mlesliek -

Såren som aldrig läker!

Det var ett tag sen jag var in och kollade min blogg. Men nu är det dags att lätta på trycket i mitt bröst igen. Det är snart 1,5 år sen pappa gick bort, en del av min läknings process har varit att prata med nära vänner till pappa. Om saker dom gjorde när dom var unga, då pappa berättat det mesta tokigheter och verkligen delat med sig av sitt liv till mig. Så kunde jag prata med dom om det pappa berättat för mig om hur han upplevde det dom gjorde. Om allt kul och alla minnen dom delade, har jag blivit och delat med dom. Pappas bästa vän T som varit en ängel har alltid ståt nära och J som alltid kom förbi och drack kaffe och ljög, Har alltid varit upplyftande i tunga stunder, kan inte i ord beskriva vad dom betytt under denna tid efter pappas död. Så nu här under hösten så har en blivit dålig och en annan tog sitt liv nyligen. Med det revs såren efter pappa upp igen och jag har gråtit och gråtit över att han inte finns vid min sida längre. Han har nu både en av sina bästa vänner och sin bror där uppe. Men jag hade hellre haft han här. Besökte hans grav här om dagen och jag klarade knappt av det. Jag vill bara hålla om han en liten stund och säga jag älskar dig, jag vill ha tillbaka han i mitt liv. Det gör så jävla ont så jag går sönder. Fick jag en chans att göra nått annorlunda i mitt liv så vore det att kramas mera med alla dom som är nära. Nu kramar jag alla men livet är ju så, att lära av tunga stunder och tuffa tider för att bli en bättre person. Så kämpar på och lever på det vis jag väljer varje dag. Pappa saknas och han kommer alltid saknas, minns allt det fina och säger varje dag högt för mig själv. Pappa älskar dig önskar du vore här nu <3
Det hjälper mig framåt att prata med han som om han var här än. Samtidigt som det är jobbigt vissa dagar att inget svar få. Ta hand om er alla där ute så ska jag göra lika så <3
Kramas mera i morgon kan det vara för sent <3

2013-10-05 @ 16:43:00 Alzhiemers Permalink

Kommentarer

Postat av: Charlott

Hej! Har precis hittat din blogg. Min pappa fick diagnosen lewy body (en blandning av alzhimers och parkinson) för tre år sedan och börjar bli riktigt dålig nu. Det känns skönt att läsa någon annans tankar som gått igenom liknande som en själv. Min pappa är 66 år och också alldeles för ung för den här hemska skiten. Inte lätt att hitta andra unga i samma situation att prata med. Förstår att du saknar din pappa oändligt..
Charlott

2013-10-06 @ 18:28:35

Postat av: Anonym

Tack för allt du skrivit! Har läst länge och mycket! Är såå ledsen....

2013-10-13 @ 00:07:44

Postat av: Stina

Hej! Läser din blogg för första gången och känner igen mig i alla tankar som du har. Min mamma fick diagnosen alzheimers/frontallobsdemens för drygt 2 år sen, men i efterhand har vi insett att demensen startade för många år sedan! En mamma som alltid ställt upp, bakat bullar och varit positiv och glad, förvandlades snabbt till en deppig och självmordslysten dam som inte tyckte att någonting var bra. Ingen lyssnade eller brydde sig om henne, trots att vi varit där och hälsat på varje dag.

Man tror ju inte att en sån här sjukdom ska kunna påverka ens eget liv så mycket! Jag som varit rätt så bekymmerslös förut, har känt hur mina tankar åkt runt, runt i huvudet... Tänk om jag själv blir likadan? Hur kan man bara bli sån trots att man varit glad och trevlig ?
Jag har varit väldigt öppen och berättat för alla hur det står till med mamma, att se på en person att denne har en demenssjukdom är inte alltid så lätt..
Min mamma har nu blivit sämre efter sommaren som gått och det känns på ett sätt lättare eftersom hon sover väldigt mycket.
I denna situation måste man besluta sig för att inte ätas upp av sina tankar och att leva sitt liv i nuet , och vara en bra medmänninska.

Jag tycker att du har skrivit en fantastisk blogg om hur du känner och tycker. Att läsa och lyssna hur andra har det är det bästa man kan göra för att må bättre själv i en svår situation.

/Kram

2013-10-16 @ 11:01:28

Trackback

mlesliek

Alzheimer / Demens Ung anhörig

Såren som aldrig läker!