mlesliek

Min farmor kom hem i förr går från uppsala där hon genom gått en cancer behandling. Dom sista vad jag kan förstå, i alla fall var det längesen jag träffade henne hon hade vart borta i 14 dagar. Plus att jag inte orkat med hennes negativa sätt och henne oförståelse i att det inte bara är hon som är drabbad av att pappa har alzheimer.
Hon tjatar och tjatar om hur synd det är om henne och i många fall är hon rent av dum mot min pappa och säger så fula komentarer till min mamma. Så jag har helt enkelt ingen lust att hälsa på henne, men jag vet ju innerst inne hur go och kärleks full hon faktiskt är.

Jag åkte i afall dit igår och skulle hälsa på henne, och höra hur allt gått. Jag satt där och lyssnade på henne och berätta att jag köpt en nyare/bättre bil och även en 00ans skoter nu på slutet. Då börjar hon gnälla om att jag inte hade nå pengar för jag har ju inget riktigt jobb. Jag är helt enkelt dålig i hennes ögon då jag inte står på en fabrik och borrar muttrar eller vad man gör på en fabrik. Jag har följt mitt hjärta och gjort det jag kännt för i mitt liv, haft dom jobben jag har valt och inte tvärt om. Så jag är inge bra inget att vara stolt över eller hur hon nu tänker.
Det smärtar i mig i vilket fall där ser jag ju anledningen till att min pappa aldrig gjort nåt åt sina ideer. Han har säkert fått höra att han inte skulle klara nått under hela sitt liv. Då spelar det ju ingen roll hur bra ideer man har om man aldrig får prova att fixa dom. Jag blir lite arg irriterad och förbannad när jag tänker på detta men mest ledsen, ledsen för min far skull han som alltid haft tusen ideer om en massa saker. Men han blev ner tvingad på ABBs golv för att jobba 16 år gammal han ville bli kock på en båt och åka land och rike runt. Men han har berättat för mig hur min farfar hade hotat med att sälja huset och göra han arvslös och föräldralös om han gjorde nåt sånt.
Och nu sitter pappa där, vad har han fått upplevt vad har han fått gjort? Hur många bromsar har han haft i sitt liv just pga sina föräldrar?

Jag förstår varför han alltid sagt att jag ska göra vad jag vill, att han alltid ska stödja mig. Jag är en ganska energi fylld själ som är lika vild som en otämjd tiger. Så jag säger bara att det är tur att mamma funnits med hela vägen. För endast gud vet hur fri min själ varit om inte mamma bromsat mig lite. Dom två har tagit ut varann så bra, dom har hjälpt mig att forma min personlighet.

Pappas sätt att berätta för mig att jag ska göra allt jag vill, att jag kan allt jag vill.
Mammas sätt att se lite mer runt i kring, vad som kan hända hur man ska göra och ja helt enkelt sakta ner lite så man inte stampar på nåns tår.

Därför sitter jag här idag skriver min blogg blivit ordförande i Alzheimerföreningen i Dalarnas län med två härliga jobb som jag älskar osv. Hade det inte varit för pappas du vill om du kan hade jag aldrig fixat detta med alla känslor. Och hade det inte varit för mamma eftertänksamhet så hade jag vrålat ut det i en blogg kanske på ett sätt som kunnat skada mina syskon min mamma och andra inblandade.

Jag är så glad att jag är jag och att pappa är min pappa och att mamma bara är så underbar och bara är min mamma.

Jag älskar dom mer än jag kan förklara.
För att inte glömma Ida och Rikard dom är bäst <3