vak

Sitter nu på vak vid farmors sida, å ser gång på gång bilderna från pappas sista stund. Likheten i farmors ansikte påminner om det värsta jag upplevt. Känns som pappa är närvarande i rummet på nått vis, då jag faktiskt ändå känner mig stark. Jag hoppas detta avslutar mitt kapitel i detta liv som handlar om demens. Även om saknaden alltid kommer finnas där <3

Farmor

Ja alla som kommenterat och läst min blogg.
Nu är det farmors tur att demensen möta, känns dock lätt denna gång.
Hon är ju i afall 91 och har levt ett långt liv.
Så åker varje dag fram å tebax till utsikten i blg, där hon ligger i väntan på en plats på ett äldre boende.
Önskar så bara att mina syskon fanns vid min sida <3

Såren som aldrig läker!

Det var ett tag sen jag var in och kollade min blogg. Men nu är det dags att lätta på trycket i mitt bröst igen. Det är snart 1,5 år sen pappa gick bort, en del av min läknings process har varit att prata med nära vänner till pappa. Om saker dom gjorde när dom var unga, då pappa berättat det mesta tokigheter och verkligen delat med sig av sitt liv till mig. Så kunde jag prata med dom om det pappa berättat för mig om hur han upplevde det dom gjorde. Om allt kul och alla minnen dom delade, har jag blivit och delat med dom. Pappas bästa vän T som varit en ängel har alltid ståt nära och J som alltid kom förbi och drack kaffe och ljög, Har alltid varit upplyftande i tunga stunder, kan inte i ord beskriva vad dom betytt under denna tid efter pappas död. Så nu här under hösten så har en blivit dålig och en annan tog sitt liv nyligen. Med det revs såren efter pappa upp igen och jag har gråtit och gråtit över att han inte finns vid min sida längre. Han har nu både en av sina bästa vänner och sin bror där uppe. Men jag hade hellre haft han här. Besökte hans grav här om dagen och jag klarade knappt av det. Jag vill bara hålla om han en liten stund och säga jag älskar dig, jag vill ha tillbaka han i mitt liv. Det gör så jävla ont så jag går sönder. Fick jag en chans att göra nått annorlunda i mitt liv så vore det att kramas mera med alla dom som är nära. Nu kramar jag alla men livet är ju så, att lära av tunga stunder och tuffa tider för att bli en bättre person. Så kämpar på och lever på det vis jag väljer varje dag. Pappa saknas och han kommer alltid saknas, minns allt det fina och säger varje dag högt för mig själv. Pappa älskar dig önskar du vore här nu <3
Det hjälper mig framåt att prata med han som om han var här än. Samtidigt som det är jobbigt vissa dagar att inget svar få. Ta hand om er alla där ute så ska jag göra lika så <3
Kramas mera i morgon kan det vara för sent <3

RSS 2.0