommer fortsätta även om det smärtar ibland. Du hade inte velat se mig ligga i soffan och gråta, du har alltid velat att jag ska göra det bästa jag kan och orkar utan krav. Du har alltid älskat mig oavsett vad, dina kramar fick mig att glömma all skit som jag blev utsatt för under mina barn år. Du gav mig all kärlek nu vill jag ge dig all kärlek tillbaka.
Men jag vet inte hur!!!!
Hur ska jag göra för att du ska förstå?
Om jag bara fick en frisk timme eller en dag så jag kunde berätta för dig.
Men den stunden kommer aldrig komma, det vet jag!
Men jag hoppas att du inom dig kan känna det.
Jag älskar dig pappa, jag önskar att du fanns hos mig!! 

Kommentarer
Postat av: Anna

Hej Mattias

Jag förstår hur jobbigt du har det. Min Mamma är bara 59 år(Jag är 30år) och bor å ett demensboende. Hon har pannlobsdemens.

Hon känner inte igen mej längre. Och jag skulle också ge allt för att få en frisk timmme med henne. Hon har varit sjuk i 6 år.

Det hjälper mej mycket att prata om det jag hoppas du också blir starkare av det. Tycker du är stark som skriver och berättar om ditt liv. Hoppas den dagen kommer då både du och jag kan berätta allt vi skulle vilja ha sagt till våra föräldrar.

Kram på dej /Anna

2010-06-08 @ 19:22:57

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0