Villsna tankar!
Det snurrar i mitt huvu, hur känner dom? Gör det lika ont i min syster som i mig förstår min bror vad som händer på samma sätt som jag gör? Hur orkar mamma, hur känns det längst inne i henne? Är hon så stark som hon vill utgöra sig för att vara eller är det en mur fram för en ledsen själ som gråter hela hela tiden? Varför känner jag mig ensam i detta, det känns inte som mina syskon finns för att stötta mig. Det känns som om mamma tar ut det jobbiga på mig ibland genom att fnäsa av mig. Men jag intalar mig själv varje gång det händer att det är inte mig hon är arg på, men ändå blir jag lika sårad varje gång.
Tårarna fyller mina ögon vrån och det skär i mitt hjärta, sen försöker jag springa där ifrån!
Innan Pappa blev sjuk hade jag inte brytt mig så mycket, blev man osams med mamma eller pappa så hade man ju en liv lina. Men det enda jag har kvar nu är min mamma och jag älskar henne massor och respekterar henne högt!
Min syster hon verkar inte bry sig i nåt!
Men det har hon aldrig gjort i min värld, tror jag kan räkna på mina fingrar på ena handen hur många gånger hon ringt eller hälsat på när jag legat på sjukhuset. Jag funderar om hon någonsin ring och frågat hur jag mår, det vet jag inte om hon gjort. I den vanliga världen så hade det inte varit nån stor deal, men nu känns det hemskt!
Min bror ja han har det jobbigt det ser jag på han, men han släpper inte in mig i sitt liv!
Så det vet jag inte hur jag ska tackla, har försökt på så många sätt. Men som i dom flesta fall när jag försöker får jag kalla handen tillbaka. Kanske jag bara ska sluta bry mig, kanske jag skulle låsa in mig i min egna lilla bubbla och skita i omvärlden. För just nu känns det som om den skiter i mig! Men pappa kan jag inte skita i, han har hjälpt mig så mycket under hela mitt liv! Jag vill hjälpa han så han får det så bra som möjligt, även om jag dör när jag försöker!
Vilsna tankar som dessa är nåt jag lever med nästan varje dag!!!!
Men ändå vet jag att jag är älskad, av mina vänner av min sambo och min pappa!
Men även hur mycket jag försöker att se det positiva, hur mycket jag än sliter med att komma ihåg det goda.
Hur många leenden jag än får, så tar dessa vilsna tankar över!
Men så länge jag själv kan minnas att dom är vilsna, pga allt jobbigt som hänt!
Så finns det ett hopp och så länge jag känner hopp så orkar jag ge av mig själv!
Och inget kräva tillbaka!
En mur framför en ledsen själ, stämmer nog bra, själen trycker sig igenom när jag läser dina avsnitt.
Men tankarna på hur du ställer upp gör att muraen tjocknar igen och jag kan fortsätta vara stark. kram.
Tror jag förstår hur du känner.. trots att jag och mina syskon har väldigt bra kontakt så känner jag mig ändå så vansinnigt ensam. När vi pratar blir det så mycket praktiskt, hur vi ska göra med boende, vad läkaren sa, hur mamma mår, vad pappa gjorde för dumt senast. Det känns som att alla praktiska saker finns där för att man ska orka, orka att inte tänka på det faktum att det numera inte finns några ljusglimtar, och för rädslan att man ska falla samman den dagen då de praktiska sakerna inte längre finns att fokusera på.
Jag tror alltid att man är ensam i sin sorg, oavsett hur många vänner man har och hur nära man står sina syskon. Ens egna känslor kan man aldrig fullt dela och andra kan aldrig riktigt förstå, hur hårt de än försöker.
Ta hand om dig
