Kan hon förstå?
Hon vräker ur sig dom dummaste komentarena gång på gång, sist handlade det om att jag är delaktig i Alzheimerföreningen i dalarnas län. Jag försökte förklara för henne att jag faktiskt får kontakt med andra människor som sitter i samma sitts. Jag försökte få henne att förstå att jag älskar min pappa så mycket så jag inte klarar detta på egen hand. Jag sa till henne att mitt skrivande hjälper mig att få ur mig alla mina känslor, jag sa till henne att även jag hjälper många andra att inte känna sig ensamma genom att jag berättar mina tankar och min smärta.
Svaren jag får från henne är hela tiden under bältet på mig. Hon säger att jag inte kan nåt, hon förklarar för mig att jag som ensam person inte kan hjälpa nån. Hon säger att jag sårar min pappa med att göra det jag gör. Hon får mig att tveka i mitt handlade, jag funderade starkt på att lägga ner hela denna blogg och sluta engagera mig mer. Hon får mina tårar att rinna och en ilska att koka. Jag känner en ilska på hur hon behandlar resten av min familj, hon tror verkligenatt det bara är henne som det gör ont i. Jag sa högt till henne elaka ord jag snabbt ångra, dra åt helvete du är ju helt dum i huvu mig behöver du aldrig träffa igen!
Jag hoppade in i bilen åkte dom 500 meterna som det är till mina föräldrar.
Dom var inte hemma satt och ångra vad jag sagt samtidigt som det känndes så rätt. Varför ska jag överhuvudtaget prata med henne igen när hon bara är så dum. Efter ett tag fick jag svaret, jag ska stå ut med detta för att hon är min farmor och jag älskar henne för den hon är. Även om jag inte klarar av den person hon blir ibland. En sida jag aldrig upplevt hos henne förens pappa blev sjuk.
Sen skrev jag ut dom första fyra inläggen i bloggen och satt ihop och åkte hem till henne.
Sa till henne här är några sidor ur det jag skrivit läs det sen kan du säga att jag inte gör detta för att jag älskar min pappa. Hon kramade om mig och sa vi ska inte vara osams, nej det ska vi inte svarade jag med gråten i halsen. Tårar och ilska som bara ville ut, ville bara berätta för henne hur illa hon gör mig/oss. Men jag lät bli för hon har nog ont ändå, jag krama om henne och åkte.
När jag åkte funderade jag fortfarande på om jag skulle lägga ner allt.
Sen funderade jag på vad min friska pappa skulle ha sagt, även om han inte finns där så kände jag hans svar.
Du ska göra allt du kan Mattias allt du kan för att må bättre och om det innebär att du skriver och är engagerad så ska du göra det. Om min sjukdom och ditt skrivande hjälper andra ännu bättre. Jag älskar dig min son glöm aldrig det. Jag svara högt i min bil, jag älskar dig med pappa och jag saknar dig så sjukt mycket och snyftande fortsatte jag min färd hem.
Nuet är det enda som exicterar glöm aldrig det...
Mattias
Mattias!
Jag har skrivit till dig förr! Tycker du gör helt rätt, starkt av dig med ditt engagemang, det du skriver i bloggen berör så mycket på djupet, samt med Alzheimerföreningen i Dalarna, själv admin i Alzheimerföreningen Lunds forum, men inte så mycket inlägg än, kanske blir. Det handlar ju också om att bry sig om den man älskar, att dela med sig.
Ser att du skriver vidare i din starka och berörande blogg, många varma hälsningar till dig från Peter
Hejsan , jag vill uppmuntra dig att fortsätta för du hjälper, kanske inte hela världen man mig och säkert många fler.
Jag känner ett stort stöd ,trots att jag inte känner dig. Jag har mycket svårt att prata med folk in min omgivning som inte är i samma situation , har väldigt lätt för att stänga och spela dukig storasyster åt mina yngre syskon. Så bara att få höra en människa som befinner sig i samma situation får mig att känna mig mycket mindre ensam. tack !
Hej Mattias. Så otroligt bra gjort av dig att åka tillbaka till din farmor. Ibland är det så svårt att förstå sig på varför människor gör som de gör men att du gick tillbaka visa vilken otroligt fin människa du är. Min mamma har alzheimer, 66 år och är riktigt dålig. Hon hade ett uttryck som hon ofta sa till oss när hon var frisk. Det blir lite konstigt när man direktöversätter från serbiska men det är ungefär i den här stilen:
Tänk på att om andra äter skit så behöver du inte göra detsamma. Jag vet hur himla ont det gör att leva med en förälder som insjuknar och förtvinar från en, och det känns skönt att få läsa om andra i liknande situationer och känna att jag inte är ensammast i hela världen om detta. Har precis själv börjat skriva blogg och det är faktiskt riktigt skönt att få ner det i ord. Man orkar inte alltid prata. Fortsätt Mattias och en stor kram till dig.
Fortsätt att skriv Mattias du verkligen berör! Jag tänker på dig och din familj! Kram
Du berör mig ända in i själen med dina berättelser! Du besitter ett mod som få når upp till och jag beundrar dig för det!
Ett ordspråk på vägen....
"Tårar är heliga. De är inget tecken på svaghet, utan på styrka. De är den förkrossande sorgens och den obeskrivliga kärlekens budbärare."
Washington Irving
Tittar in igen!
Instämmer verkligen med föregående, fortsätt, och skriv Mattias, framför allt fortsätt vara den ödmjuka människan som månar om de dina. Trevlig helg till er alla. Tankar och kramar
Hej Mattias! Du är helt fantastisk! Min man har haft Alzheimers i minst 8 år och under 2010 försämrats snabbt dag för dag. Min räddning för att orka har varit att jag pratat av mig till nära och kära de senaste åren. Idag är han 74 år (13 år äldre än jag) och ganska dålig. Kände mig otroligt ensam när diagnosen var ställd och jag hade massor av frågor. Som du skriver - med kärlek orkar man mycket, mer än man tror. Fortsätt skriva! Säker på att det hjälper många. Många kramar till dig!
