vak
Sitter nu på vak vid farmors sida, å ser gång på gång bilderna från pappas sista stund. Likheten i farmors ansikte påminner om det värsta jag upplevt. Känns som pappa är närvarande i rummet på nått vis, då jag faktiskt ändå känner mig stark. Jag hoppas detta avslutar mitt kapitel i detta liv som handlar om demens. Även om saknaden alltid kommer finnas där <3
Kommentarer
Trackback
