Älgjakten!
I mitt lag jagar vi utan hund, vi sitter på passet från 07.00 till 17.30.
Som man säkert förstår blir det väldigt mycket tid att tänka på det passet, ensam i skogen med minnena som närmaste vän!
Mina tankar blev att ängnas mycket till söndagen innan jakten, då jag var hem till mamma och pappa.
När jag kom dit var pappa inte alls glad, han fråga mig om han kunde bli med ut och jaga.
Ja visst får du det svarade jag, han hoppa upp från stolen och krama mig!
Sen sa jag men du får ju inte ha nån bössa, han satt sig snabbt igen. Han såg frågande ut men samtidigt lite arg.
Jag sa till han att du har ju inte jagat på snart 10 år, du blev ju dålig i bena och gav mig jakt rätten.
Han svara jag har aldrig varit dålig i bena, han kom inte ihåg det. Nästa ord som kom ur hans mun var, jag har ju jagat i alla år. Man inser snabbt att svara emot han bara kan bli problem, så jag sa som så. Pappa du vet att man måste ju skjuta upp för att få jaga älg, det visste han. Sen sa jag och du har ju inte skjutit upp i år eller hur, nej svara han det hade han ju inte. Så jag sa det att då får du ju inte hålla nån bössa på älgjakten heller. Han såg besviken ut när han insåg att så var fallet, men han acceptera det. Så när jag satt på pass under dennavecka blev många och långa tankar till ängnade min älskade pappa. Jag mindes hur vi satt och frös, hur han lurade mig och jävlades med mig hela tiden. Direkt han fick en chans att lura mig skoja med mig ja direkt han fick en möjlighet att skratta så gjorde han det. Å folk skulle bara veta hur arg jag var på han i bland, men när jag tänker tillbaka på det skrattar jag. Jag minndes hur vi byggde passet som senare blev att kallas korv kiosken. Namnet kom från att det faktiskt såg ut som en liten korv kiosk mitt i skogen :)
Längst upp på berget på det största fallet, vi såg 350 meter fram åt och 200 meter åt sidan med skogen i ryggen.
Men fallet är nog 700 meter långt i afall, och tänk dig hur mycket vinden hinner få fart där.
Det blåste rakt genom oss man har frysit så mycket i det passet, regnet kom aldrig upp ifrån där utan från alla sidor. Nån gång kommer jag ihåg hur passet lyfte säkert 3 decimeter från backen i fram kant när vi satt i det, för att det blåste så mycket! När jag satt och tänkte på alla dessa minnen så blandades mitt tysta skratt med tårar.
Samtidigt som jag älskar allt vi upplevt så saknar jag det sjukt mycket. Jakten var min tid! Min tid med pappa min alldelens privata tid med pappa. Det spelade ingen roll att jag frös eller blev arg när han jävlades med mig. För det var bara med mig han var där, ingen annan fick sitta där med pappa utan bara jag!
Med mina fina minnen laddade jag mina batterin denna vecka, jag känner att nu orkar jag med livet bättre igen.
Tänk att min pappa kan få mig att känna mig älskad fortfarande, även fast han inte kan utrycka det längre själv. Så lyckas han genom alla fina minnen han gett mig! Han får mig att förstå att mitt liv har en mening!
Han får mig att känna att jag duger precis som jag är, trots mina små egenheter!
Vem är min pappa? Är han en ängel? Hur kan han lyckas ge mig så mycket från dödens väntsal??
Hur kan han ge mig ett ljus starkare än solen? Då han befinner sig i ett mörker själv??
Blir jag hälften av vad han varit en dag, då ska jag tacka livet för min tid här!!
Älskar dig pappa!!
Ååå va fint du skrivit, jag blev tårögd Respekt!! Kraam
Hej, jo jag kommenterade i din blogg, kunde inte låta bli :-) du skriver så fint om din pappa!
Hej vännen! Har själv upplevt det du går igenom nu. Min pappa var kanske 47-48 år när han fick diagnosen alzheimers. Själv var jag bara barnet, inte ens 10 år. Tyvärr dog han några år senare. Ville bara säga att ta tid på dig med sorgarbetet och ta hand om dig och dina kära. Du är inte ensam, ibland hjälper det att tänka på det! Du skriver väldigt fint och det berör! Fortsätt kämpa och skriva! :D Många varma kramar
Hallåja Mattias. Såg att du skrev på min blogg. Jag vill bara att du ska veta att du faktiskt inspirerade mig att själv börja skriva. När jag mådde riktigt, riktigt dålig och trodde att jag helt skulle gå sönder och inte orkade prata med någon om det så hittade jag din blogg och tänkte att det kanske skulle funka för mig med. Att skriva i stället för att gå till psykolog eller något liknande. Så det gjorde jag och det har varit och är verkligen en fantastisk ventil och ett sätt för mig att bearbeta min sorg över att mamma inte längre är min mamma. Tack för att du finns och tack för fina inlägg! Sköt om dig /Vesna
