mlesliek

Livet är en resa som måste upplevas.

Jag försöker leva och njuta av varje dag men livet bara sårar mig gång på gång. Redan som barn blev jag ner tryckt och stampad på. Mobbning är det värsta ett barn kan uppleva, skolan ska ju vara ett skyddat område. Men så var det inte för mig glop ord och tjuvslag var en del av min vardag. Det enda som jag hade i mitt liv som gjorde mig riktigt lycklig var jakten. Älgjakten då fick man vara borta en hel vecka från skolan, en veckas frihet skulle man kunna säga. Jag delade jakten med min far vi var ofta ute och jaga vi sköt dock aldrig nåt. Men jag fick egen tid med min far. Den tiden försöker jag leva på nu men jag glömmer allt mer för varje dag som går, den där underbara känslan som jag hade. Då jag och min pappa var i skogen bara jag och han. Bara tanken gör mig ledsen tårarna rinner ner för min kind och det känns som om jag vill spy. Jag sörjer min pappa varje dag som går, varje timme var eviga minut och även varenda sekund som går. Jag vill känna glädjen för stunden jag vill le och skratta men inombords gråter jag hela hela tiden. För varje liten sak som min pappa glömmer och inte klarar av dör en del av mig. Alzheimers är en obotlig sjukdom som är hemskare än allt jag någonsin upplevt. Min pappa har det, han lever mitt i det hela hela tiden. Jag lever mitt i det varje dag. Jag hade ett år då jag trodde jag skulle gå under. Men sen träffade jag den mest underbara personen jag någonsin träffat. Kärlek uppstod och jag blev lycklig igen. Jag är så glad att jag fått träffa henne, hon är den bästa. Ett år gick och min pappa blev drastiskt mycket sämre och mina smärtor började göra sig påminda. Innan dess hade jag startat min blogg och börjat gå på anhörig möten osv. Min tanke var att jag kanske kunde hjälpa en eller några att inte känna sig så ensam som jag gjorde. Ensamheten är värst vet inte hur många gånger jag gråtit mig till söms under åren som gått. Men nu när min far blev sämre så började jag må dåligt som f-n om man säger så. Då försökte jag söka tröst hos min underbara flickvän hon läkte mina sår sist och fick mig på fötter igen. Men allt blev så fel jag vart sur och grinig och alla mina jobbiga känslor gick ut över henne. Jag blev inte mig lik nånstans allt gjorde ont och jag kände en panik. En panik över att förlora allt som jag håller kärt, spec panik över att förlora min sambo. Jag förneka mina panik känslor för mig själv och lossades inte om att dom fanns där. Ju mer tiden gick ju mer skadade jag den jag älskar mest i hela världen. Varför går det ut över dom närmaste när man mår dåligt??

Jag önskar jag hade gjort så mycket annorlunda nu med facit i hand, först och främst skulle jag sökt hjälp långt tidigare. Jag skulle sökt hjälp direkt jag fick reda på sjukdomen, jag hade behövt det. Då hade inte hon min kärlek behövt jobbat så hårt med mig. Då hade jag säkert kunnat tackla detta på ett helt annat sätt. Jag hade kunnat fokusera på min kärlek till henne istället för mitt hat mot livet och dess orättvisor. Jag hade säkert kunnat prata om min sorg nu och inte bara skriva om den. Jag tycker att om du som läser detta och känner som jag en djup sorg. En djup förtvivlan, ilska, hat ett stort mörker. Sök hjälp så slipper du förlora fler du tycker om i ditt liv. Jag kommer ringa min läkare nu och se till att få en tid. Måste ske en förändring jag klarar inte detta på egen hand. Jag har försökt nu i flera år men det går inte.

Jag måste vara riktigt dum i huvu kommer jag fram till nu, för som einstein sa.

Om du försöker med samma sak tio gånger och förväntar dig ett annat resultat den tionde gången då måste du va dum i huvudet J  

Jag ska söka hjälp nu för att kunna ge all min kärlek till alla dom som förtjänar den och behöver den. Jag ska börja fokusera på det som är bra nu!

Mer kärlek! Mer värme! Mer glädje! Mer av allt som är bra ska jag göra.

Mattias 091213