Smärtan
Jag orkar knappt kliva ur sängen på morgonen, jag gråter mig till sömms alldelens för ofta. Mina tankar snurrar runt i mitt huvud, livet är inte lätt. Jag harklar mig ser mig i spegeln och klistrar på ett leende för omvärlden. Men jag börjar känna att smärtan börjar lysa egenom. Hur jag än gör så skär det i mitt bröst av saknad till min egen far. Jag kan känna ibland att jag inte orkar längre, att mitt liv är slut. Jag funderar på hur i hela världen jag ska orka resa mig igen. Är livet bara en massa prövningar rakt egenom?? Jag vill ju bara älska och bli älskad men hur gör man?? Jag kan inte komma på hur man gör för att bli lycklig igen. Min kärlek håller på att gå förlorad pga mig och mitt problem med all smärta. Hon är det enda som fått mig att må ok. Men jag märker hur jag kväver henne mer och mer varje dag. Jag vill ju bara att hon ska få vara lycklig! Jag har inga svar längre bara en massa funderingar. Jag bestämde mig idag för att söka hjälp, jag vill ha en psykolog. Och det är snabbt innan jag förlorar mig själv i ett mörker som jag aldrig mer tar mig upp ur. Jag måste resa mig jag måste, jag vill känna att jag duger till nått. Nånting annat än detta, jag vill kunna dela med mig av min kärlek på ett hälsosamt sätt.
Varför blir det så här??
Kan inte jag på nått vis lära känna mig själv på ett sånt sätt så jag kan hjälpa mig själv?
Det verkar inte som det jag har försökt så många gånger nu, men utan nått bra resultat.
Det enda jag kan komma fram till nu är en psykolog, nån som lyssnar och kan reflektera mina känslor.
Jag har dragit mig undan en hel del, jag vill inte visa min kärlek hur dåligt jag mår. Jag har fått för mig att jag bespar henne en massa smärta. Men jag förstår nu att det skadar henne varje gång jag väljer att sova på soffan istället för att ligga breve henne. När jag väljer soffan så är det för att jag känner hur nära min gråt är. Mina tårar börjar fylla mina ögon hållor, jag drar mig undan och slår på tvn. Jag gråter i min ensamhet, döljt av ljudet från tvn. Vad vinner jag egentligen på det??
När jag ligger där i min ensamhet så funderar jag, hur mycket kan man gråta egentligen.
Tvn har varit min tröst i många ensamma nätter, men den läker inga sår.
Jag vill sluta gråta nu!!
Jag vill ha hjälp!!
Fy fan vad ont det gör!!!!
Du vet , jag tror du har fått lite svar på några frågor OM DIG idag, men du har så rätt att nån utbildad samtalspartner oxå behövs, men du o din käresta MÅSTA sluta såra varandra för det kan bli för stora sår fastän ni älskar varandra DJUPT.... Ord bränner sig fast i själen .
Undrar bara hur gamla e din far ? min mor hade sånt den sjukdomen och gick bort strax för två år sedan i januari så hon blev bara 63.
Vill hjälpa, men kan inte, en psykolog är inte dumt i ditt läge. Du vet att jag ställer upp så gott jag kan. Mååånga kramar .
Vännen... jag gråter igen när jag läser ditt inlägg igen... vet inte vad jag ska säga... vad jag ska göra för att få dig må bättre. Du behöver inte le för omvärlden.. du FÅR gråta för oss... för mig... precis hur mycket du vill. Jag finns här när du än behöver mig.. en axel att gråta mot, en person att prata med, vad som helst.. jag finns.
skickar en styrkekram KRAAAAAAAAAM
