Sitter och funderar.
Men jag sitter och funderar lite över livet och tänker tillbaka på allt som hänt under den senaste tiden alla tidningar och den stora föreläsningen. Tänk att det kan bli så stort att en person visar och berättar om sina känslor, tänk att det ska vara så svårt för så många. Så när väl en gör det blir det jätte uppmärksammat, själv tycker jag inte jag gör så mycket. Det är ju bara så här mitt liv är just nu, en kamp hela tiden med smärtan i mitt bröst. Den bittra sanningen om min far men även alla härliga goda fina minnen jag har med han. Det är för mig en jobbig balansgång varje dag att känna saknaden men ändå hela tiden tänka på det goda jag fått i livet av min far och familj. Tanken slår mig att det är han som hela tiden stöttat mig och knuffat mig framåt och fått mig att tro på mig själv. Jag startade denna blogg för min egen skull, för jag behövde skriva av mig nånstans och kanske jag skulle finna nån mer där ute som satt i samma jobbiga sitts. Och jag har tack vare denna blogg, pratat och skrivit med massor med andra långt över minna förväntningar. Vi är såååå många som är drabbade av detta, denna hemska sjukdom som får mig att tänka så konstiga tankar i bland så man nästan blir helt galen.
Ja jag säger det livet är bra märkligt när man tänker på hur det kan gå. Vissa kan leva hela liv friska och må bra fysiskt, men kan ha behandlat folk som skit hela vägen ner i graven. Medans andra som är glada, positiva, ger av sig själva och bara skapar glädje vart dom än kommer. Ja dom får ett kort liv och drabbas av nåt fruktansvärt. För mig känns det som att min pappa innefattar just den sista kategorin. Han skrattade jämt gillade att umgås med folk hjälpte alla som bad om hjälp. Han var bara för snäll och go, han har skapat några av mina finaste minnen. Men vart är alla som han hjälpt idag? Alla som skrattat med han? Alla som sa att dom var hans vänner? Ja inte finns dom där hos han i afall varför ska det vara så svårt att bara komma hem till han och ta en kaffe så pappa får skratta och le igen. Varför kan dom inte göra det, massor med folk som inte gjort det än. Men jag önskar dom kunde göra det nu pappa behöver det, han behöver den sociala biten för att finnas kvar så länge som möjligt. Jag tycker att det inte är för mycket begärt av mig att tycka att dom behandlar min pappa illa jag tycker fan dom behandlar mig och min familj illa. Om dom kunde ta sig den lilla tiden nån gång ibland så skulle jag och min familj få behålla pappa längre. Jag vill ha pappa så länge som möjligt och så frisk som möjligt önskar dom kunde fatta vilken skillnad dom skulle göra för oss alla.
Ja jag funderar och tänker vet inte om det finns nå vet och reson i det jag skriver jag vet inte heller om nån förstår mig. Men jag gör mitt bästa för att utrycka mina känlor och tankar.
Om du kände min pappa ta dig tid hälsa på gör han glad så får jag ha han en dag till i livet.
Vill inte förlora han än vill älska han i livet så länge som möjligt.
Mattias son till världens bästa Lasse!! ( i mina ögon) Ber dig snälla ge min pappa den tiden innan det är försent.
Hej Mattias
så där är det för min pappa oxå alla vänner bara försvinner och han som ställt upp på alla men var är dom nu? jag tror att dom tyar avstånd för dom vet för lite om sjukdomen, dom vet inte hur de ska bete sig...
Det var lika när han hoppade av älgjakten och han är en av dom som varit med längst i jaktlaget. Vi åkte ut för att se hur mkt älg dom skjutit och hälsa på gubbarna, knappt någon hälsade och dom bara höll sig undan. Jag är glad för att det var en person som kom fram och frågade hur det var med honom och om han inte skulle åka hem och hämta bössan och va med igen. (men det var bara en av 30 personer som brydde sig, en av 30personer som han varit kompisar med i över 30 år skamligt)
När jag sitter och läser din blogg så förstår jag att det finns fler där ute som har liknande tankar som jag och det är inte utan att jag fäller en tår när jag läser bloggen och muren jag byggt upp som skydd rivs ner... men tack vare denna blogg så känner jag mej starkare jag är inte längre ensam om att ha det svårt...
Tack Mattias
Hej Mattias!
Det är ett tag sedan jag tittade in till dig, i mitten av januari fick jag ta avsked av min unika fyrfota vän, mitt hjärta är brustet, och sorgen känns oändlig. Nu är jag alla fall här, och försöker läsa i kapp allt vad du skrivit, och det gör jag med många blandade känslor. Min älskade store bror har ju samma hemska sjukdom, tyvärr kan han inte prata längre, och inte heller kontrollera toalett besök, han är 66 år gammal, och fick diagnosen är 2005, allt har gått med en så rusig fart. Det gör mig så ont människan oförstånd, och framför allt mina egna syskon som inte vågar åka på besök, de vill minnas honom som han en gång var. Jag blir både ledsen, och arg även om han inte kan förmedla sig finns han ju någonstans där inne..varför inte behandla honom precis som vanligt som den bror han alltid varit för oss. Ingen slipper undan man måste försöka hantera även sorgen som är en del av livet, hur ont det än gör. Du skriver så kärleksfullt om dina föräldrar, de är stolta över dig men det tror jag du vet redan, och besöker din gamla farmor gör du också..jag skäms verkligen över hennes negativa empati, och elak mot din mamma får hon absolut inte vara. Jag är farmor själv, mina söner är det bästa som finns, och barnbarnen är livets efterrätt..jag finns för dem i både glädje, och sorg, och de finns alla i mitt hjärta för alltid. Tack Mattias för att du delar med dig av din styrka, det behövs fler eldsjälar som dig..bloggen är ett bra sätt att både skriva av sig, och få erfarenhetsbyte, den som gör denna resan med Alzheimer vet bäst. På min sida i nyheter finns klickbara länkar där jag skrivit av mig en del av min sorg av min unika älskade hund.
Var rädd om dig vännen..keep on the good work. Kram till dig, och de dina/Marjatta
