Jul afton
Jag ska hem till min mor och far och fira, funderar blir det sista julen??
Mycket känslor i min kropp, haft en klump i magen dom sista dagarna.
Jag hoppas det kommer gå fint och att man får ett underbart minne till med familjen.
Men jag törs nästan inte hoppas, rädd saknaden ska bli för stor.
Jag tar mig i kragen och tänker, nej nu ska jag glädjas åt det jag har.
Inte sörja det jag förlorat, jag har ju en underbar familj.
Min syster som är bäst i världensom man bara kan älska.
Min bror som jag bara vill att det ska gå bra för och som jag älskar i massor.
Min mamma som jag beundrar och älskar mest av allt!
Min Therese som betyder mer för mig än mitt egna liv, hon gör allt för mig och jag tänker älska henne och finnas för henne för resten av mitt liv.
Min pappa som finns där på nåt vis men ändå inte som jag älskar och saknar om vart annat.
Han har gett mig så mycket i mitt liv så jag kan inte ens sätta ord på det.
Ja jag ska älska det jag har och glömma allt det andra idag. Det ska jag!
Godjul på er alla/Mattias
Hejsan
Hej jag snurrade runt på olika internet sidor och så hittade jag din blogg. Jag heter Mikael Torsson och Bor några mil utanför Ulricehamn. Jag är 25 år gammal och man började märka att något var fel med pappa när jag var 15 år, sen 5 år tillbaka har han diagnosen alzheimers. Min pappa är idag 65 år gammal. Han bor idag med minn mamma men skall imorgon flyttas till ett korttidsboende, där han skall bo var tredje vecka. Min pappa är idag inte min pappa längre, nervös,glad,arg mm det är inte samma person längre. Jag lever mellan hopp och förtvivlan varje dag men jag vet precis som du att det blir aldrig bättre.
Jag skall fortsätta att läsa din blogg och jag vet att vi har mycket gemensamt.
/Mikael
surfat runt för att se om nån har det som vi. Det var inte många inlägg som jag hann läsa innan tårarna rann.
Tack för din blogg. Det hjälper att läsa och se att man inte är ensam. Kram!
Hej!
läser till undersköterska och gör ett arbete om demenssjukdomar och dess närstående som oxså blir drabbade.
Jag själv har växt upp ien familj med sjukdomen alkoholism och när jag läste dina rader över saknad av "riktig" jul så gjorde det ont i mitt hjärta jag är 50 år och kan räkna mina fina jular på en hand....jag har haft otroligt mycket skam,skuld,sorg ,besvikelse, hat, förtvivlan,maktlöshet,inom mig men utav att pratat i självhjälpsgrupper med personer i samma situation så har jag ett liv sedan ca20 år tillbaka.Jag blev så förvånad att du kunde känna samma över din sjuka pappa som jag gör över mina föräldrar när alkoholism inte är en sjukdom iallas tankar.Jag har alltid önskat att mina föräldrar hade en sjukdom jag kunnat prata med en läkare om att inte skämmas och ha det som vår familjehemlighet, jag har länge trott att de drack för att jag var deras problem, tänk vad skönt det hade varit att få haft mest fina år i livet från uppväxt och framåt att drömma tillbaka på och dåliga år på slutet istället för mest bara dåliga jag vet inte vem mina föräldrar är utan alkohol i sig, minns inte dom nyktra en vecka utav mitt 50 åriga liv. Som sagt vad att läsa dina rader fick mig att tänka till att det har inte med ifall det är diagnossjukdom eller ej de närstående mår lika dåligt utav det ändå.Tack för att du finns, kramizzzz
Min syster fann din blogg och mailade mig adressen. Vår älskade mamma har också alzheimers. Hon fick diagnosen för snart fem år sedan och förlorade liksom din far sit körkort i höstas. Det var ett tungt ögonblick som hon fortfarande hänger kvar vid. Tyvärr så har vår älskade mamma blivit mycket sämre sedan den händelsen och det är ju ofta så. De där traumatiska eller bara svåra händelserna medför att sjukdomen tar över ytterligare lite och ännu en bit av den individ man känner verka försvinna. Jag har under hösten funnit att vid de tillfällen jag känner en irritation, ilska eller någon annan mindre positiv känsla pga av hur mamma nu agerar eller inte agerar så försöker jag att se på henne med KÄRLEK i blick. Det är min mamma, hon kommer alltid att vara det och jag är stolt över henne. Hon är den mest älskvärda individ i världen och som sagt det är min mamma oavsett vad som händer eller vad hon gör.
Ja, jag skall inte vara för långrandig, det är lätt att fastna i beskrivningar av ens liv som anhörig när man väl finner någon som befinner sig i en liknande situation. Jag önskar er allt det bästa och tackar för din blogg.
