mlesliek

Jag insåg precis nu att ett år har gått!
Ett helt år av sorg och saknad har passerat sen den dagen jag bestämde mig för att göra en skillnad.
Vad har hänt under året då? Jo jag har acceptera att pappa aldrig mer blir den pappa jag en gång kände. Jag har bearbetat sjukdomen så pass mycket, så jag inte gråter vareviga kväll. Nu sker det inte alls lika ofta en till 4 gånger i månaden men vad är det i jämförelse. Jag har lärt mig att ta reda på tiden jag har med min far, ge han den kärleken han förtjänar. Kallar nästan pappa för pappa nu också, har haft svårt för det sen han blev förändrad. Han fick heta Lasse istället men nu försöker jag tänka på det och säga pappa när jag är med han.
Det är jobbigt för det är ju inte riktigt pappa som är där.
Jag har fått hjälp av en psykolog, dock kände inte jag att det gav mig något spec, har en person i mitt liv som ger mig mer svar på frågorna om livet. Vad skulle jag göra utan han i min bekantskaps krets?
Det är faktiskt min pappa som sett till att jag har denna person som vän, kanske var det ödet som ingrep där för 12år sen. Jag har blivit invald som ordförande i alzheimerföreningen i dalarnas län, börjat före läsa om hur det är att vara unganhörig. Om kärleken och sorgen om maktlöshet och ännu mer kärlek. Jag hadde världens bästa sambo men jag vet inte om jag har det längre. Hänt ganska tuffa saker nyliggen som jag måste fundera ut om jag kan leva med. Hon gör allt rätt nu för att få mig att stanna nu finns hon där för mig till 110 procent så kanske vi tar oss ur detta storm väder. Men men den som lever får se hur det ser ut om ett halv år eller så.

Ja tänk vilken skillnad det blivit på ett år!!!!!!!!
För ett år sen kunde jag inte nämna ordet alzheimer utan att känna mig illamående och ha tårar som rinner ut för min kind. För ett år sen vart jag bara arg på att allt går på skit, för ett år sen kunde jag inte känna kärleken hela vägen utan att själv vilja dö. För ett år sen kände jag ofta för att stanna inne och aldrig gå ut. För ett år sen kände jag mig ensammast i världen. För ett år sen kände jag inte igen mig själv i mina beslut!!!

Så vad har jag lärt mig under året??
Jo att älska är det viktigaste som finns i livet!
För även om nån försvinner ur mitt liv så är det jag som finns kvar och minns hur jag behandla denna person. 
Vill hellre minnas med kärlek än med ilska och förtvivlan!
Jag har lärt mig att det blir lättare att prata med människor varje gång man gör det.
Så om man börjar berätta min pappa är sjuk och jag orkar inte med det!
Nästa gång man gör det är det lättare och fler ord kommer komma fram!
Jag har förståt att mina vänner älskar mig i alla värder!! <3
Jag känner varje dag hur mycket min familj betyder för mig. Hur jag älskar dom och vill hjälpa dom ta sig genom detta. Jag vill att dom ska förstå att det är dom och deras kärlek till mig som gjort så jag orkat detta år. 
Mamma, Ida, Rikard, Alex, Vendela, Elsa och den yngsta Malte, min bror från en annan mamma Jani. Pappas bästa vän/bror Tony och ja faktiskt den som gjort mest av alla för mig alla kvällar jag gråtit och velat bara försvinna. Min sambo Therese som jag älskar så oerhört mycket, hon har verkligen gjort allt för mig. 
Jag är belönad av livet med en massa kärlek, jag har tur!! Jag hoppas jag kan ge dom lika mycket tebax! Kanske ja kanske man får höra det en dag det vore underbart. För jag hoppas verkligen jag inte bara tar utan ger minst lika mycket tillbaka. 

Sen då den jag älskar som är sjuk, fan vad jag önskar han förstod hur mycket jag älskar han.
Pappa du saknas mig även om du är där.!!

Kärleken kan slita en isär, men den kan även bygga upp dig och bli stark.
Man behöver ingen mur för att vara stark.
Man kan vara stark av kärlek, det är jag.
Kram till er alla. <3