mlesliek

Jaha!!!
Än en gång fick jag ett psykbryt.
Känslorna svämmar över nu, pappas flytt är verkligen det jobbigaste jag vart med om.
Att släppa taget att inget veta att aldrig kunna finnas där. Lämna över det till okända.
Men ändå tycker inte jag det är jobbigast, det är att hälsa på han.
Varje gång jag vart dit har han varit okontaktbar.
Dreglar och sover..
Om jag bara fick se ett litet leende.
Nått som gör att jag får känslan av att han har det bra där på hemmet.
Fan vad hat som bubblar i mig nu..