Smärta,rädsla och frustration!!
Under mitt liv har det mest vart ett jävla slit, hela grundskolan mobbad.
Den enda som verkligen fick mig att klara av livet då var min pappa, han fick mig att känna mig älskad.
Han gjorde så dagarna inte kändes helt hopplösa. Vi gjorde allt tillsammans, han sa att jag och mina syskon var hans mening med livet. Han stötade mig i allt jag ville göra!
Men vad kan jag göra för han nu??
Sen den dagen han började förändras har jag saknat den kärleken.
Men den verkar aldrig dyka upp i mitt liv igen, varje gång man möter nån som man börjar öppna hjärtat för.
Så stampas det på mig livet är en kamp!!
Men hur ska man kunna älska nån som mig?
Som går runt och är arg hela tiden?
Jag lägger min smärta på fel ställen, men hur ska jag göra kan nån ge mig facit i hur man slutar hata denna sjukdom. Det jag skulle vilja säga är, jag är rädd! Rädd för hur framtiden ser ut, jag känner en sjuk smärta. Över att den enda som älskat mig villkors löst och alltid trott det bästa om mig. Finns inte längre!!
Jag känner en frustration över att, jag kan inget göra mer än att se på!!
Stå brevid och se den jag älskar förtvina sakta sakta....
Hej Mattias
Var i Tällberg idag och lyssnade på dig. Tack för en bra föreläsning, den var känslosam och fin. I bilen hem diskuterades hur vi kan bemöta anhöriga för att få dom orka stå kvar. Hur vi ska stötta anhöriga i deras sorg. Tyvärr tror jag att man ibland tar anhöriga för givet och glömmer bort deras sorg. Det är viktigt det du gör. Fortsätt med det du gör, men glöm inte att ta hand om dig själv med... ♥
Hej Mattias,
Jag känner igen din sorg och frustration. Jag har själv en far som drabbats och han har kunnat bo hemma med min mor fram tills bara för ett par veckor sedan men nu är det ohållbart, min mor orkar inte mer. Jag saknar min pappa något fruktansvärt, finns inte ord som kan beskriva det.
Hej Mattias!
Jag var i Tällberg och lyssnade på Dig i onsdags!
Jag vill tacka Dig för Du delade med Dig och att Du ska veta att Du är en modig kille som Din pappa är oerhört stolt över!
Du berörde mig rakt in i hjärtat och jag kan relatera til min egen pappa som dog för 5 år sedan. Han hade parkinsson i många år och blev också dement.Ta hand om Dig själv och jag tycker Du är en förebild som Dina föräldrar och syskon säkert är jättestolta över!
Kram till Dig
Hej igen Mattias!!
Du kan aldrig sluta hata denna sjukdom tyvärr,det enda du kan göra är å förlika dig med den...du måste tyvärr leva med den bredvid dig hela dit liv har jag förstått nu,försök å lägg din energi på kärleken till dina kära far istället,lägg ingen energi på sjukdomen för då har den vunnit över dig..tillåt aldrig aldrig dig det..jag skrev till dig att du skulle ut i skogen å bara skrika allt va du orka,det gör jag ofta å det hjälper....sköt om dig nu å hör av dig när det blir för jävligt...Många varma kramar Cathrine
Hej Mattias, jag ville bara säga till dig att du verkligen berör mig med det du skriver. Vi fick i somras veta att våran mamma också har denna hemska sjukdom, och hon är bara 54 år gammal... Ibland är livet så grymt orättvist. Men det är härligt att läsa om din kärlek till din far, för oavsett vad som än händer så förändras inte kärleken, och det ger mig hopp. Styrkekramar till dig.
DU är älskad av PAPPA och många fler, om du bara visste vad du gör för mig, det stora stöd och hjälpen du ger, ger mig kraft att orka dag för dag. Älskar dig Mattias.
