mlesliek

Jag lyssna just på Kalle Moreus nyaste låt. (Om du fanns kvar)
Ju längre in i låten jag kom, ju mer tårar rann ner för min kind.
Vill så gärna att det ska vara som han sjunger, vill att min pappa är stolt över mig.!
Allt handlar om kärleken till min pappa ju, ja jag älskar min mamma och mina syskon minst lika mycket.
Men just nu är det kärleken till min pappa som gör ont i mig och därför lägger jag mest fokus på det just nu, för vem vet hur länge till han finns fysiskt? Jag vet i vilket fall inte, jag har föreläst ett antal gånger nu. Jag vill förmedla hur ont det gör att se nån förtvina framför ens ögon. Och många tårar har rullat när jag berättar min historia.(och inte bara mina) Efter jag går där ifrån så känner jag mig alltid lättad och glad även om jag just berättat min tyngsta historia någonsin.

Jag har undrat mycket varför jag känner så varje gång, efter en föreläsning.
Nu vet jag varför! Det är för att det är enda gången jag får berätta min historia om mina känslor och om hur jag mår, utan att bli avbryten! När man försöker berätta för folk annars så kommer det alltid nåt inlägg som säkert känns bra för dom, men som får mig att bli avbryten. Även om dom menar så väl så kan det skära i mitt hjärta när dom bara avbryter mig, vissa saker dom sagt har gjort mig illa långt in i själen. Men efter som jag vet att dom menar väl vill jag inte visa hur ont det gör i mig. Så jag väljer att inte säga nåt eller fortsätta att prata. Ingen kan förstå oss som befinner oss mitt i detta. Kanske det kommer en dag då jag skrattar åt hur känslig jag var, men den dagen är inte här än! 


I morgon ska jag föreläsa igen, i Hedemora på en demens mässa. (om jag fatta rätt)
Känner mig lite nervös inför det, vet ju inte hur mycket folk som dyker upp, eller vilken sorts folk.
Det enda jag vet är att jag ska förmedla min kärlek till min far, och hur ont det gör att förlora han mer och mer för varje dag! Detta är en obotlig sjukdom!!!! Cancer går att bota idag!!!
Varför finns det inga tv galor?? 
Varför finns det ingen mustach kamp för detta??
Varför glöms detta bort, är man mindre värd om man har en sjukdom i hjärnan??
Blir så arg när jag ställer mig dessa frågor!!!

Hur som.. älska, krama och visa dina närmaste att du finns där! 

Nu lägger jag ner!
Jag orkar inte längre!
Jag vill så mycket men kan så lite, jag har försökt att få mig själv upp mörkret flera flera gånger.
Men denna gång kommer jag inte lyckas om jag inte lägger allt och alla åt sidan ett tag.
Jag tänker göra det jag mår bra av, inget annat.
Annars vet jag inte ens om jag kommer orka med mig själv till slut.
Men men så kan livet vara ibland, man måste vara egoistisk och bara vara ett tag för att lyckas komma framåt i livet.

När jag kommer börja få energi för att skriva igen det vet jag ej.
Men jag hoppas nån kan läsa det jag skrivit och bli lite hjälpt.

Jag känner mig så vilsen nu, vet inte vilken väg jag ska välja längre. Önskar det fanns en karta som visade vägen till den totala lyckan. I mitt arbete med att finna ro i denna jobbiga tid, stöter jag på många hinder. Det är svårt att få nån hjälp av andra när man jobbar med sig själv. Det är inget man kan kräva heller, hur ska folk förstå hur jag känner inne i mitt hjärta. Det har gått några veckor nu då mitt hjärta känns tungt och jobbigt som om det är en sten som är där inne nu. Det känns inte som det finns nått varmt rött och vackert där inne längre. Jag önskar jag fick känna den värmen igen, snart igen!!
Mina tankar vandrar fram och tillbaka, jag funderar mycket på min framtid med pappa. Han försvinner mer och mer för varje dag som går, önskar jag hade mer tid att lägga på han. Men men jag gör mitt bästa för att vi ska ha trevligt när jag träffar han. Men sakerna vi kan göra blir ju bara färre och färre.
Jag hoppas allt mer på ett liv utan smärta och sorg men det känns så långt bort nu.

Jag har gått och funderat mycket på vart min pappa befinner sig just nu. Jag har tänkt mycket på själen och livet efter detta. Det är många djupa märkliga tankar som passerar, om det finns ett liv efter detta vart befinner sig min pappa nu? Han är ju vad jag kallar levande död, befinner han sig i nåt mellan skickt då? Men ibland ser jag hans riktiga jag skina rakt genom denna jobbiga sjukdom. Tex som nu när pappas gamla arbets kamrater hade hälsa på han, jag såg glädjen över att dom kom ihåg han. Jag är dom evigt tack samma för det, dom växte i mina ögon jag vet vilket mod som krävs av en person för att våga hälsa på, det är ju inte den dom kände förr som finns där men ändå är det precis vad det är.
Vad kommer jag fram till då?
Ja jag har inga svar, men jag vill tro att själen finns där inne. Den kan bara inte visa sig så bra pga att sjukdomen låser den inne. Jag tror att den dag den får lämna kroppen kommer pappa att känna sig fri igen. Jag tänkte idag att den dagen pappa får lämna sin kropp kommer han följa med mig ut och jaga igen, jag kommer inte se att han är där men jag kommer känna han inom mig. Jag önskar så att pappa får bli fri och att det är så livet ser ut efter att kroppen säger upp sig. För om det är så är ju detta bara ännu ett hinder att ta sig över.

När dagen kommer ska jag viska i min pappas öra, Jag älskar dig du är fri nu.

Jag har inte skrivit mycket på ett tag nu, men jag har haft dom fyra jobbigaste veckorna i hela mitt liv precis nu!!
Jag har slitits mellan hopp och förtvivlan, mellan hat och kärlek. Men jag tror jag äntligen börjar känna fast mark under mina fötter igen. Livet vore säkert inte lika kul om man inte upplevde allt detta tunga, men fan så mycket enklare! Men men det är valen i livet som visar vilken person man är!!
Jag väljer att kämpa på och se solen gå upp varje morgon med ett leende på läpparna även om hjärtat känns svart och krossat. Kärleken till alla människor i världen gör livet underbart!
Jag har lagt mycket på is den sista tiden men nu väljer jag att börja ta tag i allt igen.
Ibland kan man behöva lägga allt åt sidan för en stund för att själv kunna samla sig, det är inget fel i att göra så.
Där emot måste man ta tag i det ganska snart så man inte får allt för mycket hängade på sina axlar.
Livet ska levas närvarande i nuet, för om jag tänker för mycket på det som varit går jag med ryggen in i framtiden!
Det vill jag inte! Nej jag vill känna framtiden smeka mitt ansikte samtidigt som jag upplever den.

Ser fram emot en underbar sommar med mycket värme och kärlek!
Mattias

Jag insåg precis nu att ett år har gått!
Ett helt år av sorg och saknad har passerat sen den dagen jag bestämde mig för att göra en skillnad.
Vad har hänt under året då? Jo jag har acceptera att pappa aldrig mer blir den pappa jag en gång kände. Jag har bearbetat sjukdomen så pass mycket, så jag inte gråter vareviga kväll. Nu sker det inte alls lika ofta en till 4 gånger i månaden men vad är det i jämförelse. Jag har lärt mig att ta reda på tiden jag har med min far, ge han den kärleken han förtjänar. Kallar nästan pappa för pappa nu också, har haft svårt för det sen han blev förändrad. Han fick heta Lasse istället men nu försöker jag tänka på det och säga pappa när jag är med han.
Det är jobbigt för det är ju inte riktigt pappa som är där.
Jag har fått hjälp av en psykolog, dock kände inte jag att det gav mig något spec, har en person i mitt liv som ger mig mer svar på frågorna om livet. Vad skulle jag göra utan han i min bekantskaps krets?
Det är faktiskt min pappa som sett till att jag har denna person som vän, kanske var det ödet som ingrep där för 12år sen. Jag har blivit invald som ordförande i alzheimerföreningen i dalarnas län, börjat före läsa om hur det är att vara unganhörig. Om kärleken och sorgen om maktlöshet och ännu mer kärlek. Jag hadde världens bästa sambo men jag vet inte om jag har det längre. Hänt ganska tuffa saker nyliggen som jag måste fundera ut om jag kan leva med. Hon gör allt rätt nu för att få mig att stanna nu finns hon där för mig till 110 procent så kanske vi tar oss ur detta storm väder. Men men den som lever får se hur det ser ut om ett halv år eller så.

Ja tänk vilken skillnad det blivit på ett år!!!!!!!!
För ett år sen kunde jag inte nämna ordet alzheimer utan att känna mig illamående och ha tårar som rinner ut för min kind. För ett år sen vart jag bara arg på att allt går på skit, för ett år sen kunde jag inte känna kärleken hela vägen utan att själv vilja dö. För ett år sen kände jag ofta för att stanna inne och aldrig gå ut. För ett år sen kände jag mig ensammast i världen. För ett år sen kände jag inte igen mig själv i mina beslut!!!

Så vad har jag lärt mig under året??
Jo att älska är det viktigaste som finns i livet!
För även om nån försvinner ur mitt liv så är det jag som finns kvar och minns hur jag behandla denna person. 
Vill hellre minnas med kärlek än med ilska och förtvivlan!
Jag har lärt mig att det blir lättare att prata med människor varje gång man gör det.
Så om man börjar berätta min pappa är sjuk och jag orkar inte med det!
Nästa gång man gör det är det lättare och fler ord kommer komma fram!
Jag har förståt att mina vänner älskar mig i alla värder!! <3
Jag känner varje dag hur mycket min familj betyder för mig. Hur jag älskar dom och vill hjälpa dom ta sig genom detta. Jag vill att dom ska förstå att det är dom och deras kärlek till mig som gjort så jag orkat detta år. 
Mamma, Ida, Rikard, Alex, Vendela, Elsa och den yngsta Malte, min bror från en annan mamma Jani. Pappas bästa vän/bror Tony och ja faktiskt den som gjort mest av alla för mig alla kvällar jag gråtit och velat bara försvinna. Min sambo Therese som jag älskar så oerhört mycket, hon har verkligen gjort allt för mig. 
Jag är belönad av livet med en massa kärlek, jag har tur!! Jag hoppas jag kan ge dom lika mycket tebax! Kanske ja kanske man får höra det en dag det vore underbart. För jag hoppas verkligen jag inte bara tar utan ger minst lika mycket tillbaka. 

Sen då den jag älskar som är sjuk, fan vad jag önskar han förstod hur mycket jag älskar han.
Pappa du saknas mig även om du är där.!!

Kärleken kan slita en isär, men den kan även bygga upp dig och bli stark.
Man behöver ingen mur för att vara stark.
Man kan vara stark av kärlek, det är jag.
Kram till er alla. <3 

Ja jag glömde ju själv klart kvar mina jobb nycklar i Stockholm.
Så jag tog mig en vända dit i Fredags, jag åkte på morgonen kom fram ringde Tony och väckte hans dotter.
Hon såg ut som 7 svåra år efter en vända till finland på en färja, kunde bara skratta åt henne.
Dessutom kan man säga att jag tvingade med mig tony upp till Dalarna. Så var hos han och väntade tills han kom hem, medans jag väntade så tog jag en promenix upp till den gamla vivo affären som finns där i centrum. Där jobbar ju en av dom bästa jag någonsin träffat, Carina så jag gick in och hejade på henne och hon såg lika glad ut som alltid. Hennes glädje får mig att le och känna att livet är ganska enkelt i afall. Önskar det fanns fler sånna människor i världen. Ja sen kom Tony hem och vi på började färden till dalarna. Jah hade pratat med min mor och hon tyckte det skulle bli trevligt att pappas vän skulle komma. Där emot visste inte pappa nånting, man kan säga att det skulle bli en överaskning.

När vi så var framme i Rämshyttan så gick jag in och efter mig kom tony, pappa heja på mig sen tittade han mot dörren och sa högt ÄR DU HÄR. Va kul!!!
Man såg riktigt hur glädjen kom i pappas ögon, när tony kommer eller är i närheten så kan man verkligen se hur pappa blir överlycklig. Även om han inte kan utrycka det så ser man det.
På lördagen åkte jag ut till dom vi tog en vända till stan där jag gav dom mina bilnycklar och åkte med min sambo hem som slutade jobbet. Så dom skulle få göra nåt på egen hand, Medans jag och min sambo åkte hemåt stannade vi på tågstationen där jag köpte en billjett till tony så han skulle komma hem. Jag tänkte när jag satt mig i bilen, denna helg kostade mig 500, det är värt varenda öre! Att få se pappas glädje att få höra hans skratt.
Jag bet nämligen Tonys resa mm för att få se pappa så glad är värt mer än alla pengar i världen.
Tony är just nu i mina ögon värd sin vikt i guld, det han gör för min pappa är mer än nån av oss andra kan göra. Med gråten på min kind inser jag precis nu att jag aldrig kommer kunna göra det där för pappa. Jag önskar tony fanns närmare jag önskar jag vore miljonär så jag kunde bet tony för att vara med pappa, ge han en lön alltså.
Han gör underverk med pappa. Känns så hårt att inte jag kan göra samma sak.

Det är ändå skönt även om jag inte klarar av det så fick jag med mig tony så han kan göra det åt mig eller hur man säger. Önskar jag kunde göra så jämt. Jag vet inte hur jag ska skriva eller vad jag ska säga längre.
Det känns hårt att jag aldrig kommer kunna göra pappa så glad igen.
För hårt!!!

Ja en resa mitt i livet var vad detta skulle ha vart, nu är det en av dom sista sakerna som jag kunde göra med min pappa. Han snart 55 år skulle ju ha befunnit sig mitt i livet, nu är han på livets sista verser. Men som jag försöker leva med han i nuet så ska jag uppskatta denna resa i stället för att sörja han mitt i livet. Jag försöker verkligen var enda dag att fånga ögonblicket, livet så som det kunde vara. Men hur jag än gör känns det som jag slår huvudet i väggen. Jag kämpar och kämpar med mina innersta tankar, försöker bryta ner det dåliga i min värld se ljuset och möjliheterna. Men varje gång jag sträcker ut min rygg och känner jag börjar kunna leva händer saker som får mig att trilla igen, ramla ner i en avgrund så djup och mörk. Om man jämför den mörkaste natt med denna avgrund finns det mer ljus där, i natten alltså för efter en natt vet jag att dagen åter kommer gry. Nu vet jag inte om jag någonsin kommer återkomma till det liv jag en gång levt allt känns omöjligt och tungt. När jag försöker göra nåt bra för alla går den jag älskar mest av allt och sviker mitt förtroende. Jag hade det jobbigt med pappa denna helg, men det var inget mot det som väntade när jag kom hem.

Men helgen med pappa gick rätt bra i afall, han var laddad min kära far. Från det vi åkte tills vi var framme så var det ständigt samma ord. Ska bli kul, ta en pilsner,kul att komma iväg, ta en pilsner. Vi kom ner till sthlm och där upptäckte jag ganska snart att jag var mer i vägen än nåt annat, satt jag där med dom satt pappa tyst gick jag undan ett tag hörde jag pappas skratt efter nån sekund. Jag funderade ett tag och kom fram till att 3 är nog en för mycket för min far. Så jag bestämde att hålla en låg profil och låta dom umgås och ha kul. Och så blev det!

Som tur är har jag fått en helt underbar vän i 08 landet, en Carina som förgyllde min vistelse där nere. Hennes mamma har också denna hemska sjukdom, så vi kan på nåt vis prata om allt. Vi förstår smärtan vi känner och denna känsla av oförmögenhet att göra nåt. Ensamheten om nätterna och den smärtande kärlek som finns där. Om man inte lever mitt i detta så kan man aldrig förstå!!
Vi hängde i afall hela helgen, jag fick se hur hon bodde och ja vi bara var, Jag som inte kunnat bara vara på så satans länge.
Jag är så tacksam att livet gett mig en sån vän, en vän för livet, en vän som jag alltid kommer finnas för.

Sen kan jag bara säga att ÄNGLAR dom finns dom, även om man inte kan se deras vingar.
Dom finns där mitt ibland oss hela tiden, jag känner en av dom!!!
Hans namn är Tony Brolin! Den mest underbara människan man kan ha som vän. Min pappa har haft turen att ha han som vän hela livet. Han var så underbar med pappa, jag hörde hela tiden när jag var där. När pappa irra omkring i lägenheten och inte visste vad han skulle gå eller göra. Karlsson ska du på toa, karlsson vill du ta en rök, Karlsson vill du ta en promenad, Karlsson ska du med och handla. Han passade upp pappa hela tiden han fanns där verkligen som en riktig vän. Han frågade inte så mycket när pappa vimsa i sitt tal istället skoja han på som vanligt och pappa skratta högt och gott. Min pappa skratta igen!!!
Minns inte sist jag hörde han skratta på det viset. Jag kan inte förklara med ord det jag känner för denna person, Tony han är och kommer föralltid vara en ängel i mina ögon och han har en plats i mitt hjärta så länge jag lever.

Ja det jag upptäckte på denna resa var att pappa har blitt så fruktansvärt mycket sämmre under denna vinter. Det var det jobbigaste med denna resa, inse att pappa kanske inte har så långt kvar tills han glömt mig helt och hållet. Jag måste inse detta redan nu så jag inte trillar igen, ner i detta mörker. Jag lär mig av varje skrubbsår jag får i min själ att ta med mig mer och mer saker i livet som skyddar. Denna helg fick jag med mig en sak.
Änglar finns mitt ibland oss och när man behöver dom som mest. gör dom sig synliga!!
Tony du är min pappas ängel!! Älskar dig för att du är du.


Pappas åter kommande ord på vägen hem var.
Jag har haft kul, det har vart roligt, måste vi göra igen, han kommer i sommar, han kommer snart och hälsar på mig , snart kommer Tony, Gud så kul allt vart.

Älskar dig Pappa jag skulle ta din plats när som helst!

Ja snart ska jag och pappa åka, jag har en knut i min magen. Hur ska detta gå? Jah hoppas och drömmer om att det ska bli en härlig tid med min far. Jag hoppas och jag vill att allt ska gå bra, men ändå sitter jag här med en knut i magen och känner mig lite små rädd. Känslorna för vad som skulle kunna hända tar över min glädje att jag faktiskt kommer få en helg i Stockholm med min pappa. Men jag kan vinna över mina rädslor, det har jag gjort hela mitt liv! Jag och pappa åker senast på fredag förmiddag, med det ska jag le och ge han all kärlek jag orkar för vem vet det kan bli sista gången.

Männskor sätts på prov genom hela livet,det är inget konstigt med det.
Det som är skillnaden på alla är vilken väg man väljer att ta, jag väljer den som känns jobbigast just nu.
Men jag vet att jag gör det av kärlek till min far och där för kommer få tillbaka tusen fallt i framtiden.
För det är i mina minnen jag kommer vara rik!!!

En sak som är riktigt bra med att vi ska åka.
Det är att min mamma får vara ensam och samla sig lite, en helg kan kännas som lite för lite tid. Men det är bra mycket mer än ingenting, hon ska få ha kul och njuta av livet en hel helg. Med min syster och sambo ska hon festa och ha skoj.

Men det jag ser fram emot mest med att åka ner är att få träffa Nina och prata av mig lite. Hon har en mamma som är drabbad och även fast vi inte känner varann än, känns det så lätt att prata med nån som befinner sig i samma kaos. Hon var upp för ett tag sen och hälsa på uppe i ulvshyttan och vi skratta och prata och ja det kändes lätt, kändes skönt i min kropp när jag somnade den kvällen. Det kändes som om jag var fri igen, det kändes verkligen hur lätt allt är när man inte är ensam. När man har en vän(ny som gammal) som kan förstå.


Ja önska mig lycka till håll tummarna och gå inte under några stegar för min och pappas skull. Så ska vi alla se hur bra detta kommer att gå:)

Ja i tisdags krockade jag med en stor älg och ca 100 km/h. Jag hade inte en chans att stanna, tät snår skog och mörkt ute. Den kom som flygande ur skogen och rakt in i mitt tak. Jag kände hur glaset regna över mig och hur jag fick som grus i munnen, det enda jag han tänka när jag såg den var ÄLG!!!!!
Jag höll i ratten och tröck mig bak i sätet och hoppades på det bästa. Direkt smällen var över så var min enda tanke att hålla bilken på vägen och rätt sida. Svårt att se vart jag var då taket var i vägen taket var intryck ända mot min näsa. Jag fick stop på bilen och hoppade ur den, ringde 112 vart på jag såg bilen börja rulla igen. Jag hoppade in i bilen och drog i handbromsen och riktade hjulen mot snö drivan. Vart på jag fick kontakt med 112. Jag berättade att jag kört på en älg och att den låg kvar, men jag var inte säker på om dom var 2. Minuten efter att jag ringt 112 kom min sambo, jag stannade henne och berätta att en älg var på körd och att hon skulle hjälpa mig stanna bilar. Så hon slog på varnings blinkers helt oberörd, sjukt lugn om jag får säga det själv. Hon stoppade några bilar och hade tydligen sagt, en älg är på körd men den som kört på den måste ha smitit. Hon gick och plockade upp lite delar för att hjälpa bilarna förbi. Och då hör jag ÄLSKLING!!! ÄR DET DU!!!! Men är det du som kört på den. Jag trodde hon redan förståt det men icke..
Min bil såg ju hel ut bakifrån pluss att den var igång med varnings blinkers och allt. Men när hon kom fram såg hon den var mos.
ja vad ska man säga jag hade ängla vakt några skrubbsår på handen bara.
Men fy och usch vad fort livet kan ta slut.
Men det var inte riktigt min tur än, och glad är jag för det.

Nu har jag gjort allvar av det som jag tänkt på dom sista månaderna, jag ska uppleva och njuta av livet med min pappa istället för att sörja han. Så den andra april tar vi en resa till stor stan och träffa hans barndoms kamrat. Vi ska åka ner på fredag morgon och hem på söndag kväll. Jag tänker njuta av varenda sekund jag får med pappa, från och med nu! Han finns ju där även om sjukdomen kopplar sitt grepp mer och mer för varje dag. Jag ser hela tiden hur han går in i ett djupare mörker av osäkerhet och förtvivlan. Jag ser hur han kämpar för att fixa den enklaste grej, som nu blivit så svår för han. Visst det gör ont i hela min själ när jag ser hur jobbigt det är för han. Det går som små riv sår över hela ryggen rakt genom min själ, en känsla man inte vill uppleva men när man väl känner den så vet jag att jag överlever den. Jag tröstar mig med att han inte behöver känna av denna oro så länge till för som en kvinna sa till mig, det blir bättre när det blir sämre. Men jag måste hela tiden tänka på att jag kommer minnas allt jag gör och upplever. Så varför inte göra det bästa utav denna situation? Jag tänker hjälpa pappa nu att leva så fullt ut det bara går med den tid jag kan ge han. Jag ska se till att han känner av min kärlek till han, han ska känna att jag alltid kommer finnas för han och vara hans son förevigt. Jag önskar jag kunde gråta mot hans axel och berätta hur mycket jag saknar han emellan åt. Men jag kan ju inte lägga över min smärta på han, därför väljer jag att skratta med han och njuta av livet tillsammans med han.

Med evig kärlek ska jag krama min pappa och aldrig släppa taget. Han finns inom mig nu och för alltid!  

Jag har bråkat med min farmor så många gånger under denna tid min pappa vart sjuk.
Hon vräker ur sig dom dummaste komentarena gång på gång, sist handlade det om att jag är delaktig i Alzheimerföreningen i dalarnas län. Jag försökte förklara för henne att jag faktiskt får kontakt med andra människor som sitter i samma sitts. Jag försökte få henne att förstå att jag älskar min pappa så mycket så jag inte klarar detta på egen hand. Jag sa till henne att mitt skrivande hjälper mig att få ur mig alla mina känslor, jag sa till henne att även jag hjälper många andra att inte känna sig ensamma genom att jag berättar mina tankar och min smärta.

Svaren jag får från henne är hela tiden under bältet på mig. Hon säger att jag inte kan nåt, hon förklarar för mig att jag som ensam person inte kan hjälpa nån. Hon säger att jag sårar min pappa med att göra det jag gör. Hon får mig att tveka i mitt handlade, jag funderade starkt på att lägga ner hela denna blogg och sluta engagera mig mer. Hon får mina tårar att rinna och en ilska att koka. Jag känner en ilska på hur hon behandlar resten av min familj, hon tror verkligenatt det bara är henne som det gör ont i. Jag sa högt till henne elaka ord jag snabbt ångra, dra åt helvete du är ju helt dum i huvu mig behöver du aldrig träffa igen!


Jag hoppade in i bilen åkte dom 500 meterna som det är till mina föräldrar.
Dom var inte hemma satt och ångra vad jag sagt samtidigt som det känndes så rätt. Varför ska jag överhuvudtaget prata med henne igen när hon bara är så dum. Efter ett tag fick jag svaret, jag ska stå ut med detta för att hon är min farmor och jag älskar henne för den hon är. Även om jag inte klarar av den person hon blir ibland. En sida jag aldrig upplevt hos henne förens pappa blev sjuk.

Sen skrev jag ut dom första fyra inläggen i bloggen och satt ihop och åkte hem till henne.
Sa till henne här är några sidor ur det jag skrivit läs det sen kan du säga att jag inte gör detta för att jag älskar min pappa. Hon kramade om mig och sa vi ska inte vara osams, nej det ska vi inte svarade jag med gråten i halsen. Tårar och ilska som bara ville ut, ville bara berätta för henne hur illa hon gör mig/oss. Men jag lät bli för hon har nog ont ändå, jag krama om henne och åkte.

När jag åkte funderade jag fortfarande på om jag skulle lägga ner allt.
Sen funderade jag på vad min friska pappa skulle ha sagt, även om han inte finns där så kände jag hans svar.
Du ska göra allt du kan Mattias allt du kan för att må bättre och om det innebär att du skriver och är engagerad så ska du göra det. Om min sjukdom och ditt skrivande hjälper andra ännu bättre. Jag älskar dig min son glöm aldrig det. Jag svara högt i min bil, jag älskar dig med pappa och jag saknar dig så sjukt mycket och snyftande fortsatte jag min färd hem.

Nuet är det enda som exicterar glöm aldrig det...
Mattias

Japp idag känner jag av våren i hela min kropp. Gud så skönt det känns, livet är härligt just nu och jag går runt med ett leende på läpparna. Denna sommar ska jag ta vara på vareviga sekund jag får med min familj. Jag ska ta med pappa ut och meta gå i skogen, bada och göra allt som han tycker är kul. Ska fan i mej sätta i hans ögonsten i sjön, en liten snipa som heter lady. Vi ska ut med den så jag får se hans njutnigs leende.
Ja jag ska njuta av denna sommar med pappa, en sommar jag inte trodde jag skulle få med min pappa i höstas. Heeregud vad glad jag är för att han hållt sig så pass bra under denna vinter, känns knappt som det skett en förändring under vintern. Men jag vet att det beror på mig, mitt tanke sätt har ändrats under denna vinter. Jag ser ljusare på allt, jag glädjs åt det jag har och får istället för att sörja det jag aldrig får.
Jag har min pappa och jag ska göra denna sommar med han minnes värd.

Jag ska skappa ett minne för livet.!!!!
Försök du också :)
Mattias

Hej hej bra dag idag med mycket glädje i mina ögon.
Men jag sitter och funderar lite över livet och tänker tillbaka på allt som hänt under den senaste tiden alla tidningar och den stora föreläsningen. Tänk att det kan bli så stort att en person visar och berättar om sina känslor, tänk att det ska vara så svårt för så många. Så när väl en gör det blir det jätte uppmärksammat, själv tycker jag inte jag gör så mycket. Det är ju bara så här mitt liv är just nu, en kamp hela tiden med smärtan i mitt bröst. Den bittra sanningen om min far men även alla härliga goda fina minnen jag har med han. Det är för mig en jobbig balansgång varje dag att känna saknaden men ändå hela tiden tänka på det goda jag fått i livet av min far och familj. Tanken slår mig att det är han som hela tiden stöttat mig och knuffat mig framåt och fått mig att tro på mig själv. Jag startade denna blogg för min egen skull, för jag behövde skriva av mig nånstans och kanske jag skulle finna nån mer där ute som satt i samma jobbiga sitts. Och jag har tack vare denna blogg, pratat och skrivit med massor med andra långt över minna förväntningar. Vi är såååå många som är drabbade av detta, denna hemska sjukdom som får mig att tänka så konstiga tankar i bland så man nästan blir helt galen. 

Ja jag säger det livet är bra märkligt när man tänker på hur det kan gå. Vissa kan leva hela liv friska och må bra fysiskt, men kan ha behandlat folk som skit hela vägen ner i graven. Medans andra som är glada, positiva, ger av sig själva och bara skapar glädje vart dom än kommer. Ja dom får ett kort liv och drabbas av nåt fruktansvärt. För mig känns det som att min pappa innefattar just den sista kategorin. Han skrattade jämt gillade att umgås med folk hjälpte alla som bad om hjälp. Han var bara för snäll och go, han har skapat några av mina finaste minnen. Men vart är alla som han hjälpt idag? Alla som skrattat med han? Alla som sa att dom var hans vänner? Ja inte finns dom där hos han i afall varför ska det vara så svårt att bara komma hem till han och ta en kaffe så pappa får skratta och le igen. Varför kan dom inte göra det, massor med folk som inte gjort det än. Men jag önskar dom kunde göra det nu pappa behöver det, han behöver den sociala biten för att finnas kvar så länge som möjligt. Jag tycker att det inte är för mycket begärt av mig att tycka att dom behandlar min pappa illa jag tycker fan dom behandlar mig och min familj illa. Om dom kunde ta sig den lilla tiden nån gång ibland så skulle jag och min familj få behålla pappa längre. Jag vill ha pappa så länge som möjligt och så frisk som möjligt önskar dom kunde fatta vilken skillnad dom skulle göra för oss alla. 

Ja jag funderar och tänker vet inte om det finns nå vet och reson i det jag skriver jag vet inte heller om nån förstår mig. Men jag gör mitt bästa för att utrycka mina känlor och tankar.

Om du kände min pappa ta dig tid hälsa på gör han glad så får jag ha han en dag till i livet.
Vill inte förlora han än vill älska han i livet så länge som möjligt.

Mattias son till världens bästa Lasse!! ( i mina ögon) Ber dig snälla ge min pappa den tiden innan det är försent. 

Ja vad ska jag skriva, det finns så många stunder då jag skulle vilja skriva av mig men inte har nån dator i min närhet. Sitter nu och funderar över att skaffa mig en bärbar dator, men har jag råd med detta. Köpte ju nyss en ny leksak för att ha lite glädje i livet. Skrivandet för mig är inte lätt nånstans, när jag skriver så är det när jag känner och då vet jag knappt vad jag skriver. Måste själv läsa genom det för att veta vad som blivit skrivet. Och många gånger när mina tankar väller över så har jag ingen dator.
Så det får nog bli en helt enkelt, för jag vet att alla som jag har många tankar som är svåra tt hantera just då dom kommer. Jag skulle vilja få med dom precis när dom är där.
Eller så ska jag önska mig en av mina snälla familj när jag fyller år ;) hehe

Ja vi hade en föreläsning här i måndags i galaxen i Borlänge närmare 500 pax kom. Helt sjukt bra att vi kan sprida ut till så pass många vad denna sjukdom är för nåt. Jag skulle säga några inledande ord , var jätte nervös sjukt nervös. Men när jag väl stod där kände jag hur jag vill dela med mig av mina känslor live, jag hade kunnat pratat dom där 3 timmarna själv. Jag hade skratta gråtit och visat vad sjukdomen gör med en nära anhörig. Mina tankar rusade iväg jag ville så gärna berätta mer, men jag visste att tiden var pressad och att jag inte hade tiden. Så nu har jag ett nytt mål som jag ska ta tag i strax, jag vill föreläsa om hur ont detta gör, och det tänker jag göra.

Jag tänker på er alla som finns där ute, med kärlek i mitt hjärta.
Kram på er alla

Min farmor kom hem i förr går från uppsala där hon genom gått en cancer behandling. Dom sista vad jag kan förstå, i alla fall var det längesen jag träffade henne hon hade vart borta i 14 dagar. Plus att jag inte orkat med hennes negativa sätt och henne oförståelse i att det inte bara är hon som är drabbad av att pappa har alzheimer.
Hon tjatar och tjatar om hur synd det är om henne och i många fall är hon rent av dum mot min pappa och säger så fula komentarer till min mamma. Så jag har helt enkelt ingen lust att hälsa på henne, men jag vet ju innerst inne hur go och kärleks full hon faktiskt är.

Jag åkte i afall dit igår och skulle hälsa på henne, och höra hur allt gått. Jag satt där och lyssnade på henne och berätta att jag köpt en nyare/bättre bil och även en 00ans skoter nu på slutet. Då börjar hon gnälla om att jag inte hade nå pengar för jag har ju inget riktigt jobb. Jag är helt enkelt dålig i hennes ögon då jag inte står på en fabrik och borrar muttrar eller vad man gör på en fabrik. Jag har följt mitt hjärta och gjort det jag kännt för i mitt liv, haft dom jobben jag har valt och inte tvärt om. Så jag är inge bra inget att vara stolt över eller hur hon nu tänker.
Det smärtar i mig i vilket fall där ser jag ju anledningen till att min pappa aldrig gjort nåt åt sina ideer. Han har säkert fått höra att han inte skulle klara nått under hela sitt liv. Då spelar det ju ingen roll hur bra ideer man har om man aldrig får prova att fixa dom. Jag blir lite arg irriterad och förbannad när jag tänker på detta men mest ledsen, ledsen för min far skull han som alltid haft tusen ideer om en massa saker. Men han blev ner tvingad på ABBs golv för att jobba 16 år gammal han ville bli kock på en båt och åka land och rike runt. Men han har berättat för mig hur min farfar hade hotat med att sälja huset och göra han arvslös och föräldralös om han gjorde nåt sånt.
Och nu sitter pappa där, vad har han fått upplevt vad har han fått gjort? Hur många bromsar har han haft i sitt liv just pga sina föräldrar?

Jag förstår varför han alltid sagt att jag ska göra vad jag vill, att han alltid ska stödja mig. Jag är en ganska energi fylld själ som är lika vild som en otämjd tiger. Så jag säger bara att det är tur att mamma funnits med hela vägen. För endast gud vet hur fri min själ varit om inte mamma bromsat mig lite. Dom två har tagit ut varann så bra, dom har hjälpt mig att forma min personlighet.

Pappas sätt att berätta för mig att jag ska göra allt jag vill, att jag kan allt jag vill.
Mammas sätt att se lite mer runt i kring, vad som kan hända hur man ska göra och ja helt enkelt sakta ner lite så man inte stampar på nåns tår.

Därför sitter jag här idag skriver min blogg blivit ordförande i Alzheimerföreningen i Dalarnas län med två härliga jobb som jag älskar osv. Hade det inte varit för pappas du vill om du kan hade jag aldrig fixat detta med alla känslor. Och hade det inte varit för mamma eftertänksamhet så hade jag vrålat ut det i en blogg kanske på ett sätt som kunnat skada mina syskon min mamma och andra inblandade.

Jag är så glad att jag är jag och att pappa är min pappa och att mamma bara är så underbar och bara är min mamma.

Jag älskar dom mer än jag kan förklara.
För att inte glömma Ida och Rikard dom är bäst <3

Ja tiden går och jag hinner inte med mycket nu!
Har ju inte ens skrivit ner mina tankar på ett bra tag, men jag har ett gilltigt själ. Jag höll på att trilla ner för ett högt stup rakt ner mot ett djupt mörker. Mina sorgekänslor hade tagit över, men så en dag bestämde jag mig för att jag inte ville ha det så. Så jag kolla på blocket efter stora jätte stora vingar som jag hittade och fick snabbare än jag kunnat tänkt mig och började flaxa för att ta mig upp igen. Det tog bra lång tid innan jag upptäckte att farten började stanna upp och vet du jag började glida och sen började jag lyfta. Äntligen kunde jag se mitt liv min själ mitt hopp igen. Tänk så lätt det är att trilla!!

Precis lika lätt är det att hamna i en ond cirkel av själv destrutiva tankar, speciellt när en man älskar drabbas av en obotlig sjukdom. Det gjorde jag och fort gick det, från att verkligen vilja fram åt och göra allt för att komma vidare till att inte vilja nåt alls. Jag är glad att jag har så härliga inteligenta människor i kring mig som kan få mig att öppna ögona. Jag ringde till vård centralen och sa som det var, JAG ORKAR INTE LÄNGRE!!
Jag fick tid bara nån dag efter, sen fick jag en remis till en psykolog. Jag kände direkt att jag tagit ett stort steg i rätt riktning. Men fortfarande tänkte jag fel, det visste jag inte om själv men fick det svart på vit samma dag.
Jag satt mig och berätta för en av dom största människorna jag träffat. Peter Andersson på Dalarnas äventyrs centrum. Jag berättade för han att jag äntligen hade tagit tag i mitt liv men att jag önskade att jag hade sökt hjälp tidigare. Hans svar var varför då!? Jag sa va? Vad menar du?? Med stora stora ögon tittade jag på han och tänkte och tänkte men fatta inte hade jag gjort för fel nu. Då frågade han, varför tänker du så negativt förstår du inte att det är jätte bra att du kommit så långt så du förstår själv att du behöver hjälp. Så varför nedvärderar du dig med att du skulle gjort det tidigare, varför går du runt och är ledsen för det du inte har gjort i stället för att vara glad för det du verkligen gör.
Samma sak med din pappa varför sörjer du det ni aldrig kommer få uppleva istället för att glädjas åt det underbara liv ni haft tillsammans.

Det fick mig att tänka, herregud hur tänker jag egentligen. Varför tänker jag så, Jag vill inte tänka så.
Tack vare Peter så hade jag rdean tagit dom stora stegen när jag kom till psykologen.

Så efter det så har jag bestämt mig. Jag lever här och nu och jag lever bara mitt liv ingen annans.
Jag tänker minnas allt det underbara och goda som min pappa gett mig genom livet.
När jag är med min pappa tänker jag fånga just den dagen och göra den till ett underbart minne med en massa kärlek.

Jag älskar min pappa och det är det jag tänker visa han och ge han.. all min kärlek får han bära!

Jag har haft semester!!
Jag och min underbara åkte till Thailand i 2 veckor och blev lite sol brända, livet lekte och allt var som i en dröm.
Jag vill åka igen jag kunde släppa alla min tankar, alla oroligheter som simmat runt i min kropp. Jag njöt i fulla drag livet kändes härligt, visst är det så att det tog nästan en vecka innan jag hade släppt allt och bara lätt livet leva. Jag bara var och i mina tankar strömmade en låt igenom, en låt av rotvälta. Den gör att min själ får ny energi när jag lyssnar på den, den går ungefär så här. Jag vill bara bara vara inte tänka och förklara aldrig tveka bara leka den som kräver ska jag neka. 
Jag älskar den låten den förklarar hur man känner en jobbig dag när allt tynger på mina axlar.


Jag tänker krypa ner i soffan och titta på tv och bara slappa idag, livet ska vara lätt och okompliserat.
Jag älskar alla som korsar min väg i detta liv och tänker så fortsätta älska.
Hat allt hat ska lämna mitt hjärta!

Carpediem. 

Ja idag är det jul!
Jag ska hem till min mor och far och fira, funderar blir det sista julen??
Mycket känslor i min kropp, haft en klump i magen dom sista dagarna.
Jag hoppas det kommer gå fint och att man får ett underbart minne till med familjen.
Men jag törs nästan inte hoppas, rädd saknaden ska bli för stor.
Jag tar mig i kragen och tänker, nej nu ska jag glädjas åt det jag har.
Inte sörja det jag förlorat, jag har ju en underbar familj.
Min syster som är bäst i världensom man bara kan älska.
Min bror som jag bara vill att det ska gå bra för och som jag älskar i massor.
Min mamma som jag beundrar och älskar mest av allt!
Min Therese som betyder mer för mig än mitt egna liv, hon gör allt för mig och jag tänker älska henne och finnas för henne för resten av mitt liv.
Min pappa som finns där på nåt vis men ändå inte som jag älskar och saknar om vart annat.
Han har gett mig så mycket i mitt liv så jag kan inte ens sätta ord på det.

Ja jag ska älska det jag har och glömma allt det andra idag. Det ska jag!

Godjul på er alla/Mattias

Hej igår var det julbords ätar dags på världens bästa företag, Dalarnas äventyrs centrum i det magnifika bergrummet. The best julbord ever :) Det är så mysigt där och såååååååå god mat man fylls av julstämning ända ut i finger spettsarna. Jag hade så trevligt och min älskling var med och det värmer hela mig att hon var med. Men när jag satt där och åt så fylldes min tankar av min far, det är ju tack vare hans initsiativ som jag sitter där.
Det var nämligen så att för 12 år sen behövde jag en praktik plats och min far ser detta ställe på väg till jakten. Ja vi hade sett det många gånger på väg till och från jakten.

Men i alla fall så bestämde sig min pappa en dag för att stövla in där och fråga om jag kunde få en praktik plats.
Och det gjorde han med besked, han stövla in och fråga rakt ut till min nuvarande vän och ägare av däc.
Kan min son få en praktik plats och det fick jag, jag kom hem från skolan och min far sa att han fixat det åt mig.
Peter har berättat för mig i efter hand hur en stor grön klädd gubbe med en bössa på axeln kom in och fråga om praktik plats, han sa att hur f-n ska man våga säga nej till det:)
Jag hade i afall min praktik där och fick genom det jobb på företaget. Det företaget är bland det bästa som har hänt mig dom har hjälpt mig i massor. Hade inte dom funnits för mig så vet jag inte vad.

Så jag funderar och tänker på min pappa ibland och hans beslut att gå in där.
Hans beslut att gå in där har format hela mitt liv det har gjort mig till den jag är idag.

Jag undrar, räddade min pappa mitt liv den dagen!!!!