mlesliek

Min pappa fyllde just 56!
Jag har tänkt mycket på vad som skulle passa att ge han, vad får han ut mest av?
Jag kunde inte komma på nånting, finns ju inte så mycket han har nån nytta av längre.
Ja förutom kläder då! Men min pappa har aldrig gillat mjuka paket.
Men jag slog ifrån mig tanken och hoppades på att nåt skulle dyka upp efter vägen.
Dagen kom då han fyllde och jag hade fortfarande inget kommit på.
Jag åkte dit lite halft skammet , men tänkte att jag hittar nåt under veckan.
Kom dit och var där ett tag men jag såg på min pappa att han funderade lite.
Nåt rörde sig i hans tankar jag förstod aldrig riktigt vad det var.
Förrens efter fikat när han stod och pekade på fika brödet och mummla när nån annan kom.
Han hoppades helt enkelt att nån mer skulle komma och fira han.
Tanken slet i mitt bröst att ingen mer kanske skulle komma, känner han fortfarande av sin saknad till sina vänner? Han upprepade flera gånger hur andra skulle ha fika. Jag kände ett panik artat tryck i bröstet och ville bara där ifrån, måste hitta nåt att göra. Så jag letade på lite bensin och starta crossen för första gången på säsongen och åkte och rensa mina jobbiga tankar. Jag hoppades så att nån skulle förbarma sig över min älskade far och ta sig dit. Efter ett tag på crossen kände jag min glädje åter komma igen.
Efter det satt jag mig i bilen och åkte där ifrån för att slippa känna nåt mer av det där!



Dagarna gick och skärtorsdagen kom, då skulle jag dit igen och fika och fira pappa med syster och hennes familj.
Jag gick på kupolen i Borlänge i flera dagar kändes det som varje minut vart allt längre.
Varje sekund var som ett hårt slag i mitt bröst, jag kunde inte finna nåt!
Förr hade det vart lätt, jakt eller fiske grejer nån skämt pryl ja vad som helst som man har lite nytta av om det så bara var för ett gott skratt. Men nu fanns ingenting för han har ju inte nytta av nåt längre och för varje minut som gick kände jag mer och mer hur mycket han saknas mig, tyngden i bröstet blev allt värre och värre!
Jag ville efter ett tag bara bli av med den på nåt vis, kanske man skulle skälla ut den sega idioten med kärran framför mig eller ska jag spotta den där idioten i ansiktet bara för att han log konstigt eller var det ens åt mig, ähh skit samma den som kommer ivägen ska få se! Jag kände hur allt bara bubbla i mig, mitt hat emot sjukdomen! Min ilska att pappas öde blev just detta att jag aldrig mer får träffa min riktiga pappa och bara slappna av!
Jag tog några raska steg ut i bilen hoppade in i den och stängde dörren och bara satt, kände hur allt börja släppa lite. jag startade bilen backade ut la i ettan och börja rulla framåt, när jag var säker på att ingen hörde skrek jag ur mig all ilska slogg ett par slag i ratten för att bli av med lite smärta. Jag svängde där efter in på lidl för att köpa ett påsk ägg med godis för godis funkar alltid. Besviken på mig själv över att ha så dålig fantasi, köpte jag det där godiset och började rulla hem emot mina föräldrar. På vägen dit kände jag hela hela vägen hur besviken jag var på mig själv över att inte lyckas köpa en liten bra present till min älskade pappa.
Vad är jag för son som inte ens klarar det??

Hur som så blev pappa glad i afall!!
Men jag är fortfarande lika besviken på mig själv!!
Så vad köper man åt en person som inte längre finns????

Att träffa andra som befinner sig i samma situation är värt så mycket!!
Vi unga anhöriga har en djup gemenskap i denna sjukdom.
Jag har hunnit med att träffa många som sitter och plågas i sin ensamhet i denna sjukdom!
Det är som att sitta i ett mörkt rum fullt med batterier men ingen ficklampa.
Att få prata lite kan kännas som att äntligen få en liten ficklampa, då kan man börja utforska mörkret som man är så rädd för innan. Att ha nån att vila sig emot när alla känslo intryck sköljer över en.
Jag har kämpat i många år nu, jag hade turen i mitt liv att ha haft en pappa som lärde mig hur man tänder ett ljus utan tändstickor! Jag har kämpat och kämpat, ljuset tänds! Men det är alltid nån som är där för att blåsa ut det!
Men nu!, har jag staplat alla onödiga batterin åt sidan!
Jag tog stolen jag satt på slog sönder och började göra en stor eld!
Jag har börjat riva ner väggarna, elden växer sig större! Jag ser så klart nu, jag kämpar och slår mina knogar blodiga. Den ena väggen efter den andra ramlar ner, paniken jag känner när jag börjar se solens ljus igen.
Ojojoj hur ska detta gå??
När sen sista väggen föll stod hon där!
En ängel som har väntat så länge på att få rädda mig!!!!
Jag frågar denna ängel, varför just jag?
Hennes svar var att hon ser nåt underbart inom mig, att jag är en vacker själ!
Hon berättar att hon väntat på mig.
Hon ler åt mig och ur hennes leende kommer solens ljus.
Hon skrattar åt mig och ur hennes skratt kommer min glädje!
Hon kysser mig och hela min kropp fylls av energi!!
Jag önskar så att jag inte drömmer, om jag drömmer väck mig inte!!


Ja jag är lycklig!!
Kan du tänka dig? Allt känns super duper lätt  nu.
Jag orkar ta i och kämpa, med allt!!
Så nu till det som rör sjukdomen ;)
Hehe,,.. den som inte förstår att helheten i livet är det som gör att jag orkar kämpa förstår inte mycket!!
Fick nån kommentar tidigare när jag skrev ner allt jobbigt, jag tömde ryggsäcken kan man säga :)
Men nu är den tom och nu finns det endast plats för bra energier och förhoppningar.
I sommar ska vi ha ett läger

mora.se/sommarlager
Den kommer rocka fett :) i våra känslor!
Kom och finn en gemenskap :)




Jag träffade Tobias,Alexander,min bror Rikard.
Förra veckan, vi var alla överens om en sak!!
Vi vill inte sitta i nå pensionärs lokaler!
Vi hör inte hemma där!
När man är ung gillar man att göra saker.
Så får det bli!!
Så den 16 april ska vi ses igen, alla är välkomna.
Vi ska lägga lite planer.
Vi ska prata om vad vi skulle vilja göra.
Aktiviteter är det som gäller, allt från bowling till bungijumping ;)
Vi är ingen förening bara några anhöriga som vill prata och skratta.
Haka på!! Ingen är ju låst! Alla kan åka tåg :)
Så om du sitter där ute och vill träffas hör av dig!
Allt går att ordna!!
Gå in på Tobias blogg och titta vettja.
Ring om du vill 0703458796