mlesliek

Du har nu flyttat ifrån oss pappa, trodde vi redan upplevt det svåraste här i denna värld.

Men att släppa taget om dig att inte längre ha full koll på vad som händer dig smärtar mer än själva döden. Gråter ofta i min ensamhet känner mig sjukt svag. Livet ska väll inte vara så här svårt pappa.

Jag hälsar på dig så ofta jag har tid ork och en känsla av saknad till dig. Varje gång jag har vart där så har du inte funnits där, du öppnar inte ögona du är helt frånvarande. Jag försöker få kontakt å det bryter ner mig sakta men säkert, varje gång har jag kännt hopplöshet när jag åkt. Funderar alltid över hur livet för ut oss i mörka gränder utan ficklampa å hur man försöker se ljuset igen. Jag famlar mig fram nu i det mörkaste av mörker, livet är tufft och tungt. Jag försöker att finnanya vägar genom att prata med den finaste av dom fina. Hon är min ängel men jag vet att hon inte kan bära min smärta så försöker samtidigt hålla undan det mesta av min smärta. Men jag vet ju att hon är en av dom få som verkligen vet hur det känns. Hon ror ju samma båt, måste lära mig samarbeta med henne nu. Lyckas jag inte göra det med henne ger jag upp allt hopp om kärlek i mitt liv.. Fina underbara Carina tänk vilket stöd hon kan vara. Måste våga visa mig svag eller är jag stark då??

Mina tankar far runt i kaos, mina känslor far fram och tebax.

Från att ena stunden gråta av saknad till pappa, för att sen skratta åt minnen somdu gett mig.

Tog t.ex. en makrills macka hos mamma idag. Vart på jag börjar skratta hejdlöst,minndes hur du gjorde när du skulle köpa makrill… Hur du skaka på burkarna för att höra om det var mycket tomatsås i eller ej.. Märkliga minnen dyker upp, sånt som gjorde att man skämdes som ung. När vi käka grillad kyckling på parkeringen vid kupolen, hur folk glodde på oss. Hur man gömde sig lite lätt bakom dig för att inte synas. Och nu känner jag hopplösheten igen det smärtar i bröstet, tårar bränner i ögonvrån, känslan av att inte orka mer..

Fan fan fan!!!!!

Varför blev det så här???

Vi skulle ju njuta av vuxen tid tillsammans.

Du jag mina syskon och mamma….

Alzheimers!!!

Är det djävulen på jorden eller??

Det sliter oss alla sönder och samman!

Men pappa lärde mig att göra det bästa av allt.

Jag har verkligen försökt med det, jag har försökt gjort människor uppmärksamma på unga anhöriga.

Jag har föreläst och hjälpt till att starta ett läger för unga.

Och idag blev allt slit värt det, mamma sa att hon var lite stolt. Hon sa även att pappa skulle vart det om han vaknade till nu och fick höra vad jag försökt lyckas med.

Det värmde min själ <3