mlesliek

Vad tänker du nu du hör orden alzheimers eller demens?
Jag vet att jag tänkte gamla människor på ett hem nånstans.
Aldrig slog tanken mig att personer som är 35 kan drabbas av det, heller kunde jag aldrig tänka mig in i hur det skulle vara för dom drabbade. Men det jag ana minst av allt det var hur jobbigt det är för alla anhöriga.
Jag som person har ganska enkelt för att utrycka mig, att hitta nya lösningar för en bättre värld.
Men under min resa har jag förståt att jag är ganska unik, inte många som har styrkan och orken till det.
Jag tänker ofta på dom som sitter hemma i ett mörker!
Vad tänker dom, skäms dom eller känner dom sig ensamma. Vad kan vi göra för dom som inte vågar berätta för sina vänner, arbetskamrater,den nya kärleken? Hur ska man få ut dom ur mörkret och känna solen värma deras kind igen? Hur får man en person att släppa på smärtan som den låst inom sig så länge?
Varför är inte denna sjukdom så pass accepterad, så folk slipper skämmas?
Jag tror att jag kommit en bit på vägen, dels skriver jag denna blogg där alla som läser är anonyma om dom vill.
Dessutom är jag ute och föreläser om all smärta, hjälper jag en är det värt alla tårar jag fäller!
Alla ensamma nätter när jag haft ett tryck över mitt bröst och gråten har varit min enda vän.
För varje gång jag släppte lite på mitt tryck, kom jag närmare en lösning!
Som ett stormigt hav har det kännts i min själ, för att sen ebba ut i ett totalt lugn.
Av alla resor jag tagit i mitt liv så detta den jobbigaste resan. Vissa stunder vill jag inget annat än jobba för att få ut budskapet om denna otäcka sjukdom, för att sen deppa ihop och känna att allt är meningslöst!
Vad kan jag göra? Jag är ju bara en ensam individ. Det finns ju ingen där ute som vill lyssna på en ledsen sörjande människa som mig. Jag är ju bara en vanlig kille från Dalarna, jag kan inte göra nån skillnad.!
Eller kan jag?!!!!!
Jag kan om jag vill! Det sa alltid pappa, Mattias allt du vill det kan du!
Och om du nån gång tvekar så ska jag hjälpa dig!
Mattias när du känner att du inte fixar nåt eller orkar mer, då vet jag att du kan.
Allt du vill ska du göra, vet du jag vill göra en förändring.
Jag ska lyckas få hela j-vla Sverige att öppna ögona för denna j-vla sjukdom!!!
Jag gör det för dig pappa för allt du gett mig, för all kärlek du visat.
Pappa du är min bäste vän! Nu då och föralltid <3

Ja det är vad jag tror jag måste göra för att alla ska våga prata om detta.
Om 10 år ska jag ha lyckats, på nåt vis ska jag lyckas och allt är pappas förtjänst.
Tv sändningar, tidningar,olika mässor. Överallt ska demensens sjukdomar synas!!!
Överallt!!
Pappa jag älskar dig! Hela Sverige kommer att få höra om hur underbar du varit mot mig.
Hela Sverige kommer veta vem du var!
Där du slutar tar jag vid, pappa du saknas mig.



Japp!!!
Nu precis nu börjar framtiden för Alzheimers!!
Precis nu!!
Wish me luck!!

Såg på efterlyst precis nu!!
Hur dom utnyttjat en demet och stulit hans pengar!!
Vilka idioter gör sånt? Jag blir så förbannad!!
Som vi säger där hemma, Jag blir skogs tokig!!!!

Ett sms!
Tänk om du kunde skicka ett sms till din sjuke/döde anhörig!
Min pappa har en mobil med ett nummer som fortfarande finns!
Han kan dock inte använda en mobil längre, det är tekniskt omöjligt för han.
Men tanken att skicka ett sms till han eller ringa ett samtal och berätta hur mycket jag älskar han, har funnits länge. Men det har kännts dumt,löjligt eller kanske tom sjukt!
Mina tankar har mycket snurra kring hur han hörde av sig jämt från sin lur då jag jobbade utomlands. Hur mycket han alltid tänkte på mig och ville veta hur jag hade det. Han är den som ringt mig mest av alla i alla lägen! Hans telefon samtal kunde jag då uppfatta som lite jobbiga i visa situationer. Men samtidigt kände jag mig speciell, jag kände mig älskad och omtyckt! Han gjorde så att jag alltid kände att allt hade en mening och att jag kunde komma hur långt som helst. Jag kunde göra precis vad jag ville med mitt liv!!
Ja länge har jag velat kunna ringa till han och bara säga dom enkla orden, jag saknar dig och älskar dig av hela mitt hjärta! Tanken på att kunna göra det en gång till i mitt liv gör mig ledsen, och jag känner hur stor saknaden är!

Jag och min sambo var på kryssning i måndags, vi hade det super bra. Jag kände sånn lycka när vi låg där på soldeck och njöt, av den konstgjorda solen! När vi kom tillbaka till hytten och Thess duscha ängnades mina tankar åt min far igen. Jag mindes hur besviken han såg ut när jag vart till Tyskland. Då jag hade med mig en whiskey och en godis påse till mina föräldrar, jag kom plötsligt på hur dum i huvu jag är!!!
Han förstår ju inte längre att det är till dom båda, han måste ju få nåt eget att ta på.
Mina tårar fyllde ögona igen och jag tänkte FAN, jag skickar ett sms!
Smset löd
Jag önskar du visste hur mycket jag saknar dig!
Och hur mycket du hjälpt mig i mitt liv.
Jag älskar dig Pappa!! :(
Mina tårar forsade ner för mina kinder samtidigt som jag skrev det, jag harklade mig och grät ännu mera.
Therese kom och höll om mig, även fast jag försökte vifta bort henne. Satt hon kvar och höll mig hårdare och sa det är ok att gråta, jag älskar dig! Nånstans inom mig lossna nåt då och plötsligt kändes det som solen sken i mitt ansikte igen! Varför hade jag väntat så länge att försöka berätta för pappa på nåt vis hur jag känner?
Det skadar ju inte han att jag skickar ett sms som han inte kan läsa, men jag lättar på mitt tryck!
Jag har inte kännt mig så älskad sen pappa börja bli sjuk, som jag gjorde just i den stunden.
När Thess höll om mig och lät mig bara få vara ledsen, jag kände mig älskad helt och fullt av henne precis då!
Hon hjälpte mig att klara av den svåra stunden! Jag älskar henne för att hon är hon och för att hon är precis som hon är, i kärlek och hat fiende kamrat ( som cornelius sjunger)
Sen hade vi en underbar kväll och kärleken flöda!! Den stunden hon gav mig då gör att jag vill dela hela mitt liv med henne den gör att jag vet varför jag älskar henne så.
Dagen efter så var vi i taxfree och shoppa godis till mamma som vanligt, citron lakrits she loves it :)
Jag tänkte på min uppenbarelse, köpte en kartong winegumms till pappa och en prydnads whiskey flaska.
Visste inte vad han ville ha men jag köpte nåt och chansa!

När vi kom hem till mina föräldrar gav jag mamma hennes citron lakritz, pappa stod i hallen och titta.
Såg ut som han tänkte och jag får väll inget förstås.
Jag ropa in han i köket gav han det jag köpt åt han sken han upp som en sol, han blev så glad!
Han kramade om mig först och efter det Thess och hela min kropp blev varm inombords.
Jag lyckades än en gång göra pappa glad, jag hittade ännu en lösning.
En lösning till att pappa ska få en bättre känsla av att han är älskad av mig!!

Tänk!!!
Tänk på hur enkelt det är att berätta för dina närmaste.!
Berätta hur mycket dom betyder, att du älskar dom!
Gör du det??
För mig är det skit svårt att berätta för den som gjort allt för mig.
Jag ångrar att jag inte sa det oftare, nu försöker jag hitta alla möjliga vägar för att han ska få en känsla av det!
Så bara gört, säg rakt ut bara. Till dom du har nära, vad dom betyder för dig.
Så ofta du bara kan!!!
I morgon kan vara försent!!!!!!

Tänk så många gånger mina tankar ängnas åt min kära far mina syskon och min älskade mamma.
Det snurrar i mitt huvu, hur känner dom? Gör det lika ont i min syster som i mig förstår min bror vad som händer på samma sätt som jag gör? Hur orkar mamma, hur känns det längst inne i henne? Är hon så stark som hon vill utgöra sig för att vara eller är det en mur fram för en ledsen själ som gråter hela hela tiden? Varför känner jag mig ensam i detta, det känns inte som mina syskon finns för att stötta mig. Det känns som om mamma tar ut det jobbiga på mig ibland genom att fnäsa av mig. Men jag intalar mig själv varje gång det händer att det är inte mig hon är arg på, men ändå blir jag lika sårad varje gång.
Tårarna fyller mina ögon vrån och det skär i mitt hjärta, sen försöker jag springa där ifrån!
Innan Pappa blev sjuk hade jag inte brytt mig så mycket, blev man osams med mamma eller pappa så hade man ju en liv lina. Men det enda jag har kvar nu är min mamma och jag älskar henne massor och respekterar henne högt!
Min syster hon verkar inte bry sig i nåt!
Men det har hon aldrig gjort i min värld, tror jag kan räkna på mina fingrar på ena handen hur många gånger hon ringt eller hälsat på när jag legat på sjukhuset. Jag funderar om hon någonsin ring och frågat hur jag mår, det vet jag inte om hon gjort. I den vanliga världen så hade det inte varit nån stor deal, men nu känns det hemskt!
Min bror ja han har det jobbigt det ser jag på han, men han släpper inte in mig i sitt liv!
Så det vet jag inte hur jag ska tackla, har försökt på så många sätt. Men som i dom flesta fall när jag försöker får jag kalla handen tillbaka. Kanske jag bara ska sluta bry mig, kanske jag skulle låsa in mig i min egna lilla bubbla och skita i omvärlden. För just nu känns det som om den skiter i mig! Men pappa kan jag inte skita i, han har hjälpt mig så mycket under hela mitt liv! Jag vill hjälpa han så han får det så bra som möjligt, även om jag dör när jag försöker!

Vilsna tankar som dessa är nåt jag lever med nästan varje dag!!!!
Men ändå vet jag att jag är älskad, av mina vänner av min sambo och min pappa!
Men även hur mycket jag försöker att se det positiva, hur mycket jag än sliter med att komma ihåg det goda.
Hur många leenden jag än får, så tar dessa vilsna tankar över!
Men så länge jag själv kan minnas att dom är vilsna, pga allt jobbigt som hänt!
Så finns det ett hopp och så länge jag känner hopp så orkar jag ge av mig själv!
Och inget kräva tillbaka!

Ja nu har det varit ännu en älgjakt utan min käre far!
I mitt lag jagar vi utan hund, vi sitter på passet från 07.00 till 17.30.
Som man säkert förstår blir det väldigt mycket tid att tänka på det passet, ensam i skogen med minnena som närmaste vän!
Mina tankar blev att ängnas mycket till söndagen innan jakten, då jag var hem till mamma och pappa.
När jag kom dit var pappa inte alls glad, han fråga mig om han kunde bli med ut och jaga.
Ja visst får du det svarade jag, han hoppa upp från stolen och krama mig!
Sen sa jag men du får ju inte ha nån bössa, han satt sig snabbt igen. Han såg frågande ut men samtidigt lite arg.
Jag sa till han att du har ju inte jagat på snart 10 år, du blev ju dålig i bena och gav mig jakt rätten.
Han svara jag har aldrig varit dålig i bena, han kom inte ihåg det. Nästa ord som kom ur hans mun var, jag har ju jagat i alla år. Man inser snabbt att svara emot han bara kan bli problem, så jag sa som så. Pappa du vet att man måste ju skjuta upp för att få jaga älg, det visste han. Sen sa jag och du har ju inte skjutit upp i år eller hur, nej svara han det hade han ju inte. Så jag sa det att då får du ju inte hålla nån bössa på älgjakten heller. Han såg besviken ut när han insåg att så var fallet, men han acceptera det. Så när jag satt på pass under dennavecka blev många och långa tankar till ängnade min älskade pappa. Jag mindes hur vi satt och frös, hur han lurade mig och jävlades med mig hela tiden. Direkt han fick en chans att lura mig skoja med mig ja direkt han fick en möjlighet att skratta så gjorde han det. Å folk skulle bara veta hur arg jag var på han i bland, men när jag tänker tillbaka på det skrattar jag. Jag minndes hur vi byggde passet som senare blev att kallas korv kiosken. Namnet kom från att det faktiskt såg ut som en liten korv kiosk mitt i skogen :)
Längst upp på berget på det största fallet, vi såg 350 meter fram åt och 200 meter åt sidan med skogen i ryggen.
Men fallet är nog 700 meter långt i afall, och tänk dig hur mycket vinden hinner få fart där.
Det blåste rakt genom oss man har frysit så mycket i det passet, regnet kom aldrig upp ifrån där utan från alla sidor. Nån gång kommer jag ihåg hur passet lyfte säkert 3 decimeter från backen i fram kant när vi satt i det, för att det blåste så mycket! När jag satt och tänkte på alla dessa minnen så blandades mitt tysta skratt med tårar.
Samtidigt som jag älskar allt vi upplevt så saknar jag det sjukt mycket. Jakten var min tid! Min tid med pappa min alldelens privata tid med pappa. Det spelade ingen roll att jag frös eller blev arg när han jävlades med mig. För det var bara med mig han var där, ingen annan fick sitta där med pappa utan bara jag!
Med mina fina minnen laddade jag mina batterin denna vecka, jag känner att nu orkar jag med livet bättre igen.
Tänk att min pappa kan få mig att känna mig älskad fortfarande, även fast han inte kan utrycka det längre själv. Så lyckas han genom alla fina minnen han gett mig! Han får mig att förstå att mitt liv har en mening!
Han får mig att känna att jag duger precis som jag är, trots mina små egenheter!
Vem är min pappa? Är han en ängel? Hur kan han lyckas ge mig så mycket från dödens väntsal??
Hur kan han ge mig ett ljus starkare än solen? Då han befinner sig i ett mörker själv??
Blir jag hälften av vad han varit en dag, då ska jag tacka livet för min tid här!!

Älskar dig pappa!!

Jag har vart uppe i Tällberg och före läst för alla kommuner i Dalarna, om jag fattade det rätt.
Kom dit på morgonen och var egentligen inte det minsta förbered, visste inte vad jag skulle förväta mig.
Om nån frågat mig för 3 månader sen eller närmare in på så hade jag tackat nej.
För dom sista tre månaderna har varit dom värsta i mitt liv, så mycket som gått fel överallt.
Men är inte livet så? Ibland får man glida och i bland får man spik skor med spikarna inåt!!!!
Ja jag kom ju dit i onsdags morse och det var mängder med folk, tänkte för mig själv att det kan aldrig vara alla dessa som ska se mig. Jag vart varmt emot tagen av ann-christin och hon sa åt mig att gå upp och äta en macka och ta kaffe. Sen vart det att sätta sig ner och lyssna på olika föreläsare, först en man från social styrelsen.
Efter det en kvinna som är känd från tv ;) minns inte hennes namn!! Men hon pratade lite om saker hon upplevt i livet och lite om sin familj. Och då sa hon en sak som hon skrev upp på tavlan.
Är jag älskad, Duger jag, Finns det en mening med mitt liv!
Sen sa hon att har man två av dessa så står man rätt stadigt i livet, har man en börjar det bli väldigt farligt!
Plötsligt insåg jag varför pappa betyder så mycket för mig, under dom åren när jag var mobbad.
När folk kunde stå och sparka på mig och skrika en massa saker som tex gris eller att man var ful, ja vi alla vet hur det kan gå till. Jag hade det åt helvete under den tiden, kände mig varken älskad eller nåt annat i skolan.
Fan tom lärarna mobbade mig, minns så väl Gudruns ord.. Den som är med i leken får leken tåla, vilken jävla lek?? när dom höll min arm in genom toa dörren och slog igen dörren, eller vad menar hon??
Ja i afall min räddning var pappa han sa alltid att han älska mig, han berättade hur jag och mina syskon var hans mening med livet. Det gav mig en mening med livet, och genom allt jag fick vara med och göra så dög jag till allt.
Pappa har räddat mitt liv, hade det inte vart för han vet jag inte om jag levt idag!
Det insåg jag precis där och då, tårar samlades i mina ögon när jag insåg varför jag kännt denna smärta.
Jag har ju inte upplevt nåt av detta på så länge, denna kärlek som pappa gav mig den värmen.
Jag träffade therese och då började jag faktiskt uppleva det igen, men sista halv året har vi tappat bort varann.
Men det ska det bli ändring på för nu vet jag vad det är som gör ont, och det är inte hennes fel!
Det är inte hon som orsakat den hon har funnits vid min sida på denna tråd smala stig, som är så lätt att trilla av.
Men i onsdags blev stigen ett snöre brett och snart kommer den bli bred som en skogs stig.
Så onsdagen blev en av dom bästa dagarna på länge som ett stort uppvaknande!!!
Hur har hon orkat, undrar hur länge hon stötat mig på tråden.
Jag fattar inte att nån annan än pappa kan älska mig så, jag har haft tur som träffat henne!
Oavsett!!!!!!

Men i afall på efter middagen sist av alla var det min tur, efter en man vars bror hade en psykisk sjukdom.
Han hade erfarenhet han var duktig, ja jag vart inte mindre nervös av att han var före mig.
Han spela några ted låtar han började med himlen är oskyldigt blå. han var duktig helt enkelt!
Så när det väl var min tur så visste jag varken ut eller in, började värma upp med hur vi upptäckte att pappa var sjuk. Sen gick jag in på känslor och vad jag känner, allt ville bara bubbla upp ur mig.
Minns inte vad jag sa, men det verkade beröra.
Vad jag kunde se var det inte ett enda öga torrt, alla såg halft gråt färdiga ut.
Själv var jag tvungen att hejda mig och dricka vatten, för min tidigare upptäckt gjorde att jag redan hade gråten i halsen. Drack lite vatten och fortsatt.. Ja det gick bra!!
Jag såg inte den andra föreläsaren efter åt..
Hade inte tid då jag tror hälften av alla ville komma och klappa mig på axeln eller krama mig.
Jag har aldrig i hela mitt liv fått så många kramar!!

Efter åt när jag åkte där ifrån kände jag mig fri igen, redo att breda ut mina vingar och börja flyga.
Sjöng med i alla låtar på radion!! Jag vet nu tänkte jag för mig själv samtidigt som en tår rann ner för min kind.
Ledsen men ändå så lycklig, pappa är sjuk mina barn kommer aldrig få uppleva han!!
Men dom kommer få uppleva han genom mig, med lika mycket kärlek som han gett mig.
Och dom kommer älska sin farfar genom mina historier!! Pappa kommer minnas med värme och skratt!!
Älskade älskade pappa!!! Saknar dig!! Men det är min tur nu!!

Efter åt så fråga i receptionen hur många det var, cirka 200 lite mindre svara hon..
SHIT!! tänkte jag, vilken tur jag inte visste det innan :)
Kom ihåg att krama och berätta för dina närmaste att du älskar!!! Hela hela tiden!!
För hur ska dom annars veta att du älskar dom?? Ta inget förgivet, det förlorar du bara på!!

Jag går runt hela dagarna och känner mig arg!
Under mitt liv har det mest vart ett jävla slit, hela grundskolan mobbad.
Den enda som verkligen fick mig att klara av livet då var min pappa, han fick mig att känna mig älskad.
Han gjorde så dagarna inte kändes helt hopplösa. Vi gjorde allt tillsammans, han sa att jag och mina syskon var hans mening med livet. Han stötade mig i allt jag ville göra!
Men vad kan jag göra för han nu??
Sen den dagen han började förändras har jag saknat den kärleken.
Men den verkar aldrig dyka upp i mitt liv igen, varje gång man möter nån som man börjar öppna hjärtat för.
Så stampas det på mig livet är en kamp!!
Men hur ska man kunna älska nån som mig?
Som går runt och är arg hela tiden?
Jag lägger min smärta på fel ställen, men hur ska jag göra kan nån ge mig facit i hur man slutar hata denna sjukdom. Det jag skulle vilja säga är, jag är rädd! Rädd för hur framtiden ser ut, jag känner en sjuk smärta. Över att den enda som älskat mig villkors löst och alltid trott det bästa om mig. Finns inte längre!!
Jag känner en frustration över att, jag kan inget göra mer än att se på!!
Stå brevid och se den jag älskar förtvina sakta sakta....

Japp då har vi vart hos doktorn!
Nu ska vi trappa av medicinen, får se hur det går. När vi åkte dit var jag mest rädd för hur pappa skulle reagera.
men läkarn är bra så det blir en ner trappning som pappa inte märker. Nu får vi hålla ögona öppna om det blir snabbt sämre, för då ska medecinen sättas in igen. Japp tiden får avgöra pappas framtid och hur livet kommer se ut.

Men men nu till nåt riktigt roligt, men ändå så jobbigt!
Min släkting på pappas sida fyllde 30 och det firades i Rämshyttans bygdegård.
Vi gick dit allihop tom pappa var bjuden, vi åt och skratta och fira Bengan för fulla muggar.
Allt var skoj, pappa blev som vanligt öl törstig och ville vara med i gemenskapen. Inte tänker jag göra hans kväll sämre för att han inte får dricka öl, tänker heller inte göra mammas kväll till skit för att pappa blir full. Så jag sprang och hällde ut halva burken och fyllde på med vatten och gav pappa, varje gång han fick en ny burk svara han mmm det här va gött det!!
På detta vis behöver inte pappa känna sig utanför, för om han inte får hålla i den där burken blir han ledsen och deprimerad och känner sig inte vuxen eller hur man ska säga.
Jag vet inte hur många öl jag hällde ut för att han skulle få ha så kul som möjligt, men kosta vad det vill bara jag får se pappas leende. När kvällen kom och vi tog undan alla bord så spela bengan lite och det vart allmän all sång. Efter det börja vi alla dansa, skratta och le!
Pappa börja tjata på mamma, jag vill dansa kan vi inte prova jag tror det går bra. Jag såg hur min mamma drog sig för att prova. Men dom gick väll upp och dansa och pappa som alltid vart duktig på att dansa gjorde det bästa han kunde under buggen. Han förde fram och tillbaka med armarna och snurra mamma, men han fick inte med sig fötterna. Jag stod och titta och mina tårar började rinna ner för min kind, samtidigt som jag var överlycklig för att pappa var med gjorde det ont att se än en gång hur han blir sämre. Jag gick ut en stund samla mina krafter och samla hela min själ för en stund. Gick in igen och skratta och log, försökte att inte tänka på det jag just upplevt, vilket gick skit bra faktiskt!!
Senare på kvällen kom pappa till mig och tacka för att jag vart så snäll mot han under kvällen.
Jag krama om pappa och sa, klart jag är snäll mot dig det har ju du alltid vart mot mig.
Jag älskar dig pappa du är den bästa pappa man kan ha och jag kommer alltid älska oavsett vad som händer.
Min pappa börja gråta och jag lika så medans vi stod där och kramades kände jag hur mycket jag saknar han men även hur varm och hur mycket kärlek det fortfarande fanns i hans kram.
Jag kände att jag aldrig ville släppa taget jag hade kunnat ståt där hur länge som helst, med tårar i ögon vråna.
Vi släppte varann och torka våra tårar båda två, lite senare gick mamma och pappa hem.

Nu efter åt är jag glad, glad för att pappa kunde vara med denna kväll.
Glad för att jag sa det jag sa, glad för att pappa fick känna gemenskap än en gång.
Jag är super glad för att alla som var med på festen försökte göra sitt bästa för att pappa skulle ha det trevligt.

Men jag undrar!
Kan pappa vara med när jag fyller 30?
Det är om 8 månader, hur mycket sämre är han då?
Jag hoppas jag hoppas att pappa kan vara med då!!
För jag vill det så sjukt mycket, men den som lever får se!!
Älskar dig pappa då,nu och föralltid!!!

Denna vecka känns det som att allt bara rasar, jag faller allt längre och längre ner.
Jag försöker förberade mig för det som komma skall på torsdag!
Allt känns tungt allt känns hopplöst, kan inte sova, kan inte älska!
När sömnen skall träda in känns hela själen tom och svart, jag tycker mig höra ett tomt eko i min själ.
Hjärtat tar över tysnaden i mitt mörka sov rum, min ängel håller om mig men inte ens det kan jag känna.
Allt bara känns tomt och menningslöst, hjärtat dukar hårt en tår rullar över min kind jag tänker på min pappa.
Mina tankar börjar ta sig tillbaka 5,10,15 och 20 år. Jag minns min pappa som han var, min tomhet blandas med små skratt samtidigt som mina tårar rullar vidare ner mot örat jag ligger på. Dom börjar klia i mitt ansikte, torkar bort dom med min vänstra hand. Samtidigt känner jag ett tryck över bröstet, vill bara skrika!!
Mörkret i min själ och trycket i mitt bröst gör att jag börjar tänka på döden, vad finns där?
När ska min pappa möta den? Det eviga mörkret, när ska min familj få sluta sörja?
Vi genom går alla sorge faser gång på gång!
När vi fick diagnosen,när pappa inte kunde fixa maten, när pappa inte kunde orientera sig längre, när pappa gjorde på sig och nu när medecinen ska plockas bort och många många andra gånger.
Alla saker som händer gör ju att man börjar om från steg ett, först chock fasen då man undrar vad fan som händer. Sen reaktions fasen, tror jag lär mig att bemöta allt på bästa sätt då. sen bearbetningsfasen då jag accepterar och går vidare. Det är precis då jag orkar möta pappa på ett bra sätt och det blir en mening igen att vara med han. Efter det ska ju Ny orienterings fasen ska komma, men dit kommer jag aldrig!!
För det händer alltid nått nytt som kommer som en chock igen!!
Så nu sitter jag här i mitt mörker och förbereder chock fasen igen, på torsdag kommer den!!

Torsdagen!!
Kanske värsta dagen i min pappas liv!
Jag vill bara den ska komma och vara över, samtidigt vill att den aldrig ska komma!!
Det är en dag som jag aldrig vill uppleva, men om 2 dagar är den här!
Mina tårar verkar aldrig ta slut, hur mycket kan en ensam kille gråta egentligen??
En kille som haft sina bästa stunder med den pappan han nu förlorar mer och mer för varje sekund.

Jag hoppas jag verkligen hoppas att jag den dag jag får barn.
Att jag blir lika bra, lika snäll, lika glad som han alltid var!
Jag hoppas jag kan finnas för mina barn på samma sätt, så dom alltid känner sig älskade och välkomna hem.
Jag hoppas jag en dag kan älska igen, så som jag kunde förut!!

Jag kommer finnas för både mamma och pappa på torsdag!!
På sjukhuset då pappa ska få detta besked!
Jag kommer hata det!
Men jag finns bara för att jag älskar dom båda så mycket!!


Kärleken är odödlig kom ihåg det!! Bakom allt hemskt och dåligt finns alltid kärleken!!!

Hur ska man orka med detta?
På torsdag ska pappa till doktorn, då kommer dagen då det förmodligen blir medicin stopp!
Hur kommer pappa reagera då? Jag törs knappt tänka på det. Varje gång tanken sveper förbi knyter det sig i min mage. Mina tankar stormar av frågor, frågor som inte har några svar. Hur fort kommer det gå när medecinen tas bort, eller går det lika fort som nu. Då medicinen inte verkar funka, eller hjälper den lite så det blir en jävla fart nu när den tas bort? Hur arg kommer pappa bli, blir han arg på oss alla eller är det bara mamma som kommer råka illa ut. Jag gråter inombords när jag tänker på hur mycket min pappa förändrats. Jag kämpar på i mitt mörker försöker tänka på nått bra, måste andas måste andas!!
Panik är vad jag känner ett lätt tryck över bröstet, varför drabbades just min pappa av detta?
Jobbigt!! Livet kan verkligen vara en plåga, tur jag har underbara vänner och världens mysigaste sambo.
Jag älskar att älska men nu har kärleken till min pappa blivit en börda. I bland tänker jag att om inte min pappa och jag haft sånn bra kontakt under min uppväxt så hade det inte gjort lika ont nu. Men samtidigt är det ju dom bästa stunderna i min uppväxt som jag upplevt med min pappa. Vill inte byta ut dom minnena mot nåt i världen.
Jag saknar min pappa jag saknar att jag inte kan visa min kärlek hela vägen. Eller förstår han att jag känner så här, hur mycket förstår han?? Jag vet inte!
Men det känns inte som han fattar när jag säger att jag älskar han, men jag hoppas att nånstans där inne förstår han.

Saknaden äter upp mig!

En grå dag som idag speglar hur det känns i min själ.
En dag som idag får mig att fundera över livets alla meningar.
Hur orkar man ta sig fram hur orkar man resa sig för att se över allt det jobbiga?

JO man gör ett val!!
Varje dag man vaknar har man valet att själv välja, välja hur ens liv ska se ut.
Vaknar man och tänker negativa tankar så kan jag lova dig, du kommer få en negativ dag.
Vaknar man där emot och känner en tygnd över sina axlar, känner sig hopplös och förtvivlad.
Men ändå sträcker på ryggen och själv väljer att se positivt på dagen så kommer man få en betydligt bättre dag.
Även om man känner en gnagade känsla i kroppen som är jobbig.
Men ändå hela tiden väljer att vara glad för det man har så är livet lite lättare.
Min pappa är sjuk, men jag väljer att vara glad för att han finns.
Min pappa kommer aldrig mer bli sig lik, men jag är glad för allt han lärt mig och gett mig på färden mot det vuxna livet.
Min pappa kan inte klä sig mera, men jag väljer att vara glad för att han en gång fanns för att lära mig klä sig.
Min pappa kan inte ge mig riktig kärlek längre, det gör så jävla ONT!!
Men jag är glad för att han lärde mig älska, han lärde mig vad kärlek är.
Han vissade mig vägen till total lycka, han visade mig att älska alla som om dom vore mina bröder.
Han lärde mig att ingen har ett större värde än nån annan.

Min pappa var/är en man med ett stort hjärta.
Jag är glad att han är min pappa!!

Kräft fiske!!!
Vilket härligt sätt att träffas och umgås på, först på kvällen när alla är med. Barn som vuxna metar mört och sätter burar, när barnen sen lagt sig kan det bli nån öl runt brasan. Man skojar, skrattar och små ljuger om vart annat. Man känner hur sen sommar vinden smeker kinderna och en lagomt kylig bris. Livet känns inget annat än super härligt, alla är glada och livet ligger för ens fötter. Alla är samlade mamma,pappa,rikard,ida och jag med familj och vänner tror vi var samalagt ungefär 20 pers på vårann underbara udde. Pappa såg lycklig ut, jag kom dit först av alla med johan min sambos bror. Vart på jag insåg att inga mört var metad alls, så vi gick ut och meta jag pappa och johan. Meta en så enkel sak kan verkligen bli den svåraste uppgift för nån med alzheimers. Jag metade med pappa och johan hade ett eget spö, pappa kämpa på och vi skratta. Det är verkligen skönt att pappa alltid varit en skämtsam människa för han har det fortfarande kvar. Han försökte kasta ut flötet vilket aldrig gick super bra, jag satt på deg åt han och var liv rädd för att han skulle få för sig att rycka till med spöt så jag skulle bli själva betet. Johan fick ducka för reven om vart annat ja du förstår problematiken med vassa krokar och en vimsig person som inte riktigt visste vilket flöte som var hans. Men efter mycket krångel så lyckades pappa få en mört vilket jag tyckte var super kul. Men jag börja känna hur mitt tålamod började ge sig, man känner hur alla krafter sugs ur en. Min själ blir orolig och det skär i mitt bröst, pappa har ju kunnat detta sen han var liten grabb. Men nu funkar ingenting, det spelar ingen roll hur mycket jag förbereder mig. Var enda gång jag ser försämringar river denna sjukdom upp mils djupa sår som aldrig läker som det känns, jag hinner lagomt få lite skorv på dom. Tills jag ser ännu en försämring och med det blir såren allt djupare. Jag har insett att dessa sår inte kommer börja läka förrens den dagen då pappa inte finns bland oss längre.
Regnet kom som en befrielse, då fick vi en anledning att gå in och dricka kaffe igen.
Efter ett tag kom resten av familjen, och dom gick och börja meta. Själv hade jag tappat all lust att fiska ville mest åka hem och dra täcket över mig. Men jag bet mig i överläppen och fixa burar istället.
Tog mig en öl och försökte se bortom sjukdomen, den ska inte få besegra mig också.
Pappa kom glidande med en öl i handen och såg super nöjd ut, kul att se att han kan njuta.
Men som vi vet så kan han bara dricka 3 max 4 öl annars blir det för mycket nu mera.
Så när vi hade fiskat kräftor i några timmar så stack pappa, han gick hem.
Mamma följde efter och fråga pappa vad han skulle göra, han svara.
Alla dricker öl men inte jag, han var ja jag vet inte arg eller besviken.
Mamma gav han en öl och pappa vart med direkt igen, problemet är ju att han njuter ju inte av öl längre han sveper den som om det vore den sista någonsin. Mamma berättade detta och jag börja fundera hur detta skulle lösas. Jag skicka iväg min bror att hämta en låda öl hos en god vän.
Rikard kom med lådan och jag sa till pappa nu du finns det öl så nu slipper du fundera över det. En hel låda så nu behöver du inte fundera på det mer. Jag fråga om han ville ha en öl, det ville han mer än gärna.
Jag tänkte jag tar en chansning, jag toh en öl öppna den slog ur halva fyllde upp med vatten och slog på lite öl uppe på så det skumma lite och gav pappa. Han drack den och sa mmmm gött. Han var super nöjd och märkte ingen skillnad, kände mig lite dum. Men jag fortsatt så hela kvällen, visste ju det att pappa kan inte öppna burken själv så det var lugnt. Men det känndes dumt att lura pappa, men det var ju för en god sak. Med detta kunde pappa vara med han kunde hålla i sin öl och känna samma gemenskap som oss andra.
Så med detta blev det en hel lyckad kväll pappa var med hela tiden och skratta och log.
Alla var med hela kvällen och skoja och skratta, vi plocka upp burarna redan vid 1 på natten då jag skulle upp och jobba dan efter. Men det blev en fin fångst på 15 burar, 359 kräftor som vi åt och njöt av senare dagen efter.
Smaka riktigt fint, tog hem ett 40 tal och fryste in som vi tänkte äta på vårann 2 års dag. Min sambo och jag, Therese bästa tjejen i världen. Eller ja för mig älskar henne mer än allt, hon står och stödjer mig när jag rasar.
Hade det inte vart för henne hade jag säkerligen fallit längre och landat hårdare. Hade det inte varit för henne vet jag inte om jag orkat stå längre. Jag älskar henne för att hon är hon och för att hon finns där som ett litet stöd mitt i det jobbiga.

Ja det blev en lycka kräft fiske tur till mitt i livet med hela familjen samlad.
Kan det bli en till??
tror inte det!!
Blir det inte så.
Kommer han vara sjukt saknad nästa år min far, min älskade pappa!!
En tår faller på min kind, jag försöker förbereda mig på att allt vi gör kan vara sista gången.
Men jag vet att den dagen han inte kan vara med längre kommer såren rivas upp igen.
För jag kommer aldrig någonsin kunna bli förbered på det.
Pappa
Du saknas mig!!

Förbannade alzheimers!!!!

Snart ska vi plocka bort pappas medicin!
Därför har jag inte orkat leva på ett tag!
Vi ska ta bort den för den funkar inte!
När vi tar bort den försvinner allt hopp!!!!
Varför vi ska ta bort den kanske du undrar, jo för om den inte funkar så skadar den dom inre organen.
Pappa kommer ju inte kunna beskriva att han har ont i framtiden eller vart han har ont.
Min pappa min älskade pappa du försvinner allt mer ur mitt liv, det gör ont i mig allt mer.
Jag är utmattad av all smärta jag orkar knappt känna efter längre, smärtan har blivit en vardag så jag nästan glömt bort hur den känns. Jag funderar i bland hur jag reagerat i vissa situationer om jag inte redan haft all denna smärta i mig. Hade jag kännt mer eller mindre då?? Hade jag kännt mer av sveken eller lögnerna som passerar i mitt liv lite då och då, eller hade jag kännt precis lika? Inga frågor jag kan besvara i afall.
Det enda jag vet är att en sak är beständig!!!
Min kärlek till min pappa, den oändligt stora kärleken till min pappa.

Ja nu har snart hela den underbara sommaren passerat, det har vart mycket sol med nöjen och glädje. Som det säkert märkts i min blogg har även jag försökt tagit lite ledigt från alla mina känslor och andra saker som händer runt om i mitt liv. Men det är ju så att man aldrig kan stänga av sina känslor, för om man inte kan känna så kan man inte leva.
Livet! Det är väll det som är tanken att va ska vara här och leva, annars finns väll ingen mening?
Mycket händer under dessa sommar månader, jag ser hur pappa bara blir sämre och sämre. Vi har sökt assistans men pappa kan ju kliva ur sängen själv än så länge så inte får vi det heller. Man får bara inte vara under 65 och drabbas av en hjärnsjukdom. Och om man blir drabbad av en hjärn sjukdom så ska man bli en så jobbig parrasit på sina anhöriga så dom nästan kastar ut en innan man får hjälp. Jag ser hur mamma kämpar varje dag för att orka med, men så länge han kan tugga maten själv så ICKE!!!
Jag fördömer det svenska sättet att behandla dom som drabbas av detta, skulle det hända mig.
Om jag får pappas sjukdom så finns det bara en sak, repet i taket på försäkrings kassan!!
Dom ska få ett bub skap värre än nåt dom nånsin skådat om jag får denna hemska sjukdom.
Kanske dom skulle få upp ögona då och inse viken hemsk sitts anhöriga och drabbade sitter i.
Varför ska det behöva gå så långt?
Jag orkar knappt åka hem till pappa längre, det gör bara ont. Om pappa fick hjälp så jag visste att pappa var glad jämt när jag kom dit skulle allt bli så mycket lättare. Sverige byråkratiska jävla skit land!!!

Kanske man skulle lägga om sitt liv och bli politiker, det kanske är enda sättet att påverka denna fråga.

Min pappa hade en dröm, en dröm han pratade mycket om under våra turer på sjön och även under våra jakt turer. Jag var i tidiga tonåren när han började prata om sin dröm med mig. Han berätta hur han och mamma skulle ta över huset efter min farmor, att dom skulle renovera huset och att jag och mina syskon skulle få varsin stuga där på gården. Han tyckte att jag skulle köpa huset av han och mamma, jag som trotsig tonåring sa ju som så att. Jag ska aldrig bo i Rämshyttan, villket i vuxen livet blivit min största dröm. Vem vill inte bo i ett vackert landskap med sjö tomt och en stor frihet. Under tiden och åren gick ändrades drömmen lite för han, han tyckte det vore bättre att jag tog över farmors hus och att min syster och bror skulle ha varsin stuga på gården. Han ville att under sommrarna så skulle hela familjen vara samlad. Han pratade om den tiden då vi skulle ha barn alla vi tre. Det kändes helt sjukt för mig, jag skulle ju aldrig i mitt liv skaffa några barn. Pappa förklarade för mig att han visste att jag skulle vilja bo hemma i byn, han berätta att han var lika dan i sina yngre år. Han skulle inte bo där, han skulle inte ha några barn,han skulle vara fri att göra vad han ville. Men sen träffade han min mamma, min mamma som han blev att älska så mycket att han faktiskt kunde tänka sig barn och allt som hör till. Och drömmen om ett hus i Rämshyttan med sjö tomt blev ett faktum för han, när jag var 8 förverkligades den drömmen för min pappa då köpte han och mamma ett hus i Rämshyttan. Han hade lyckats förverkliga sin dröm hus,barn och den kvinnan han älskar!
Han ville dela den drömmen med mig, när jag blev lite äldre började vi drömma tillsammans.
När vi var på sjön så prata vi om hur alla hans barnbarn skulle springa runt där på farmors gård fulla i skratt och lek. Jag sa bara att det fick Ida och Rikard se till för jag skulle då rakt inte ha nån knod.
Han sa att han ville att jag skulle köpa huset, hur vi skulle hjälpa varann. Att vi skulle ut på sjön fiska och ta nån gemensam pilsner. Han berättade för mig hur mycket jag skulle älska och uppskatta mina syskon.
Han sa det att dom kommer du ha med dig hela livet, ni kommer finnas för varann hela livet även när han och mamma var borta. Han berättade hur mycket han saknat sin bror som dog i tidig ålder i en bil olycka.
Hur många gånger han önskat att just hans storebror funnits där och hjälpt han i livet. Min pappa berättade mycket om den kärlek jag och mina syskon skulle känna till varann. Allt lät som en saga!
En saga för bra för att vara sann, skulle verkligen jag och mina syskon sluta bråka. Skulle vi ställa upp på varann och stöta varann oavsett vad. Fanns en sån värld, trodde ju på den tiden att syskon bråk var nåt man alltid skulle få leva med. Och jag skulle jag köpa hus?
Skulle jag nånsin hitta nån, fanns väll ingen som ville ha nån som mig.
Pappa intyga och lova att jag inte skulle ha nåt problem alls att välja min tjej, han sa. Dom kommer slåss om dig!
Jag tyckte han var knäpp, jag med lockigt hår glasögon och ja helt enkelt ful. Men men han fick väll tro det då.
Hus nja eller nej jag ville vara fri och göra allt och bara leka och ha kul i mitt liv.
Men guuuuu så fel jag hade.

Åren går man växer som människa och även tanken med den!
Ju äldre jag blev ju mer kändes den där drömmen som en möjlighet.
Och nu 20 efter att vi flytta in i huset i Rämshyttan så vill jag inget annat.
Min dröm idag är Farmors hus 3 små och tjejen jag älskar och vill dela mitt liv med.
Jag drömmer om hur mina syskon bor i varsinn stuga på sommaren under semestern.
Hur vi står och grillar tillsammans och avnjuter en kall och pratar om nästa grej som ska göras eller som redan hänt. Jag drömmer om hur min bror hjälper mig att renovera, hur syrran njuter av sommar värmen.
Men drömmen med pappa den är borta, pappa får aldrig uppleva alla barn på farmors gård.
Eller jag kanske skrev fel, jag får aldrig uppleva att pappa ser det. För om själen blir fri längre fram i hans liv. Så kommer han finnas där hela tiden med ett stort leende på sina läppar. Men det gör ont i mig att jag inte får se hans lycka när vårann gemensamma dröm går i uppfyllelse.
Vi kommer aldrig kunna ta båten ut och avnjuta den kalla på vårann fiske tur.
Jag kommer aldrig se min pappas leende när han ser mitt första barn.
Allt känns så mörkt när jag känner att jag inte kommer uppleva livet med pappa mer!
Tungt var också det jag fick reda på igår.
Sista steget i pappas alzheimers medecin funkar inte, vi ska ge det till september.
Efter det tas medecinen bort, och där med hoppet. Allt hopp försvinner då för mig och min pappa.
Så jag hoppas  guuu vad jag hoppas att hans piller börjar funka nu!!!!
Jag vill inte detta jag vill att han ska leva länge så frisk som möjligt.
Men det verkar vara slutet som närmar sig med storm steg,VARFÖR???
Efter beskedet grät jag länge, kom hem åkte ut och åkte lite cross och grät jag sluta gråta först när jag kom fram till mina vänner. Skönt att ha vänner i det läget, dom gjorde ´min kväll kanon med vatten skid åkning och fotboll.
På vägen hem igen började mina tårar rinna igen, smärtan blev så stor när jag insåg.
Min pappa kommer aldrig få uppleva mina barn, mina barn kommer aldrig få uppleva deras farfar.
Jag kommer själv klart berätta för mina barn om den kärlek han gav alla.
Vilken underbar människa han var, deras farfar kommer vara dröm farfarn.


Jag kommer sakna min pappa varje dag som går!
Men jag hoppas så att han är med oss den dagen hans dröm är sann.
En massa glada människor på gräset ner mot sjön, en massa ungar släkt och vänner som skrattar och busar.
Jag hoppas jag känner hans närvaro då, att jag nånstans inom mig känner att han finns nära.
Om jag känner av han ska jag visa han hur bra livet blev, och även berätta att jag har han att tacka för allt.
Min pappa en del av min själ!!

Japp det har tagit lite tid men tror jag är stark nog att skriva om vad som hände på Hesse.

Dagen börja fint jag tog det mest lugnt träna lite och bara laddade för att orka.
Hur man än gör så känns det som att man gör fel, sist när mamma berätta för pappa blev han så arg på henne så den resan blev inte av. Denna gång hade vi planerat att jag min bror och pappa skulle ta mercan och åka och köpa lite delar till bilen. Och sen bara glida till Hesse för att gå in och kika. Vi började som planerat, men innan tog vi en glass i romme. Jag kände oro i kroppen hela tiden. Sen när vi kom dit så klev vi ur och pappa insåg vart vi var. Då tänkte han rymma igen jag gick i kapp pappa och försökte få han och förstå. Känns som det är bättre jag tar den smällen än min mor då hon lever med han varje dag. Han försökte bryta sig loss från mig, mamma gick in och berätta för personalen hur det låg till och jag stod med pappa och försökte på alla vis få han att fatta att det inte var ett ställe han skulle bli kvar på. Han svara bara med att, Jag vill vara hemma!!
Jag vill vara hemma, vilka är vi om vi skulle förbjuda han det. Men jag ville ändå att han skulle gå in så han fick se vad det var. Verkar som nån idiot har lurat i han att vi ska placera han på ett hem och låta han ruttna bort där, ingan namn nämda men det är mot all förmodan den som själv blivit helt knäpp i detta! Ber den ena efter den andra av oss at dra åt helvete. Jag höll på att bryta ihop där ute, det gör ont i mig att se min pappa misstro mig så mycket. Mina tårar börja komma jag kände ilskan över allt skölja över mig. Jag blev inte så snäll i mina ord kan man tycka. Men jag höjde rösten och sa till min pappa att fattar du inte att detta är en social träning så du ska ha en menings full vardag, det är för att hålla dig borta här ifrån. Jag vill inte att du ska bli så dålig så behöver bo här. Jag vill att du ska finnas kvar och uppleva mina barn, när jag köper hus jag vill att du är med den dagen jag ska gifta mig!!! FATTAR DU INTE DET??
Pappa titta mig djupt in i ögonen vände på klacken och gick rakt in på Hesse. Jag följde han strax efter. Med smärta och gråt i mitt bröst.
Vi gick in och titta och pappa gick runt tyst, han ville inte dit jag såg det på han hela tiden.
Jag tänker inte tvinga han heller.

En sak hände några dagar efter, behovs bedömmaren ringde mig och fråga hur det gick.
Jag berätta och hon bevilja direkt i luren 10 timmar ledsagning i veckan till min pappa.
Det kändes skönt, äntligen händer nåt bra! Med det kan vi låta pappa vara hemma och även min mamma kan slappna av lite mer. Nu ska min bror ta dom timmarna. Sen får vi se hur han orkar.
Jag vet att även om jag jobbar som pers assistent idag så skulle inte jag orka vara det åt min pappa.
Blir för mycket känslor inblandat för mig.
Livet är verkligen sjukt jobbigt med pappa nu. det sårar så mycket att behöva jobba i motvind hela tiden.
Men visst är det sjukt hur mycket man kan älska en människa utan att egentligen aldrig ha sagt det.
Jag undrar mycket varför jag inte sa det oftare till pappa, tre små ord. Jag älskar dig!!
Jag undrar varför det är så svårt att säga dom nu.
Jag vill säga det hela hela tiden men nåt stoppar mig. Nej det får bli en ändring på det.
Jag ska börja nu!!!
Jag älskar dig PAPPA!
Jag älskar dig RIKARD
Jag älskar dig IDA
Jag älskar dig MAMMA
Jag älskar dig THERESE
Jag älskar er alla mina VÄNNER
Lämna mig aldrig!!! Snälla lämna mig aldrig!!

Idag är första dagen på resten av pappas liv!
Idag ska jag hämta han och åka till den dagliga verksamheten på hesse gården.
Vi vet alla att han kommer få det bättre när han börjar det.
Men jag vet att han kommer bli arg när vi kommer dit idag!!
Men vi får stödja varann jag min mamma och min bror.
Min bror ska med och det känns toppen!!!
Jag är så glad att han blir med och gör detta.
Det känns helt underbart att han också kommer finnas där att prata med :)
Men jag är så rädd för hur pappa kommer ta det.
Hoppas hoppas att han känner inom sig att vi bara vill väl.!!

I fem timmar hinner mycket av livet passera i revy!
Fem timmar var precis den tiden min pappa var borta igår, han skulle ta en promenad och försvann.
När han gick tänkte min mamma att det var som vanligt, han går hem till farmor och dricker kaffe.
Efter 1 till 1,5 timme skickar därför mamma min bror till farmor för att hämta han, dom skulle äta.
Men hos farmor hade han inte vart på hela dagen, min bror begav sig ut på alla små grus vägar och andra vägar som han kunde ha gått. Där efter ringer min mamma mig och berättar den nyheten, Pappa var borta!!
Jag kände hur mina knän börja darra hur mina handflator börja svettas och hur gärna jag ville åka dit.
Men mamma sa åt mig att ta det lugnt för att Rikard var ute och leta, men mina tankar vart ändå att tillängnas pappa hela tiden. Rämshyttan där dom bor är ju bara en enda stor skog! Man har ju hört andra dementa som försvunnit i skogen och aldrig åter funnits. Kände hur min skalle börja dunka och hur en huvudvärk började göra sig påmind. Vart kunde han gått hur tänker han vad är det han vill, ingen av oss vet ju längre riktigt vad han tänker och känner. Så vart skulle man börja leta? Jag ringde upp min mamma och sa åt henne ring polisen, på 2 timmar hinner man långt. Därefter åkte jag dit, det vart ingen laglig fart dit direkt, men jag ville ju bara inleda mitt letande. När jag kom fram satt en polis i köket och tog uppgifter, själv yra jag runt försökte få på mig ett par byxor och skor för att ge mig iväg ut på sjön. Han kanske hade gått efter sjö landet och då kunde jag ju se han från båten. När jag satt i båten började mina tårar rulla ner för min kind, jag tänkte på hur det skulle vara att förlora pappa helt. Jag skulle inte fixa det jag skulle brytas ner helt då! Än kan jag se han och känna all kärlek jag känner. Jag är inte redo att släppa taget än, inte om min älskade pappa inte nu!
Efter en tur på sjön kom jag hem till mina föräldrar igen berätta min bror att spår hund var på väg och att polisen åkte runt och leta.Så det var inte så mycket att göra..

Efter ett tag så frågar Malin min brors tjej om jag ville ha kaffe, ja tack det vore gott sa jag.
Hon går in i köket och vänder direkt hon kommer in i köket och säger Lasse står på bak sidan!
Alla i kör samtidigt sa då VA!!! Ja Lasse står på baksidan! Vi gick bak och titta och där står min pappa.
Jag ville krama om han skrika på han och veta precis allt han gjort. Men vet ju att det inte finns nån mening i det.
Det enda jag vet är att det är skönt att han kom hem, pappa fattade aldrig allvaret i situationen.
Men det gör jag, nästa gång kankse han inte har den turen att komma till en väg där han känner igen sig och hur blir det då?
Det får inte hända igen, så är det bara!
Pappa snälla håll dig hemma vill inte förlora dig än! pappa snälla jag älskar dig!!

Jag kommer aldrig glömma ditt skratt, jag kommer aldrig glömma din glädje.
I mitt minne kommer du alltid leva och glädjas med mig, nånstans inom mig vet jag att du alltid kommer vandra med mig genom livet. Du kanske inte finns psykiskt just nu men fysiskt lever du i allra högsta grad!
Den pappa jag hade finns inte längre, men kärleken jag kännt genom hela livet den finns där än.
Jag kommer minnas dig för den du var och inte för den du är, den underbara fantastiska männsika du är.!
Jag minns hur du älskade att skoja och jävlas med mig, när vi gjorde allt tillsammans.
Jag minns hur du fick mig att må när jag mådde som sämst, du fick mig att hoppas på en bättre framtid.
När mobbningen var som värst stötta du mig som mest, du sa alltid att din mening i livet var vi barn!
Du fick mig att känna mig älskad och önskad, du var inte bara min pappa du var min vän!
Jag kommer sakna dig varje gång jag gör allt som vi gjorde tillsammans, men jag kommer fortsätta även om det smärtar ibland. Du hade inte velat se mig ligga i soffan och gråta, du har alltid velat att jag ska göra det bästa jag kan och orkar utan krav. Du har alltid älskat mig oavsett vad, dina kramar fick mig att glömma all skit som jag blev utsatt för under mina barn år. Du gav mig all kärlek nu vill jag ge dig all kärlek tillbaka.
Men jag vet inte hur!!!!
Hur ska jag göra för att du ska förstå?
Om jag bara fick en frisk timme eller en dag så jag kunde berätta för dig.
Men den stunden kommer aldrig komma, det vet jag!
Men jag hoppas att du inom dig kan känna det.
Jag älskar dig pappa, jag önskar att du fanns hos mig!! 

Hej tänkte bara säga guuu vilken energi jag får av att berätta min historia om min sorg och saknad av min pappa!
Att se folk som jag aldrig träffat förr som inte vet vem jag är, eller vem min pappa är. Men som ändå blir berörd till tårar av min berättelse. Det är ju även enda gången jag får berätta min historia utan att bli avbryten. Men samtidigt kämpar jag med min gråt sjukt mycket för att inte bryta ihop där inför alla. Jag har vart runt på lite skolor och pratat vilket har gjort mig lite så nervös men ändå är det personer som är yngre än mig. Nu förra veckan så var jag i Hedemora på en äldre mässa, då var jag sjukt nervös. Jag var nervös för jag visste ju inte om nån ville lyssna på vad jag hade att säga plus att medelåldern på mässan var säkert strax över 50. Dessutom fick jag reda på att dom skrivit ut fel tid på min föreläsning med en timme. Så jag tänkte det kommer säkert inte en själ för att lyssna, men när tiden så var inne kom det in över 50 pax som ville lyssna på bara mig, som vanligt blandades min föreläsning med både skratt och gråt. Och efter åt fick jag mycket beröm, kändes bra att nå ut lite till. För hur ska nån kunna förstå hur vi anhöriga har det om ingen berättar??
Tidningen var där och dom skrev ett bra repotage om mig, brukar kunna bli så fel i tidningar annars men om du är nyfiken på att titta ligger det på dalademokratens hem sida under Hedemora.

Ja jag vill nå ut till hela världen om hur jobbigt alla vi anhöriga har det. 
Jag vill visa vilken förtvivlan man känner när ens anhörig bara försvinner ur ens liv.
Jag tänker fortsätta föreläsa så länge jag kan och orkar.
För min kärlek till min far tar aldrig slut.
Älskar dig pappa för allt du gjort för mig i livet, försöker bara återgälda dig på bästa sätt min kära far.
Aldrig kommer jag lämna din sida och alltid kommer min kärlek till dig brinna i mitt hjärta.
Den dan jag får barn kommer dom höra historien om deras farfar som var så underbar.
Alltid kommer mina barn minnas dig med kärlek, du lever länge till i våra minnen som den man du var.

Kärlek!!!