mlesliek

Hej
I morse när jag vaknade och skulle äta frukost, så slog jag på en film. En film som jag inte sett på länge, unganhörig heter den. Det är en film där 4 personer berättar om sitt liv och om hur det är att ha en mor eller far med alzheimers. Jag tänkte den kunde vara på medans jag fixa lite frukost, bara så jag skulle få lyssna lite på vad dom säger. Lite som ett stöd för mig själv i mina tankar. Så filmen den började rulla och jag hör en tjej prata lite om sin pappa och om deras liv. Jag hör att han är 57 år och hade haft sjukdomen i tio år, han har förlorat sitt tal och all förmåga att kommunicera. Det funkar för mig när jag hör detta jag lyssnar och tänker. Men när jag sedan går förbi tvn och ser hennes far sitta vid bordet och äta, han hugger lixom i skeden och ser helt frånvarande ut. Jag stannar till och tittar i några sekunder , sen börjar mina tårara rinna. Jag kan inte tro att det är dit min pappa ska komma, jag kan inte tro det!!
Smärtan blir plötsligt för stor för mig att bära så jag skriker till, bara skriker ur mig smärtan. Mitt hjärta slår dubbel slag och mina tårar rinner och jag känner hur stor min kärlek är till min far. Jag känner hur mycket han saknas mig, jag känner hur mycket jag vill ha tillbaka tiden som vi förlorat. Jag slår av filmen går runt mig själv i lägenheten och känner hur en mindre huvudvärk gör sig påmind. Alla mina känslor verkar påverka hela min kropp på nåt vis. Pappa tänker jag, pappa jag älskar dig tänker jag. Efter detta plockar jag in frukosten klär på mig sätter mig i bilen och åker hem till min far. När jag kommer dit ser jag han ingenstans, funderar lite vart han är men ser sen att han är ute och springer med gräsklipparen. Bra att han gör nåt tänker jag och går upp till datorn och väntar på att han ska bli klar. Jag hör efter 5 minuter att han kommer in och sätter sig vid köksbordet. Så jag går ner till han och sätter mig mitt emot han snackar lite allmänt. Men medans jag sitter där känner jag hur ont det gör i min kropp varje gång han inte vet vad han ska säga. När han glömmer ord och inte får fram nåt.
Så jag tar och åker där i från igen. Åkte sen tebax på efter middagen och prata lite med min älskade kära far, vart på han berättar att han inte kan laga mat längre. Det svider i min själ, han som alltid älskat att laga mat. Dessutom gjorde han kanon god mat, sen sitter vi på trappen och tittar ut över sjön och njuter av den härliga höstdagen.

Efter ett tag hade jag samlat så pass mycket mod till mig, så jag vågade. Jag frågade pappa om vad han skulle tycka om att ha nån hos sig på dagarna, en sorts avlastning. Nån som hjälper han med maten nån som hjälper han med det som han inte klarar av. Han tittar på mig och jag väntar spännt på hans svar.
Det han svara var men mamma hjälper mig så mycket så det vet jag inte. Då fick jag förklara igen att detta kan ju vara när mamma är på jobbet. Jag förklarade lite också för han att han kunde ha möjligheten att välja själv vilken han vill ha. Vart på jag föreslog min pappas bästa vän genom livet, Tony kan ju komma hit och vara med dig om du vill, han får ju betalt för det också. Ni hade ju så kul i somras när han var här, ni kan fiska promenera och bara umgås som 2 vänner. Plus att han får hjälpa dig med maten och så vidare. Jag såg i min fars ögon hur han sken upp och sa ja det ska jag prata med mamma om. Jag kände hur skönt det blev i min kropp, första steget taget nu är bara resten kvar. Men detta steg var det tyngsta jag tagit på länge. Jag hoppas jag hoppas att pappa pratar med mamma nu så att det blir att röra på sig. Ska prata med min mor i veckan få se om det blivit nåt sagt eller hur det blev.

Men en sak vet jag min pappa behöver hjälp och det är nu.

Ja och i morgon ska jag på möte ung anhörighets möte min syster och bror ska med, det blir första gången för dom. Shit vad vi kommer gråta, har tjatat på dom sen jag börja gå att dom ska dit. Men dom har skjutit på det men i morgon äntligen ska dom med.


Filmen jag såg/lyssna på heter ung anhörig och den ska du verkligen se om du har en anhörig i din närhet.
Den gör ont och det sliter i hela kroppen att se den, men man får en liten inblick i vad som komma skall.
Se den inte ensam bara, det gjorde jag första gången. Då fick jag se om den 5 gånger för att se nåt av den överhuvudtaget. Efteråt hade jag vätskebrist för jag hade gråtit så mycket.
Jag rekomenderar att man gör som jag gjorde efteråt, jag bjöd hemma min mor och mina syskon vi tittade på filmen. Vi grät till filmen och sen pratade vi om filmen. Det gjorde att vi fick ut mycket mycket mer känslor och att vi prata med varann.
Du hittar filmen på alzheimerföreningens hemsida.


Lär er prata med varann ingen blir hjälpt av att tiga.